Ibland....

...räcker inte luften till...jag kippar efter andan. Var tog den vägen? Den inbyggda instinkten att överleva? Den lämnade mig tillsammans med min dotter när hon dog. Nu måste jag tänka. Tänka på varje andetag, att andas, att leva, att överleva.

Lillasyster har det också svårt. Skriker ut sin vanmakt på internet. Denna gång än värre. Hon har självmordstankar. Har publicerat en låt som handlar om att ta sitt liv. Hon vet inte hur storasyster dog. Om hon inte hört av misstag. Jag ansåg att syskonen var för små för att förstå. Av rädsla att de vill gå samma väg så har jag inte berättat i detalj, mer än att en ny medicin tog hennes liv. Ändå sitter lillasyster 9 år med självmordstankar.

Monstret ser inga fel. Inga problem. Han utgår från sig själv. Klart barnen mår bra. De behöver ingen hjälp. Han vägrar gå med på BUP. Jag förstår hans vägran. Han är rädd vad som ska komma fram. Om honom. Hans våld, hans sexuella preferenser. Hans onda väsen skulle få en liten chans att avslöja sig. Genom barnen. Med hjälp av en skicklig psykolog. Så det är viktigare än hur barnen mår. Även om det kostar dem livet? Återstår att se...

Min dotter är död...

för att jag träffade fel man. Enbart därför. Hade jag inte gett honom "en andra chans", hade jag lämnat honom vid första slaget, så hade hon varit vid liv. Hur många liv tar dessa vardagspsykopater? Varje dag, varje minut? Hur många??

En kram...

...av dig och allt skulle vara bra. Istället får jag aldrig någonsin mer träffa dig. Ångesten jag hade när du var i livet är än värre nu. Har jag någonsin levt utan den?
Men det känns ändå som om bara du skulle komma tillbaka så vore allt bra. Inga andra svårigheter skulle finnas, allt skulle vara bra. Såsom det SKA vara. Istället lever jag resten av mitt liv i ångestens tecken. Med små barn som mår dåligt, med en blick över axeln, alltid. Med en ångest på mina axlar som aldrig ger vika. Inte ens i sömnen. Mardrömmarna hägrar. Handduken ligger redo att kastas in. Men jag får inte. Måste kämpa för barnen. Men herregud vad lätt det vore...att bara sula iväg den. Att bara få slippa...gudarna ska veta att jag nu vet precis hur min älskade Caroline hade det. Varje dag...varje dag...till den sista.

Tänk om...

om jag hade vetat...hur livet skulle bli. Att få leva i detta helvete, som det mestadels är nuförtiden. Sorgen tar över, skulden tar över. Tar över den lycka som finns kvar att känna. Lycka att få vara med mina andra barn, lyckan att få leva.

Sorgen gör ont. Skammen slår hårt om kvällarna. Skam och skuld. Saknaden. Störst av allt. Och sorgen som inte bara jag, utan även lillasyster skriker ut på sin internet-sida. Jag snokar och hittar nya texter. Om en lillasysters saknad av sin storasyster. Och jag skäms. Det var mitt fel. Som höll dem separerade. Jag bär så stor skuld.

Idag mötte jag honom igen. Han kom utan förvarning. För att hämta saker. Jag var på väg till dagis, hade inte tid att stanna upp och serva honom. Den tiden är numera förbi. Han blev vansinnig som så ofta. Skrek att jag var dum i huvudet. Med vår yngsta dotter sittandes bredvid sig i bilen. Inte en tanke på att hon hör och ser. Han rusade motorn i ett försök att skrämma mig. Jag mådde illa. Ångesten gjorde sig påmind direkt. Självmordstankarna likaså. Jag separerade för att slippa detta. Men kommer inte undan.

Jag orkar inte längre. Orkar inte med sorgen. Orkar inte med rädslan för honom. Orkar inte med att se mina andra barn må dåligt. Det som håller mig kvar är tanken på att mina andra barn blir helt utelämnade åt honom. Såsom min äldsta dotter blev. Utelämnad till ondskan. När jag tillhörde den mörka sidan. Deras öde utan mig är redan förutbestämd. Men kommer jag att orka....?

SMS

Läser gamla sms från min äldsta dotter. Som vittnar om en fin tjej. Som mötte på motstånd. Tänk att jag inte lät henne träffa hennes syskon. Trodde det var skadligt. Fan vad dum i huvudet jag var!!!
Jag betedde mig som den största skitstöveln som där fanns. Vad har jag att skylla på??? Jag var influerad av en psykopat. Fast i hans klor, hans tankar, hans handlingar. Likt barnflickan i Knutby som sköt två personer på uppdrag av Helge Fossmo. Det hade kunnat varit jag. Istället var det jag som försköt mitt barn, min förstfödda. Som aktivt bidrog till det självskadebeteende, det missbruk och till den psykiska ohälsa som tog hennes liv. Det var jag. Jag var den skyldiga. Eller var det han? Var det Hitler eller hantlangarna som var skyldiga till förintelsen av judarna? Eller både och? Vem var värst? Vem bär den största skulden?
Och nu upprepar sig historien...med mina andra barn. De blir kränkta, slagna. Varannan vecka. När de inte gör som han säger. När de visar på egen vilja. Något de inte kommer ha kvar mycket länge till, egen vilja. För det finns bara en vinnare här. Och det är han...

PTSD

http://sv.wikipedia.org/wiki/Posttraumatiskt_stressyndrom

Jag lever med det varje dag. En ångest jag har sen barnsben. Pga det jag var med om som barn. Som förföljt mig som vuxen. Och som intensifierades genom min senaste relation. Sedan 2003. Då slagen började. Och fortsatte. Med behagliga mellanrum. Som gjorde att jag glömde. Förlät. Slätade över. Förringade. Det var ju inte så farligt. Det blir bättre. Vid nästa krön så blir det bra. Men krönen var många. Blev fler. Kom tätare. Tills det inte längre var hållbart.

Jag lever med detta än idag. Det blev värre när min dotter dog. Och han gör sig fortfarande påmind. Om och om igen. Och kommer så att göra. Under resten av mitt liv.

Samma öde gäller för mina barn. De har upplevt det jag gjorde som barn. Och de lever varannan vecka med förövaren. Han som även utnyttjar dem. Med sin bristande impulskontroll. Med sina kränkningar.

Även de lever i riskzonen att som vuxna träffa någon som deras egen far. Precis som jag gjorde. Cirkeln är svår att bryta. Kanske omöjligt??

Jag har nu förstått att min äldsta dotter led av ovanstående. Jag gör det inte, mer än denna ångest då som förföljt mig sen barnsben. Men hon hade en fullt utvecklat PTSD, som hon aldrig kom över. Detta tack vare honom, tack vare mig. Tack vare honom....

Det blåser motvind...

...hela tiden i mitt liv. Från start fram till nu så har det varit så. Ibland stormigt, såsom nu och under de sista åren. Faktiskt ända sedan jag träffade honom.

Nu ska en av flickornas lärare sluta. Den som hon anförtrott sig till. Vem ska hon nu berätta för? Mig? Tja, men jag är ju bakbunden, kan inte agera mer än att sörja...och stötta henne i att berätta för andra. Men för vem då? När en efter en "hoppar av", när socialtjänsten inte lyssnar, vad gör man då??

Lagen säger...

Barn ska vidare behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling (6 kap. 1 § FB)

Socialtjänsten

Har precis kommit hem från möte med soc. De träffade barnen som berättade allt. Våldet mot mig, ryck och drag i armarna på dem. Att pappa blir arg. Att de vill bo med mig. Det hjälpte föga. De informerade honom om utredningen och han gick i taket. Ringde mig och skrek i luren. Att han hade pratat med min bror som skulle vittna mot mig. Att jag har ställt till det nu. Tänk om han visste att de inte tänker göra ett skit. Men det vet han inte, inte än.

Han hade dragit yngsta dottern i armen så hon grät senast igår vid matbordet. För att hon inte åt upp sin mat. Hon berättade. För soc. Som inte tyckte det var så farligt. Var går deras gräns? Vad räknas som "farligt"? Vad säger lagen?

Han ringde upp mig igen strax efteråt. Sa att han inte tänkte betala husräkningen som hade kommit, trots att vi enligt lag ska dela på den. Han sa att han var villig att få en betalningsanmärkning om så krävdes....puckot fattar tydligen inte att den kommer betala sig själv nästa vecka när vi sålt huset. 

Usch, vad jag mår dåligt. Stackars mina barn. Hur överlever man sånt här? Min största farhåga är att mina andra barn kommer att gå i sin storasysters fotspår. För det är ju så det blir om man får leva med ständiga kränkningar och våld. Man tar sitt liv. Jag var ju på väg att göra det. Äldsta dottern gjorde det. Vad säger att de andra kommer gå en annan väg? Ingenting talar för det direkt. SUCK!

Världen är upp och ner...

Orden från Rädda Barnens tv-reklam. Som stämmer så klockrent. Förundersökningen lades ner. Trots att det nu även finns vittnen på hans beteende. Domaren i tingsrätten såg inga lagliga hinder för honom att ha barnen varannan vecka. Jag hade ju inget att komma med än mina ord om våld och missförhållanden. Eller vittnesutsagorna från mina vänner. Värdelösa! Trots att vi alla skulle vara villiga att vittna under ed. Barnens utsagor om pappas våld betyder ingenting heller. För skolfröken valde att inte anmäla. Det är tydligen vanligt att barn talar om våld utan att skolpersonalen reagerar.

Världen är upp och ner, eller har jag fel?