Kom hem igår från jobbet som vanligt, med lillkillen i följetåg från dagis. Framme vid ytterdörren låg en kasse En kasse full med gamla burkar och matlådor...skräcken bara växte inom mig. Han hade varit här! Han hade gått uppför trapporna fram till min dörr! Han hade ställt en kasse där!
Darrande försökte jag få fram mobilen, kalendern med telefonnumret till min handläggare på familjevåldsenheten....samtidigt kom jag på att äldsta dottern var ju hemma. Fast det var hon ju inte. Hon var hos grannen. Jag ringde henne först, då jag inte hittade numret till handläggaren. Jag frågade om hon sett pappa, hade han varit här? Näe - fick jag till svar. Aha, han missade henne alltså. Jag frågade om hon sett kassen som stod utanför ytterdörren. Hon sa att hon ställt den där. Att det var från hennes utflykt hon gjort med en kompis efter skolan. Adrenalinet sjönk drastiskt men inte helt. För min tanke hade ju kunnat vara rätt...
Hur länge ska det kännas såhär? Troligen för alltid....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar