Fly...

Vill bara fly, börja om på nytt någon annanstans...där ingen vet vem jag är, vad jag varit med om. Det var min första tanke när mitt barn dog. Att jag skulle lämna landet, ensam...
Men dessa tankar finns inte längre, ska jag dra så är det tillsammans med mina andra barn. Förutom dem, så är jag fruktansvärt ensam. Visst, det finns vänner, någon enstaka som hör av sig ibland, men resten då? Min enda släkt jag har kvar har inte hört av sig...hur tror människor att andra klarar sig? Jo, dom har stöd av släkt och vänner, jag har ingen. Är det synd om mig? Inte det minsta, men dock klart besvärligare än för många andra. Jag önskar jag hade min mamma, fast hade hon funnits så hade min dotter idag varit vid liv.
En undersökning gjord på föräldrar som mist sitt barn visar att stresståligheten efter en sådan händelse är lika med noll. Kan inte annat än hålla med. Fick ett sms av den som står mig närmast, att nu är det dags att hämta dina saker. Det fick mig helt ur balans. Ytterligare en sak att tänka på. Ytterligare ett stressmoment. Ytterligare ett ok på bördan. Och detta från någon som borde känna mig och min situation. Som borde veta hur jag lever och har det. Men som inte fattar, som inte förstår.
Det ÄR svårt att förstå, för att inte tala om omöjligt. Men ändå...det var droppen som fick min bägare att rinna över.
Jag har inga pengar, räknade kronor när handlade idag. Höll tummarna att det fanns köttfärssås i frysen för att kunna uppfylla dotterns önskan om tacos till middag ikväll. Jag hade fel. Det fanns ingen köttfärs i frysen och pengarna är slut.
Jag fick skicka ett meddelande till min kompis som ska komma imorgon, "ledsen men det blir ingen varmkorv. Ni får gärna komma men jag har inget att bjuda på."
Ekonomin är i botten. Mycket tack vare honom, men även pga att jag bara arbetar 75% samt vabbar var och varannan dag.
Bilen kommer att kosta minst 15000,- att få igenom den kommande besiktningen, i april.
Den obligatoriska övertidskvällen på jobbet är bara att glömma. Hur väl jag än behöver pengarna så finns det ingen barnvakt och skulle jag jobba så skulle det naturligtvis användas emot mig av honom i tingsrätten.
Räkningarna hopar sig, kraven med. Jag kan bara fokusera på en sak just nu, och det är att ta en dag i taget. Nu är det den muntliga förhandlingen som gäller, fram tills dess lever jag på nålar. Blir beslutet därifrån bra, kan jag tänka mig att andas ut...men inte alltför mycket. Även det har jag fått kastat i ansiktet på mig, ta inte ut något i förväg!!
Människor frågar mig  hur jag mår...GÖR INTE DET! För det gör att jag börjar känna efter, och det är inte bra. Jag mår nog så skit man bara kan må, utan att stänga ner systemet helt...