Det knyter sig i magen...

när han ska hämta sonen kl 9 på morgonen hos mig. Jag fick själv välja och valde det säkra före det osäkra. Hade helst sett att han aldrig kom i närheten av där jag bor, men nu är det inte mitt val. Hos mig bor det fullt med grannar, mycket insyn. Säkrast med överlämning hemma hos mig med andra ord.
De klippte gräsmattorna i området. Sonen ville ut. Allt med motorer lockar, det som låter, det är spännande. Vi gick ut, en halvtimme innan överlämning. Jag kände direkt att kroppen kom på helspänn...väntade på något som kunde bli fara. Sonen glad över att få komma gräsklipparen nära...efter ca 10 minuter så sprang han sin väg, jag efter. Plötsligt var han borta. Paniken var där direkt, min ständiga följeslagare. Nu skulle det bli hus i helvetet. Sonen borta! Jag skulle få skäll, bli anmäld, kallad för idiot och psykfall...som så många ggr förut. Min röst steg i falsett när jag ropade efter sonen, igen och igen.
Jag sprang runt och letade och ropade när mannen med gräsklipparen pekade mot skogen. Där var sonen som hade följt med en farbror som rastade sin hund. Det blev raka vägen in igen. Fem minuter senare var han här. Jag hörde det dova mullret från hans v6 till bil. Sonen sprang raskt mot pappa, jag vände mig fort om och gick in, med vetskapen om att sonen sitter felvänd på en bälteskudde endast 2 år gammal. Med vetskapen om att pappan kör fort, för fort alldeles för ofta. Med vetskapen om att sonen kan råka riktigt illa ut, eller "bara" få några nacktag och tjuvnyp under dagarna som kommer.
Jag gick in, med en stor klump i magen...

dottern

De senaste dagarna har varit kaotiska. Dotterns kompis valde att åka hem en dag i förväg eftersom sonen var överjävlig. Tänk, vi som måste leva med honom, stå ut varje dag! Hjälpen lyser med sin frånvaro, går inte att få under nuvarande omständigheterna, vårdnadstvist. Ber jag om hjälp är det jag som inte klarar av barnen och han hävdar naturligtvis att allt är lugnt hos honom Att barnen vittnar om motsatsen spelar ingen roll.
Hur länge ska man orka? Fick spel, frågade barnen rätt ut om mina funderingar. Kanske skulle jag plugga till jurist såsom mina drömmar säger? Låta dem bo hos pappa ändå? Eller ska jag stanna och ta hand om dem istället?
- Mamma jag tycker du ska ta hand om oss...svarar nioåringen. Saken är klar. Där sprack den drömmen, nu återstår det bara att få rätsida på tillvaron så att den inte förvandlas till den mardröm den håller på att bli...

Gliringar & födelsedagar

Han gör det igen, kommer innanför mitt skinn. Igår var hans födelsedag, något jag inte kom på förrän mitt på dagen, när vi var på väg till Skansen. Jag berättade detta för barnen och sa att de skulle ringa och gratta honom på kvällen.
Väl hemma ville bara lilltjejen ringa. Blyg på rösten gratulerade hon sin pappa. Han lät överraskad, otrevlig när han svarade tills han hörde att det var hon. Han blev glad på rösten och sa att han längtade. Men hur realistiskt är det? Han som avböjde tingsrättens förslag om att ta henne till fotbollen en gång i veckan. Det vore ju för krångligt, för jobbigt...
Jag, fast som brukligt, i den snara som hängt med mig sedan barndomen. Kikar in på hans offentliga facebook-sida i tid och otid. Mycket riktigt. Han hade dagen efter basunerat ut att detta var den bästa födelsedagen på många år. Hur kunde det vara det? Utan sina barn? Utan små barnsröster som väcker honom på morgonen sjungades i falsk trio "Ja må du leva"? Det är sånt som läsarna av hans facebook sida inte väljer att ifrågasätta. Ingen, utom jag. För mitt hjärta blöder, inte för honom, där har den slutat slå vid hans första slag. Men för barnens skull. För någon gång kommer de att förstå, vem han är, vilka prioriteringar han gör, hur han fungerar. Men då kommer det att vara försent. Då är de redan märkta av hans beteende, hans personlighet, hans sadistiska och själviska jag.
Då är de redan i  hans grepp, precis som jag var som barn, precis som jag blev som vuxen.
Då är det försent...

boken...

Jag bor i ett område där alla ser, allt. Balkongen är gjord som "rutor"...så man ser precis hur grannen har sina ben under sitt balkongbord, vad som serveras på bordet, ja, allt! Så är det även vid ytterdörren. Alla ser. När jag går ut och röker, när jag tar ett glas vin. Man känner sig iakttagen till max. Är det så vi vill ha det? Det verkar så. Samhället "Storebror ser dig" från George Orwells bok "1984" är verklighet nu. Så är det.
Men ser samhället verkligen allt? Ser de barn som far illa? Ser de kvinnomisshandel? Ser samhället bara det de vill se? Jag vet hur jag kämpade för min äldsta dotter, genom socialtjänsten. Som blundade, ignorerade, valde att inte agera. Nu upprepar det sig...med mina andra barn. Hur är det möjligt? Människan väljer att se det minst hemska, så är det bara. Det är lättare att ta till sig. Ändå skrivs det riktigt hemska böcker, vi ser på skräckfilmer med förtjusning, men när verkligheten visar sig vara detsamma, då väljer vi att blunda, att sätta armarna i kors, för det är det mest bekväma, den enkla lösningen. Och offrena, det är vi, barnen, vi misshandlade kvinnorna. De svaga, de som har svårt att göra sin röst hörd. De som är lättast att tysta. Men mig tystar ni inte. Jag kommer igen, jag skriver. Min bok kommer att publiceras. Och jag kommer att promota den tills jag dör. För det är mitt liv, min sorg, min smärta. Mina barns liv, öde. Det är vi, som är del av samhället, den del som ingen vill se, som ingen vill hjälpa...