om jag hade vetat...hur livet skulle bli. Att få leva i detta helvete, som det mestadels är nuförtiden. Sorgen tar över, skulden tar över. Tar över den lycka som finns kvar att känna. Lycka att få vara med mina andra barn, lyckan att få leva.
Sorgen gör ont. Skammen slår hårt om kvällarna. Skam och skuld. Saknaden. Störst av allt. Och sorgen som inte bara jag, utan även lillasyster skriker ut på sin internet-sida. Jag snokar och hittar nya texter. Om en lillasysters saknad av sin storasyster. Och jag skäms. Det var mitt fel. Som höll dem separerade. Jag bär så stor skuld.
Idag mötte jag honom igen. Han kom utan förvarning. För att hämta saker. Jag var på väg till dagis, hade inte tid att stanna upp och serva honom. Den tiden är numera förbi. Han blev vansinnig som så ofta. Skrek att jag var dum i huvudet. Med vår yngsta dotter sittandes bredvid sig i bilen. Inte en tanke på att hon hör och ser. Han rusade motorn i ett försök att skrämma mig. Jag mådde illa. Ångesten gjorde sig påmind direkt. Självmordstankarna likaså. Jag separerade för att slippa detta. Men kommer inte undan.
Jag orkar inte längre. Orkar inte med sorgen. Orkar inte med rädslan för honom. Orkar inte med att se mina andra barn må dåligt. Det som håller mig kvar är tanken på att mina andra barn blir helt utelämnade åt honom. Såsom min äldsta dotter blev. Utelämnad till ondskan. När jag tillhörde den mörka sidan. Deras öde utan mig är redan förutbestämd. Men kommer jag att orka....?
2 kommentarer:
Cilla, Cilla, vad är det jag läser? Det är så ofattbart grymt, detta du beskriver! Vilket monster, vilket odjur!
Får du någon som helst hjälp? Har du polisanmält honom?
Finast du, jag förstår att du mår som du gör! Tro mig, jag har, trots att det som hänt i mitt liv inte är närmelsevis likt det du beskriver, känt självmordstankar! Fler gånger!
Men dina barn behöver dig! Och hur osannolikt det än låter just nu, så kommer du att kunna känna lycka igen!
Men du behöver hjälp! Hjälp att sortera och bena ut alla känslor! Hjälp att bearbeta det som hänt, och hjälp att hålla monstret ifrån dig och barnen!!
Får du det?
Har inte läst hela bloggen ännu, men håller på att läsa varenda inlägg nu!
Stor kram på dig, Cilla!!
/Mona
Det finns ingen hjälp att få. Och om det finns, så har i alla fall inte jag fått den än.
Jag tvingas fortfarande till att träffa honom varannan söndag när jag hämtar sonen (jag ser alltid till att han en vän med mig) och barnen tvingas dit...
Så någon hjälp att slippa detta, eller för barnen att slippa vara där, ensamma med honom, det finns inte att få!!!
Skicka en kommentar