PTSD

http://sv.wikipedia.org/wiki/Posttraumatiskt_stressyndrom

Jag lever med det varje dag. En ångest jag har sen barnsben. Pga det jag var med om som barn. Som förföljt mig som vuxen. Och som intensifierades genom min senaste relation. Sedan 2003. Då slagen började. Och fortsatte. Med behagliga mellanrum. Som gjorde att jag glömde. Förlät. Slätade över. Förringade. Det var ju inte så farligt. Det blir bättre. Vid nästa krön så blir det bra. Men krönen var många. Blev fler. Kom tätare. Tills det inte längre var hållbart.

Jag lever med detta än idag. Det blev värre när min dotter dog. Och han gör sig fortfarande påmind. Om och om igen. Och kommer så att göra. Under resten av mitt liv.

Samma öde gäller för mina barn. De har upplevt det jag gjorde som barn. Och de lever varannan vecka med förövaren. Han som även utnyttjar dem. Med sin bristande impulskontroll. Med sina kränkningar.

Även de lever i riskzonen att som vuxna träffa någon som deras egen far. Precis som jag gjorde. Cirkeln är svår att bryta. Kanske omöjligt??

Jag har nu förstått att min äldsta dotter led av ovanstående. Jag gör det inte, mer än denna ångest då som förföljt mig sen barnsben. Men hon hade en fullt utvecklat PTSD, som hon aldrig kom över. Detta tack vare honom, tack vare mig. Tack vare honom....