Har hört talas om dem tidigare, maskrosbarnen. De som haft det olidligt svårt men ändå överlevt. Känner en sådan. En kompis vars föräldrar var/är alkoholister. Hennes berättelser om hur hon hittade sin mamma blödandes på köksgolvet, medvetslös. Mamman var full, hade skurit sig på något. Pappan idag, sittandes på parkbänken med en öl i handen...idag har hon ett bra jobb, barn.
Men...det är ju inte jag! Mina föräldrar var aldrig såna, eller...?
Min pappa med grava alkoholproblem som slog så fort han fick chansen, mamma rädd men diplomat.
Människor omkring mig säger att jag är så stark. De undrar hur jag klarar det, hur jag överlever? Menar de min barndom, mitt vuxenliv eller det faktum att mitt barn har dött?
Har man något val? Hur skulle jag annars göra? Förstår aldrig deras fråga, jag är jag, jag finns och lever, mår jag bra? Nej, långt ifrån, och har nu förstått att jag nog borde sålla mig till den skaran. Skaran av maskrosbarn. Men jag trodde maskrosbarn betydde att man, trots svårigheter i barndomen mår bra. Jag har nu förstått att det gör man inte. Ingen med en skadad barndom mår bra som vuxen. Man kan alltid lära sig att må bättre, men som alla andra som inte upplevt en barndom fylld med våld och missbruk, så blir vuxenlivet aldrig densamma. Det finns alltid en tomhet att fylla, en ångest att mota bort, en ensamhet som inte går att undkomma. Detsamma jag ser på mina barn idag. Dottern som vill fylla sin tomhet med shopping, den andra med att sjunka in i filmens värld och sonen, med våld och mera våld. Deras barndom med en pappa som inte kan tygla sitt humör, sina nävar, precis som deras morfar de aldrig hann träffa (gudskelov!). Och med en mamma som lever med ångesten att behöva träffa och till och med SAMARBETA med förövaren...sjukt...
Ordet maskrosbarn smakar illa i munnen, men måste nog förlika mig med tanken...trots att även mitt vuxna liv blev förstört pga barndomen så är jag idag en bit på väg...en bit på väg att få ett liv som alla andra...men helt blir mitt liv aldrig, aldrig, någonsin...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar