Ibland....

...räcker inte luften till...jag kippar efter andan. Var tog den vägen? Den inbyggda instinkten att överleva? Den lämnade mig tillsammans med min dotter när hon dog. Nu måste jag tänka. Tänka på varje andetag, att andas, att leva, att överleva.

Lillasyster har det också svårt. Skriker ut sin vanmakt på internet. Denna gång än värre. Hon har självmordstankar. Har publicerat en låt som handlar om att ta sitt liv. Hon vet inte hur storasyster dog. Om hon inte hört av misstag. Jag ansåg att syskonen var för små för att förstå. Av rädsla att de vill gå samma väg så har jag inte berättat i detalj, mer än att en ny medicin tog hennes liv. Ändå sitter lillasyster 9 år med självmordstankar.

Monstret ser inga fel. Inga problem. Han utgår från sig själv. Klart barnen mår bra. De behöver ingen hjälp. Han vägrar gå med på BUP. Jag förstår hans vägran. Han är rädd vad som ska komma fram. Om honom. Hans våld, hans sexuella preferenser. Hans onda väsen skulle få en liten chans att avslöja sig. Genom barnen. Med hjälp av en skicklig psykolog. Så det är viktigare än hur barnen mår. Även om det kostar dem livet? Återstår att se...

Min dotter är död...

för att jag träffade fel man. Enbart därför. Hade jag inte gett honom "en andra chans", hade jag lämnat honom vid första slaget, så hade hon varit vid liv. Hur många liv tar dessa vardagspsykopater? Varje dag, varje minut? Hur många??

En kram...

...av dig och allt skulle vara bra. Istället får jag aldrig någonsin mer träffa dig. Ångesten jag hade när du var i livet är än värre nu. Har jag någonsin levt utan den?
Men det känns ändå som om bara du skulle komma tillbaka så vore allt bra. Inga andra svårigheter skulle finnas, allt skulle vara bra. Såsom det SKA vara. Istället lever jag resten av mitt liv i ångestens tecken. Med små barn som mår dåligt, med en blick över axeln, alltid. Med en ångest på mina axlar som aldrig ger vika. Inte ens i sömnen. Mardrömmarna hägrar. Handduken ligger redo att kastas in. Men jag får inte. Måste kämpa för barnen. Men herregud vad lätt det vore...att bara sula iväg den. Att bara få slippa...gudarna ska veta att jag nu vet precis hur min älskade Caroline hade det. Varje dag...varje dag...till den sista.

Tänk om...

om jag hade vetat...hur livet skulle bli. Att få leva i detta helvete, som det mestadels är nuförtiden. Sorgen tar över, skulden tar över. Tar över den lycka som finns kvar att känna. Lycka att få vara med mina andra barn, lyckan att få leva.

Sorgen gör ont. Skammen slår hårt om kvällarna. Skam och skuld. Saknaden. Störst av allt. Och sorgen som inte bara jag, utan även lillasyster skriker ut på sin internet-sida. Jag snokar och hittar nya texter. Om en lillasysters saknad av sin storasyster. Och jag skäms. Det var mitt fel. Som höll dem separerade. Jag bär så stor skuld.

Idag mötte jag honom igen. Han kom utan förvarning. För att hämta saker. Jag var på väg till dagis, hade inte tid att stanna upp och serva honom. Den tiden är numera förbi. Han blev vansinnig som så ofta. Skrek att jag var dum i huvudet. Med vår yngsta dotter sittandes bredvid sig i bilen. Inte en tanke på att hon hör och ser. Han rusade motorn i ett försök att skrämma mig. Jag mådde illa. Ångesten gjorde sig påmind direkt. Självmordstankarna likaså. Jag separerade för att slippa detta. Men kommer inte undan.

Jag orkar inte längre. Orkar inte med sorgen. Orkar inte med rädslan för honom. Orkar inte med att se mina andra barn må dåligt. Det som håller mig kvar är tanken på att mina andra barn blir helt utelämnade åt honom. Såsom min äldsta dotter blev. Utelämnad till ondskan. När jag tillhörde den mörka sidan. Deras öde utan mig är redan förutbestämd. Men kommer jag att orka....?

SMS

Läser gamla sms från min äldsta dotter. Som vittnar om en fin tjej. Som mötte på motstånd. Tänk att jag inte lät henne träffa hennes syskon. Trodde det var skadligt. Fan vad dum i huvudet jag var!!!
Jag betedde mig som den största skitstöveln som där fanns. Vad har jag att skylla på??? Jag var influerad av en psykopat. Fast i hans klor, hans tankar, hans handlingar. Likt barnflickan i Knutby som sköt två personer på uppdrag av Helge Fossmo. Det hade kunnat varit jag. Istället var det jag som försköt mitt barn, min förstfödda. Som aktivt bidrog till det självskadebeteende, det missbruk och till den psykiska ohälsa som tog hennes liv. Det var jag. Jag var den skyldiga. Eller var det han? Var det Hitler eller hantlangarna som var skyldiga till förintelsen av judarna? Eller både och? Vem var värst? Vem bär den största skulden?
Och nu upprepar sig historien...med mina andra barn. De blir kränkta, slagna. Varannan vecka. När de inte gör som han säger. När de visar på egen vilja. Något de inte kommer ha kvar mycket länge till, egen vilja. För det finns bara en vinnare här. Och det är han...

PTSD

http://sv.wikipedia.org/wiki/Posttraumatiskt_stressyndrom

Jag lever med det varje dag. En ångest jag har sen barnsben. Pga det jag var med om som barn. Som förföljt mig som vuxen. Och som intensifierades genom min senaste relation. Sedan 2003. Då slagen började. Och fortsatte. Med behagliga mellanrum. Som gjorde att jag glömde. Förlät. Slätade över. Förringade. Det var ju inte så farligt. Det blir bättre. Vid nästa krön så blir det bra. Men krönen var många. Blev fler. Kom tätare. Tills det inte längre var hållbart.

Jag lever med detta än idag. Det blev värre när min dotter dog. Och han gör sig fortfarande påmind. Om och om igen. Och kommer så att göra. Under resten av mitt liv.

Samma öde gäller för mina barn. De har upplevt det jag gjorde som barn. Och de lever varannan vecka med förövaren. Han som även utnyttjar dem. Med sin bristande impulskontroll. Med sina kränkningar.

Även de lever i riskzonen att som vuxna träffa någon som deras egen far. Precis som jag gjorde. Cirkeln är svår att bryta. Kanske omöjligt??

Jag har nu förstått att min äldsta dotter led av ovanstående. Jag gör det inte, mer än denna ångest då som förföljt mig sen barnsben. Men hon hade en fullt utvecklat PTSD, som hon aldrig kom över. Detta tack vare honom, tack vare mig. Tack vare honom....

Det blåser motvind...

...hela tiden i mitt liv. Från start fram till nu så har det varit så. Ibland stormigt, såsom nu och under de sista åren. Faktiskt ända sedan jag träffade honom.

Nu ska en av flickornas lärare sluta. Den som hon anförtrott sig till. Vem ska hon nu berätta för? Mig? Tja, men jag är ju bakbunden, kan inte agera mer än att sörja...och stötta henne i att berätta för andra. Men för vem då? När en efter en "hoppar av", när socialtjänsten inte lyssnar, vad gör man då??

Lagen säger...

Barn ska vidare behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling (6 kap. 1 § FB)

Socialtjänsten

Har precis kommit hem från möte med soc. De träffade barnen som berättade allt. Våldet mot mig, ryck och drag i armarna på dem. Att pappa blir arg. Att de vill bo med mig. Det hjälpte föga. De informerade honom om utredningen och han gick i taket. Ringde mig och skrek i luren. Att han hade pratat med min bror som skulle vittna mot mig. Att jag har ställt till det nu. Tänk om han visste att de inte tänker göra ett skit. Men det vet han inte, inte än.

Han hade dragit yngsta dottern i armen så hon grät senast igår vid matbordet. För att hon inte åt upp sin mat. Hon berättade. För soc. Som inte tyckte det var så farligt. Var går deras gräns? Vad räknas som "farligt"? Vad säger lagen?

Han ringde upp mig igen strax efteråt. Sa att han inte tänkte betala husräkningen som hade kommit, trots att vi enligt lag ska dela på den. Han sa att han var villig att få en betalningsanmärkning om så krävdes....puckot fattar tydligen inte att den kommer betala sig själv nästa vecka när vi sålt huset. 

Usch, vad jag mår dåligt. Stackars mina barn. Hur överlever man sånt här? Min största farhåga är att mina andra barn kommer att gå i sin storasysters fotspår. För det är ju så det blir om man får leva med ständiga kränkningar och våld. Man tar sitt liv. Jag var ju på väg att göra det. Äldsta dottern gjorde det. Vad säger att de andra kommer gå en annan väg? Ingenting talar för det direkt. SUCK!

Världen är upp och ner...

Orden från Rädda Barnens tv-reklam. Som stämmer så klockrent. Förundersökningen lades ner. Trots att det nu även finns vittnen på hans beteende. Domaren i tingsrätten såg inga lagliga hinder för honom att ha barnen varannan vecka. Jag hade ju inget att komma med än mina ord om våld och missförhållanden. Eller vittnesutsagorna från mina vänner. Värdelösa! Trots att vi alla skulle vara villiga att vittna under ed. Barnens utsagor om pappas våld betyder ingenting heller. För skolfröken valde att inte anmäla. Det är tydligen vanligt att barn talar om våld utan att skolpersonalen reagerar.

Världen är upp och ner, eller har jag fel?

Fy faan....

http://www.presskontakt.se/pressreleaser/visa/pressrelease/509929/familjeratt-yrkar-pa/8D1A774E-F177-7FDF-60F4-919080CB477E

Låt oss hoppas att detta inte stämmer till 100%!!!

Sleeping with the enemy....

När Caroline dog åkte jag och han upp till behandlingshemmet för att hämta hennes saker. Men hennes dagbok hittades aldrig. Hon skrev den troligen på ett USB-minne eller i en dagbok hon fått av bästa vännen. Jag misstänkte länge att dessa saker tagits av verksamhetschefen och gömts eller slängts, för att förhindra att något dåligt om hemmet skulle komma fram där.
Idag vet jag bättre. Det måste varit han. Han var med. Rensade saker, packade, slängde. Jag var i tårar och tänkte inte klart. Han, lika iskall som vanligt. Jag försöker minnas den dagen. Jag minns besöket på bårhuset. Hur han efter säkert 30 minuter eller mer lyckades framtvinga en tår eller två. Trodde han var ledsen, eller hade dåligt samvete. Nu vet jag bättre. Han spelade. Han var så illa tvungen. Hur skulle han annars kunna fortsätta förleda mig? Utan tårar hade det varit konstigt. Men han spelar bra. Borde få en oscar-statyett. Som den bästa onda mannen på denna jord....

Frid

Någon skrev att man aldrig kan vinna mot en psykopat. Det är helt enkelt omöjligt. Antagligen för att de aldrig låter sig besegras, aldrig ger upp.
Men någon slags frid måste ändå vara möjlig att få? Eller är det helt uteslutet? Min exman hade rätt. Han   har tydligen avböjt erbjudandet att "hjälpa till att sänka mig". Med motiveringen att hans helvete är över, mitt har bara börjat.
Tänk att hans önskningar om att jag ska brinna i helvetet för alltid har slagit in!

Om igen...

Nu börjar oron igen. Den oro som ständigt gnagde i min själ när Caroline inte var med mig. När jag inte visste var hon var, vad hon gjorde. Oron som försvann samma dag jag erhöll dödsbudet.

Nu kommer den igen. Jag försöker mota bort den. Den tillför ingenting. Den förgör mig. Den förlamar. Den gör att jag inte längre kan tänka klart. Oron hjälper inte. Den stjälper.

Oron över mina andra barn. När de är hos honom. När de är där borta. Ensamma med honom. När de får skäll. När han blir arg. När han tar hårt i dem. När han gör dem illa...
Eller när de sitter i bilen med honom. Han som kör som en biltjuv. Oavsett vem som sitter i bilen.

Flickorna kan prata. Om de vill. Om de orkar. Om de kan. Men lill-killen? Han kan inte prata. Han kan inte göra sig förstådd. Inte mer än han redan gör. Med våld. När han rivs, skriker, sparkar.

Hur ska jag kunna rädda mina andra barn???

Hrm...mycket intressant!

http://svenska.yle.fi/arkivet/artikkelit/om_narcissistisk_personlighetsstorning_66502.html#media=66512

Omen - Damien - Ondskan

Jag har läst och läst. Personlighetsstörning - medfödd - förvärvad. Vad stämmer? Vad stämmer inte? Nedanstående text gjorde mig deprimerad. Jag har tre barn med honom. Vad är oddsen för dem?

Och frågan: "Varför blir man narcissist" skulle alltså ha varit "varför blir man psykopat"? Och den frågan är också fel, eftersom man föds utan den empatiska förmågan, man föds utan samvete och utan förmåga att känna skuld och skam och till sist, man föds ond!

Tanken på barnet som ett oskrivet blad är en sedan länge förlegad tanke. Personligheten finns från början och personlighetsstörningen likaså. 
Man blir inte, man är personlighetsstörd!

Mer info om dessa monster...

Klicka på länken, läs och lär!

http://metrobloggen.se/flashbacks/vardagspsykopaten/

Smärta!

Smärtan jag känner i kroppen kan ingen annan än den som mist sitt barn känna. Det gör fysiskt ont, SÅ ont. En fantomsmärta över något som borde finnas där, men som inte är kvar. Som när en människa känner smärta i benen som inte längre finns efter en amputation. Men jag har inte mist mina ben. Jag har mist mitt barn. En stor bit av min själ. En bit av mitt hjärta. Den största delen.

Så det gäller att tänka lite. En liten stund i taget. Lite grann. Så det inte blir för mycket på en gång och rinner över. Men ibland går det inte att stoppa. Jag översköljs av smärtan, saknaden....och det är något som kommer att hända under resten av mitt liv. Det är ingenting man kan lära sig leva med. Det bara är där och går inte att göra något åt.

Han manipulerar barnen...

...pratar illa om deras rum i mitt nya boende. Att deras rum hos mig skulle vara små. Att det är litet hos mig, trångt. Att det är mycket bättre hemma hos honom...

Jag försökte övertala dottern att han pratar strunt. Att det blir fint, bra, mysigt. Att vi kommer att trivas där. Jag fick då till svar att Visst skulle vi köpt en större lägenhet om Caroline levde? Uttalat av dottern som enligt honom inte minns sin storasyster...mitt svar var naturligtvis hade vi gjort det. Caroline hade behövt ett eget rum. GUD vad jag önskar att hon levde, att hon fick uppleva detta. Att hon kunde vara med och påverka nu. Och få vara den fina storasyster hon var länge, länge till. Vi hade behövt det. Allihop!
Men jag förstår henne. Jag förstår vad som fick henne att kliva upp på den där stolen. Döden med sitt fula ansikte. Döden som jag bokstavligen HATAR. Det var han som tog henne. Han tar dom finaste allra först. Alldeles för tidigt.
Tänk att det krävdes så mycket. Det värsta av det värsta. Innan jag vaknade upp. Till slut. Alldeles försent.
Mamma älskar dig för evigt!

Men herregud!!! Här står ju allt!!!

Klicka på länken och läs och lär:

http://gunillans.se/pennan/vold/mor1/varfor.htm

Oj, vad jag hittar på nätet. Saker som stämmer klockrent!

"Han vet exakt var han skall slå, hur hårt han kan sparka och han vet hur han kan driva fram situationer som ger honom möjlighet att utföra sitt dåd. Den verklige drivne misshandlaren slår aldrig eller sällan i ansiktet, han slår på kroppen där kvinnan kan dölja skadorna."

Kvinnan, oavsett ålder, hjärntvättas sakta men säkert och finns det barn med i bilden så ser hon många gånger ingen annan utväg mer än att "stå ut" och göra det bästa möjliga av situationen. Mannen som inte har några känslor (sådana saknas p.g.a. skador på hjärnan, se forskning) för varken frun eller barnen använder dem som en fasad för att det, utåt sett, skall se "normalt" ut. Men, hans familjemedlemmar är bara "leksaker" som han kan "leka" med hur han vill (han saknar empati och har därför ingen respekt för andra) eller kasta bort dem när han så behagar, t.ex. om något "bättre" skulle visa sig. Sorgligt nog så kan det hela sluta riktigt illa, han tar livet av henne eller hon tar livet av sig själv. Kvinnan orkar till slut inte med de ständiga övergreppen och ser, sorgligt nog, ingen annan utväg ur sitt helvete.

Precis så är det. Men jag valde det tredje alternativet. Jag lämnade honom. Nu måste jag bara bli av med honom också. För han håller sig kvar som ett tuggummi som fastnat i håret. Spretar ut sina tentakler för att inte kunna försvinna helt...

Nu drar det ihop sig...

Han flyttar. Han flyttar mer än sina egna saker. Han tar mina. Upptäckte att mitt tandblekningskit var borta. Men du behövde den ju inte längre... säger han när jag frågar efter den.
Barnens karamellfärg åkte i sopen. Han frågade om han fick slänga. Jag sa nej. Dagen efter hittar jag den i soporna.
Han skulle inte ta några köksgrejer. Inga tallrikar. Nu saknas min mammas glastallrikar. När jag frågade varför han tog dem så nekade han. Jag har inte tagit några tallrikar. Jag försökte än en gång...det är ju mina, var min mammas. Jag trodde de var mina.
Dom ser jag aldrig mer.
Imorse ringde han mig. Jag hade tagit nycklarna till hans lägenhet. Absolut. Tagit dem ur hans ficka. När jag i eftermiddags frågade hur det gick att flytta utan nycklar så svarade han inte. De hade visst dykt upp igen.

Hjärntvättad...

http://manoredo.blogspot.se/2009/09/tankesatt.html

Förstår ni nu hur jag har tänkt...?

Detta blogginlägg beskriver exakt hur jag har fungerat de senaste 10 åren. Ofattbart att någon har kunna sätta detta på pränt så klockrent.
Klicka på länken och läs...

http://manoredo.blogspot.se/2009/08/reaktioner.html

Ryser...

Har hittat till en genial blogg...klicka här för att läsa ett av inläggen som faktiskt berör just DIG!
http://manoredo.blogspot.se/2009/08/vilka-forstar-psykopati.html

Vad är värst?

Att som barn förlora en förälder, sin förebild, sin trygghet?
Eller som förälder, att förlora sitt barn? En del av sig själv? En del av framtiden?

Frigörelseprocess!

Frigörelseprocessen är igång! Idag ska jag tatuera mig. För första gången i mitt liv. Något jag tänkt på när jag var yngre men ett steg jag aldrig tog.
Trodde det var tur, eftersom han inte tycker om tatueringar. Men varför bry sig om vad han tycker? Och med denna vetskap känns det extra bra. En fin, en lagom stor, en bild och text som min älskade dotter gjort. Hon är med mig varje minut, varje sekund. Nu även på kroppen. Om jag överlever denna utmaning!  ;)

Nu har det gått en vecka...

...exakt sedan polis ringde polis. Häromdagen kom hans anmälan i brevlådan. Jag överräckte brevet till honom med orden jag är väldigt nyfiken på vad som står där.
Naturligtvis fick jag inte läsa. Han snappade åt sig brevet och gick upp till övervåningen. Något senare bad jag att få läsa igen, något han sa att jag skulle få. Något jag dock aldrig fick.
Men dagarna flyter på, oftast som om ingenting har hänt. Precis som "vanligt" fast numera, med en stor klump i magen hos mig. Ångesten när han är närvarande, är påtaglig. För jag vet aldrig när han ska börja krångla, få sin vilja igenom, ändra planer eller komma med spydigheter.
Alla barnen sover i samma rum som mig. Något jag såg till direkt efter upptäckten av barnporr i hans dator. Han har inte nämnt det alls. Vilket är mycket konstigt. Han borde ha synpunkter på det. Men naturligtvis inte. Inte efter upptäckten. Det lustiga är dock att han ljuger även för mig. För mig som VET. Det är märkligt. Är det för att han ska tro på lögnerna själv?

Normaliseringsfasen

Ett nytt ord jag lärde mig av Kvinnojouren. Jag har levt i normaliseringsfasen så länge att jag inte vet vad som är normalt eller inte längre. Mina nu levande barn är uppvuxna i den. Jag med till viss del. Kanske var det just därför jag hamnade i samma sits som min mamma. Och hade så svårt att bryta mig loss.
Mina barn tycker nog att det är normalt. Normalt med föräldrar som grälar, kallar varandra fula ord, mamma som får stryk. För det är så det har varit, jämt. Och mina barn kallar mig och varandra för IDIOT. Det normala skällsordet i vår familj. Vad har ni för ord?

Mannen är så van att få sin vilja igenom, att han ringer polis när han inte får det längre. Polis som ringer polis. Är det inte löjligt? Tidigare hade jag fått mig en smäll, och så hade saken varit ur världen. Efter att ha läst mig dagbok vet han att detta inte längre är möjligt. Att jag skulle anmäla. Så vad gör han istället? Han anmäler mig. För vad? Ingenting åtalbart i alla fall. Att jag inte lät honom bestämma? Att jag utgår från barnens bästa? För uppenbarligen gör inte han det. Hur normalt är det att polis kommer hem till en barnfamilj för att mannen inte får göra som han vill? För mina barn börjar de te sig normalt. Med en polisbil utanför dörren. Hur tänker han? Hur tänker de? Vart är världen på väg?
Barnen var skärrade. Påminnelsen om storasysters dödsbud kan rimligtvis inte bara ha drabbat mig i denna stund. Mannen är galen. Så är det bara...

Fanny & Alexander

Någon som INTE kommer ihåg den filmen? En klassiker. En julklassiker. Kanske visas den snart på tv igen. Han brukar jämföra sig med Jan Malmsjös rollfigur. Stolt basunerar han ut likheterna. Hans mamma brukar förfärat utbrista Nämen Ricke...!
Ingen utom jag och min äldsta vet hur rätt han har. Han inte bara känner sig som denna tyrann, han ÄR en. Och faktiskt mycket värre. Värre än den tyranniserande styvpappan i filmen. För han är STOLT över det. Han SKRYTER om det. Han är långt ifrån en sund människa...Han är ett monster. Han är dessutom medveten om det. Kvar finns vi offer...som i vårt tysta sinne undrar varför ingen runt omkring reagerar, varför ingen ser. Han är smart. Han är ond. Han är en psykopat.

Pandoras ask

Nu är den öppen, Pandoras ask. Och locket är borta. Det finns ingen återvändo. Han krånglar. Luras. Ljuger. Allt går ut över barnen. Något han inte ser. Något han inte förstår. Något han inte bryr sig om. För det handlar uteslutande om honom. Han med stort H och hans vilja, med stort V. Jag sätter ner foten. Hans ego får sig en törn. Det är inte längre hans regler som gäller. Det är samhällets regler. Såsom det SKA vara. Men han kan inte ta detta. Ringer polis. Traumatiserar barnen. Förstår inte. Bryr sig inte.
Hur ska jag kunna leva under samma tak som denna man om så än i "bara" några veckor till...? Hur många gånger till ska polis komma hit under denna tid? Vad ska han hitta på härnäst? Jag är rädd. Jag är arg. Jag är förtvivlad.

Asken är öppen. För alltid. Den stängs när han dör. Men den turen har vi nog inte...

Min äldsta dotter är med mig. I bakgrunden. Inuti mig. Hennes själ vilar i maggropen. Den ligger där som en tyngd. En styrka. Hon är med mig på denna resa. Vi är två mot en. Vi ska vinna. Det bara måste gå. Det bara måste gå bra. Vi är de goda. Låt inte ondskan segra. Låt detta sluta som en amerikansk film. Med ett lyckligt slut. För det är vi värda. Efter allt vi gått igenom...

2012-09-11 Blind!

Postat: 2007-09-16 19:06:58    Rubrik:
Jag vet inte vad jag säga mer än försök och bit ihop. Jag själv har förlorat ett barn (känns det som) som flyttade hem till sin pappa. Jag träffar henne sällan och saknaden är enorm. Jag försöker att inte tänka så mycket på henne för det gör alldeles för ont annars. Samtidigt är jag glad att hon hade någonstans att "fly" när det blev för mycket och samtidigt vill jag att hon ska må bra och växa upp under bra förutsättningar. _________________ Älska mig för den jag är! Ovanstående hittade jag när googlade runt. Inför kommande rättegång. Om det blir någon. Mot min man. Han som jag älskat så.  Hur kan man vara så blind? Så länge? Och ändå inte? Hittar information i olika journaler, bloggar, mejl och forum på nätet där det faktiskt framgår. Hur manipulerad jag var. Lurad. Misshandlad. Kränkt. I stycket ovan framgår att jag nu trodde dottern var "räddad". Räddad undan den hemska verkligheten jag levt i de senaste 10 åren. För så har det varit. Ett helvete. Ett liv inte värt att leva. Som kostade. Mycket.  Den kostade min självkänsla. Mitt egenvärde. Men någon mycket mer dyrbart än så fick jag betala med. Nämligen mitt barn. Min älskade förstfödda. Den bästa av dem alla, om man nu kan rangordna barn alls. För hon hade i alla fall bra gener. De som är kvar är naturligtvis också ljuvliga. Men besudlade. Med hans gener. Hans uppfostran. Hans hårdhet. Kommer de att klara sig? Överleva? Det kan endast tiden utvisa. Jag hade inte gjort det. Ett halvår till och jag hade varit död. Självmord. Ihjälslagen. Vilket som. Fifty-fifty. Men jag valde livet. Jag är kvar. Än i alla fall. Tills han får reda på min anmälan. Då måste jag vara på min vakt. Då handlar det om liv eller död. Det har han gjort klart för mig förut. Med skrämmande övertygelse i rösten. I orden. Då gäller det. Att vara i säkerhet. Att inte lita på någon. Att vara försiktigt. Klarar jag det? Det får tiden utvisa. Denna tid som sniglar sig fram just nu. Den har en tendens att göra det när man inte mår så bra. Att leva med en förövare tar på krafterna. Mina krafter är slut. Men nu gäller det att ta i. Det sista jag har kvar. Att hålla ut några veckor till. Någon månad till. Snart är det över...för alltid?  Det vet man inte. Men jag ser ljuset i horisonten. Som solen som går upp på morgonen. Snart lyser den. För mig. För första gången på ett decennium. Min dotters minne väl bevarat i mitt inre, jag ska bli lycklig igen. Så lycklig det bara går. För mina barns skull. Men framför allt för MIN EGEN SKULL. Jag kanske är värd lite lycka. Trots allt...

2012-09-04 Rädd!

Jag är rädd för ondskan och dess vrede. Vreden som snart kommer att släppas loss. Från något oerhört ont väsen. För något annat än så kan jag inte beskriva honom vid de tillfällen det händer. Och jag, jag kommer att stå i skottlinjen. Jag är målet. Den lilla röda punkten som ska träffas, men allra helst skjutas sönder helt. Det är jag. Snart. Hoppas jag överlever...

2012-06-17 Till min älskade dotter!

Idag är din lillasyster på dansläger. Samma läger du själv var på samma år som du flyttade till pappa. Jag hoppas att hon har det bra där, roligt. Jag har redan fått ett första sms där hon i glädje ville dela med sig av kvällens planerade pyjamasparty på lägret.
Jag hade önskat dig samma lycka! Men det blev inte så. Hur kunde det bli så fel?
Tänk, hade du varit med oss nu, hade lillasyster kunnat berätta för dig om allt roligt hon varit med om under helgen. Berättat om dansen, om hennes filminspelning och om kommande fotbollscupen.
Istället tänder vi ljuset vid ditt fotografi varje kväll...det är inte rättvist.
I mina tankar finns du ständigt, från morgon till kväll och ibland även om nätterna. Det är tankar av glädje, sorg men framför allt saknad. En saknad som bara kommer att växa sig större och större för tiden som går...en saknad utan slut.
En saknad som skaver och gör ont, ibland hugger till så kraftligt att jag inte kan stå upp. En saknad som gör att jag ibland inte hålls kvar här i livet, utan stundvis förlorar mig själv in i en annan värld. En saknad som har förändrat mig, dina syskon och hela världen, för alltid...

2012-04-15 Epilog

Först och främst ett stort tack till mina barn. Till min älskade dotter som inte längre finns i livet, men alltid kommer att finnas bland oss i alla de minnen hon efterlämnade.
Du har lärt mig otroligt mycket i livet, både bra och mindre bra saker. Du har gjort mig medveten om att vi alla inte är särskilt stora här i världen och att det finns en annan dimension därute någonstans. Jag hoppas du har hittat dit och att du äntligen funnit den frid i ditt sinne som du så väl förtjänar. Vi älskar dig innerligt och kommer aldrig att glömma dig, finaste Caroline!
Tack till mina andra barn som sett till att jag fortfarande lever, som hjälper mig att komma vidare i sorgen samt hjälper mig att bevara de ljusa minnena av deras storasyster.
Tack till alla de som läst min blogg, kommit med kommentarer och inlägg! De är ni som gjort att denna bok kunde bli verklighet.
Min förhoppning är att människor kan dra lärdom av min historia, så att den inte upprepar sig. Funktionsnedsatta personer är idag en väldigt utsatt grupp i samhället, trots att det finns människor som försöker kämpa för deras rättigheter. Hjälpen når ändå inte alltid fram. Kanske kan denna bok hjälpa den lite på traven?
Det som krävs av socialtjänspersonal om det handlar om ett barn som mått dåligt länge, som figurerat i deras register under år, är främst att sätta sig in i ärendet från BÖRJAN. Gruppchefen som valde att lyssna på min dotter, beviljade farmor som kontakt och vägrade att ge mig journalerna, har aldrig träffat min dotter. Hon har pratat med henne i telefon, det var allt. Det räcker inte. Man måste leka lite detektiv, ingenting märkligt, men ändå ta del av all fakta som finns, annars kan det få förödande konsekvenser som i detta fall. Det som är mest skrämmande är att dessa personer som styrt och ställt i min dotters liv, som haft mandat att ta beslut som innebär liv eller död för den enskilde, de tror alla att de har gjort rätt! Trots att det är precis motsatsen. Utan vetskapen att man agerat fel kan man aldrig förbättra sig och misstagen begås om och om igen. Människor idag är alldeles för lättmanipulerade.
En journalist som ringde upp dotterns pappa fick höra av honom att han inte har ett missbruk, han har aldrig haft en sjukdag de senaste åren och har genomgått 6 missbruksutredningar. Precis som om det skulle innebära att han inte missbrukar? Ingen ifrågasätter varför han genomgått så många missbruksutredningar. Vad föranledde dessa? Det finns dokumenterat att han haft DXM-tabletter och uppgifter från mig och andra att han har ett långt gånget alkoholmissbruk.
Men i dagens samhälle är det förbjudet att fråga, fult att ifrågasätta. Man sväljer allt någon säger med hull och hår, i synnerhet om det innebär den lätta vägen. Mig ville ingen lyssna på, för det skulle innebära kostnader, motstånd från både dottern och hennes pappa, mer obehag än att ha mig i hasorna. Men framför allt det förstnämnda. Ekonomin styr idag alldeles för mycket över människoliv. 2008 fick min dotter i alla fall hjälp en tid, då knorrades det mycket mindre än två år senare. Då släppte Socialtjänsten greppet om dottern helt, hänvisade till LSS och lät henne bero. Utan skolgång, utan sunda vuxna omkring sig, det var bara en tidsfråga. Och jag kunde inte göra mer än att se på. Jag önskar jag hade kämpat mer. Struntat i min man och hans behov. För det har jag inte mycket för idag. När han vill skiljas. Jag skulle ha jagat dottern med blåslampa redan då. Men jag var rädd. Rädd att hamna än mer utanför. Alla lyssnade ju på henne och pappan. Det jag hade att säga, spelade ingen roll. Idag är min fina dotter borta. Borta för alltid. Och kvar finns två föräldrar som älskat henne innerligt, en farmor och tre småsyskon. Är livet rättvist?
Några råd till dig om du befinner dig i en liknade situation. Lita inte på att myndigheter kan sina saker. Ofta kan de inte sina egna lagar och engagemanget är obefintligt. Ska du klaga på Socialtjänstens vård så är Socialstyrelsen det granskande organet. De kan inte göra mycket, men utreda, kritisera och se till att åtgärder finns så att felen inte upprepas.
Gör sig handläggare på Socialtjänsten sig skyldiga till rena lagbrott, vilket inte är ovanligt, så är det JO (Justitieombudsmannen) som ska utreda detta. Vid allvarigt brott kan tjänstemannen ställas inför rätta.
Gällande vården så är det SIS-institutioner som har det sista ordet, inte Socialtjänsten. När det gäller vården på behandlingshem, är det tvärtom. De enda som får låsa in intagna är SIS-institutioner. Någon uttalad vård finns inte heller på dessa institutioner, som ofta finns där för att kunna utreda och diagnostisera de intagna, vården får alltså vänta.
Förvägran att ta del av patientjournaler hos Socialtjänst, BUP och inom andra vårdinstanser överklagas till Kammarrätten.
Lita på din intuition som förälder, syskon, kompis eller professionell när det kommer till de svårigheter personen har, förringa aldrig problemen. När det gäller skadebeteende och missbruk så försöker ofta den utsatte att dölja detta, vilket ofta gör att problemen är långt större än vad som är synligt.
Ta alltid ett självskadebeteende, uttalad önskan om självmord och ett missbruk på största allvar. Lita inte på att personen är i stånd att själv fatta rätt beslut och söka hjälp.
När det värsta har hänt, då avråder jag från att kontakta FONUS och deras dotterbolag Familjens Jurist. De är ockrare och skojare, kan inte lagen och tar dessutom betalt för det. Juristen som skulle sköta min dotters bouppteckning kunde verkligen ingenting. Jag har fått reda på att idag kan vem som helst kalla sig jurist. Du behöver ingen relevant utbildning för detta. Att juristen sedan arbetar för ett stort företag är definitivt ingen garanti. Hon tog 300,- betalt av dödsboet för ett samtal jag gjort till henne. Detta utan att jag blivit informerad om att hon tog betalt för detta. Hutlöst! När jag sedan beklagade mig svarade kontorschefen att det var min skyldighet att ta reda på avgifter innan.

2012-04-15 Slut

Gör mitt sista inlägg nu. Boken är klar. Tycker det är sorgligt att mina barn fått uppleva så många svårigheter i livet. Främst min döda dotter, men nu även hennes syskon. Förutom förlusten av en mycket älskad storasyster så får de ta del av min sorg. I samma veva även genomgå sina föräldrars skilsmässa. Vari ligger rättvisan i det? Livet är inte rättvist, kommer aldrig att vara rättvist. Jag tycker jag har fått min beskärda del av olycka i livet redan för många år sedan, men tror att framtiden bär med sig än mer börda. Något jag inte kan styra över. För jag är inte Gud. Även om jag många gånger önskat det.