Barndom

Tänk att jag alltid tyckte att jag haft en bra barndom! När jag berättat för andra om min barndom så har jag benämnt den som lycklig. Det är inte förrän som vuxen som jag förstått att den nog inte var så bra som jag trott, utan precis tvärtom!

• Jag har som barn bevittnat min pappas våld mot min mamma.
• Jag hittade porrtidningar och kikade genom nyckelhålet när mina föräldrar hade sex.
• Jag blev själv utsatt för misshandel av min pappa.
• Jag hittade böcker om barnmisshandel i bokhyllan hemma.
• Jag blev sexuellt utnyttjad av min pappas väns son som barn.
• Jag glömmer aldrig när mina föräldrar skildes utan att tala om det för mig förrän långt senare.

Jag blev sviken som barn. Ingen pratade med mig, ingen frågade. Och så har jag varit själv som vuxen mot mina egna barn, fram till nu. För nu pratar jag. Med barnen, med andra. Jag frågar barnen, berättar om vad jag varit med om som barn (inte i detalj och inte i skrämmande ordalag men sakligt och ärligt) för att de ska veta vad som är ok och inte. Att det är ok att känna, prata och att det är ok att må dåligt, att det är viktigt att veta varför och vad man kan göra åt det. 

Att det inte är deras fel att de mår dåligt, anledningen till att deras föräldrar skilt sig, att våld ALDRIG är ok men att vissa måste få hjälp med detta. Att det är normalt och ok att älska en förälder som gör något fel, att ingen är perfekt och att prata om svåra saker och mardrömmar ofta och i längden hjälper en att må bättre...även fast det kan kännas besvärligt till en början.
Locket på! Så är hans familjs motto. De pratar aldrig om något känsligt, aldrig om något som berör. Den perfekta familjen på ytan...skrapa lite lätt och du får se något du önskar att du aldrig sett!