Fortfarande hyffsad snygg, ett kap enligt min chef och KAN vara rolig...om än med lite alkohol i kroppen...tynar jag bort i min förtvivlan. Vill inget hellre än att tro på att kunna bli behandlad med respekt, bli älskad och beundrad av någon, någon som vill vara med mig. Men det kanske är jag, som inte kan. Jag är ärrad för livet, kan inte lita på någon. Dessutom verkar jag inte känna något längre, och skulle vara livrädd att känna något för någon som med all sannolikhet kan sålla sig till kategorin psykopat.
Men jag tänker tillbaka, till första kärleken. Vad kul vi hade, båda två. Vilken samhörighet! Vi mot världen, så var det verkligen! Saknar den tiden, vet att den inte kommer att finnas mer...inte för mig. Jag kommer aldrig mer kunna släppa in någon inpå livet, inpå själen. Den är för alltid förstörd. Förstörd av ondskan, psykopaten, av min barndom och min far...c'est la vie!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar