Meddelandet som aldrig kom fram...

Hej,

Har läst familjerättens utredning och dina utsagor. Förstår att du inte vill erkänna de brott du begått och fortfarande begår mot mig, Caroline och barnen. Det har du dessutom aldrig gjort, du är ju dömd mot ditt nekande…Men fattar inte att du är så fruktansvärd elak mot dina egna barn (förutom ditt beteende) när du väljer att inte ta Titti till fotbollen, att inte köpa saker åt dem när du tar dem till marknaden, att du inte tillåter att ha kaninen hos dig (när du lovat henne en själv om ”hon bodde mer hos dig”) mm. Att du ljuger om att lämna saker i min brevlåda som du mycket väl vet vilken som är min sedan tidigare (biljetter till Mello som du ”tvingades” lämna för annars skulle det ”se illa ut”) mm.

Jag gömmer mig för dig precis som Mummi gjorde, förstår hennes rädsla för dig nu, när man vaknat upp förstår man hur du ”fungerar” eller inte alls. Kan bara tycka synd om dig, för du kan inte trivas i ditt eget sällskap och ber till Gud att Maria eller hennes barn aldrig ska få uppleva det jag och mina barn fått/får göra.
Jag är villig att avstå underhåll om du låter mig och barnen vara. Jag ser till att de träffar dig varannan helg (fre-sön) så länge du håller dig i styr under den tiden. Jag lovar att inte vittna mot dig om du går med på detta för barnens skull, personligen skulle jag helst se dig bakom lås och bom i sällskap med Kapten Klänning, där du hör hemma.

Jag kommer aldrig hålla tyst, min bok kommer att publiceras, jag kommer aldrig hålla tyst.

Du kan byta min tystnad mot barnens bästa.

Bollen är din.