...av dig och allt skulle vara bra. Istället får jag aldrig någonsin mer träffa dig. Ångesten jag hade när du var i livet är än värre nu. Har jag någonsin levt utan den?
Men det känns ändå som om bara du skulle komma tillbaka så vore allt bra. Inga andra svårigheter skulle finnas, allt skulle vara bra. Såsom det SKA vara. Istället lever jag resten av mitt liv i ångestens tecken. Med små barn som mår dåligt, med en blick över axeln, alltid. Med en ångest på mina axlar som aldrig ger vika. Inte ens i sömnen. Mardrömmarna hägrar. Handduken ligger redo att kastas in. Men jag får inte. Måste kämpa för barnen. Men herregud vad lätt det vore...att bara sula iväg den. Att bara få slippa...gudarna ska veta att jag nu vet precis hur min älskade Caroline hade det. Varje dag...varje dag...till den sista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar