...den där första gången, 2006, när den kvinnliga polisen lade huvudet på sned och spände ögonen i mig.
"Sådär kan du ju inte ha det!" - sa hon och jag tänkte i mitt stilla sinne...vad menar hon? Det är ju så det är och så det varit...vadå "inte ha det"? Jag fattade noll. Idag förstår jag bättre.
Som polisen sa till mig igår..."Det måste vara hemskt att leva så." - när jag berättade om att jag alltid ser mig om över axeln, som valde en lägenhet en trappa upp, längst in i området och som jag har insynsskyddat stora delar av men trots det hela tiden känner mig iakttagen, alltid rädd över att hans bil ska dyka upp...och tänker att det är mitt eget fel. Det var jag som valde denna man, nu får jag ta konsekvenserna av denna separation.
Det ÄR hemskt att leva så här, men jag lever åtminstone. Fast med sorgen efter mitt älskade barn känns det inte som någon stor lycka att leva, mer som ett måste. För hennes syskon. Och kanske, bara kanske, kan jag bli fri, någon gång i framtiden. Om jag byter stad, om jag är säker på att han inte iakttar mig, säker på att han inte är i närheten, säker på att inte stöta ihop med honom i affären.
Men tills dess är jag en fånge. Och kommer kanske alltid förbli det. När jag som mamma, vårdnadshavare och förebild lever med denna känsla dygnet runt, det bara måste avspegla sig på barnen. På ett eller annat sätt. På ett dåligt sätt. Jag ska som förälder ge dem trygghet. Om jag inte känner den själv, hur ska jag då kunna förmedla den?
Detta var den största problematiken för min äldsta dotter och det som blev starten för hennes ohälsa och slutet på hennes liv. Denna otrygghet som visar sig som ångest, en ångest som inte går att sudda ut med annat än starka droger...om ens då...den förbannade ångesten som leder så många människor rakt ner i missbruket...av alkohol, droger, spel eller sex. Ångesten som bara växer och växer då tryggheten aldrig fanns där som barn och som då aldrig går att finna som vuxen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar