...räcker inte luften till...jag kippar efter andan. Var tog den vägen? Den inbyggda instinkten att överleva? Den lämnade mig tillsammans med min dotter när hon dog. Nu måste jag tänka. Tänka på varje andetag, att andas, att leva, att överleva.
Lillasyster har det också svårt. Skriker ut sin vanmakt på internet. Denna gång än värre. Hon har självmordstankar. Har publicerat en låt som handlar om att ta sitt liv. Hon vet inte hur storasyster dog. Om hon inte hört av misstag. Jag ansåg att syskonen var för små för att förstå. Av rädsla att de vill gå samma väg så har jag inte berättat i detalj, mer än att en ny medicin tog hennes liv. Ändå sitter lillasyster 9 år med självmordstankar.
Monstret ser inga fel. Inga problem. Han utgår från sig själv. Klart barnen mår bra. De behöver ingen hjälp. Han vägrar gå med på BUP. Jag förstår hans vägran. Han är rädd vad som ska komma fram. Om honom. Hans våld, hans sexuella preferenser. Hans onda väsen skulle få en liten chans att avslöja sig. Genom barnen. Med hjälp av en skicklig psykolog. Så det är viktigare än hur barnen mår. Även om det kostar dem livet? Återstår att se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar