Jag blir inte gammal...

Ett uttryck jag alltid sagt...trodde aldrig jag skulle bli 42, är jag gammal? Likt min dotter uttalade denna mening...hon blev 17...numera vill jag bli gammal, hjälpa mina andra barn i deras liv så gott jag kan...samtidigt hade jag kanske rätt?
Jag blev aldrig "gammal". När Caroline dog, var jag 40. Då dog jag. En stor del av mig försvann. Jag dog. Nu lever kroppen och en del av mig vidare, för att jag måste. Jag har skyldigheter, många som är svåra att leva upp till ibland, men jag måste. Piskan hänger i luften, barnen kräver mig till 100%. Jag är inte alltid där till 100% men jag gör så gott jag kan. Jag lever vidare...för att jag måste.
Jag lever vidare för Carolines skull.
Jag lever, fast det är tungt att gå vidare, alldeles för tungt för NÅGON...
Får alltid höra att jag är stark. Starkare än någon annan "de" känner...men jag känner mig inte så. Jag går vidare för att jag MÅSTE, inte för att jag är stark. Det är en stor skillnad. Det finns nog ingen normal människa som KAN gå vidare efter sitt barns död...utan det är ett måste...livet går vidare, tiden tickar på...
I mitt fall med så mycket mer i bagaget än sitt barns död. Min barndom har kommit ikapp mig. Mina mardrömmar har fallit på plats som pusselbitar i mitt liv. Jag var utsatt som barn, vilket präglat hela mitt vuxna liv. Att inse detta, i samband med ens barns död. tar på krafterna. Att dessutom orka bryta upp, och hamna mitt i en vårdnadstvist där de andra barnen blir utsatta, tja, hur överlever man? Hur många andra kvinnor/män som jag finns därute? Jag ber till Gud att vi inte är många...men är ändå medveten om att vi är fler, alltför många, pga det samhälle vi lever i idag. Nolltolerans mot våld i nära relationer kan bryta mönster, det sociala arvet. Men när når vi dit? Det är lång väg kvar, alltför lång väg för att rädda mina barn, men jag hoppas att någon gång i framtiden kan det bli en bättre värld för kommande generationer. Någon gång i framtiden, när jag inte längre finns kvar...och inte mina barn...någon gång....