tungt

Livet är tungt att leva.
Det har nog alltid varit det för mig och har inte förrän nu förstått att jag tidvis varit djupt deprimerad, bla när min äldsta dotter var liten. Men nu, äntligen, börjar jag må lite bättre. Men börjar även förstå, hur svårt det är att gå vidare, att leva. Det är som att vada i knähög lera, eller snö om det är lättare att föreställa sig. Varje steg, varje kliv, varje andetag tar lite extra tid. Det är svår terräng att ta sig fram i. Bitvis mår jag som sagt bra, kan skratta och uppskatta livet, tills tankarna på det fruktansvärda kommer.
Tankarna på livet, hur det faktiskt är. När barnen berättar om våld, när minnena om våldet gör sig påmint.

Eller när minnen om den vackraste kommer, min förstfödda, min stora fina...minnena med henne...syskonens saknad och vetskapen om vad jag utsatte henne för...men än värre, vetskapen om vad han gjorde mot henne....bara för att några timmar senare behöva konfrontera honom vid överlämning av småsyskonen....och bara åsynen av honom får det att rysa i benmärgen på mig...DÅ är livet övermäktigt!

Överlevnaden...som ändå måste finnas där, för syskonens skull...den knackar på min axel...än så länge...