Grymt!

Hade ett grymt möte igår, med en kvinna som lixom jag upplevt alldeles för mycket i livet. Vilken styrka i denna människa! Hon kände min avlidna dotter väl, de två "klickade" och jag förstår varför.
Hon var fylld med ilska mot orättvisorna här i världen, något som kommer att bli hennes förfall. För orättvisorna är många och de bara växer och blir fler för varje dag som går. För varje dag som individer väljer att blunda, att inte ta strid för det som är sant, när det är lättare att vända ryggen till. När orättvisorna får stöd av samhället i form av lagar som kan tolkas hur man vill (och man då medvetet väljer att fria förövaren istället för att fälla), när myndighetspersoners prioritering gäller den egna flocken och uppdragen på arbetet kommer i sista hand.
Det är då vi blir fler, offrena, vi som blir undanskuffade av andras människors nonchalans. Ibland gör vi uppror, ibland i de värsta tänkbara former som går. Ibland förblir vi bara de tysta musar vi varit under så många år. Vad som händer med mig och mina barn återstår framtiden att utvisa...

Besvikelsen växer...

...när anhöriga utbrister "jag vill inte vara med i någon rättegång!!"
Varför säger man så? Rädsla? Okunskap? Rättegång? Det är ingen rättegång. Det är ett civilrättsligt mål. Okunskapen har talat....
"Jag har inget att tillföra!" Vem är h*n att avgöra det? Och här handlar om tre små barns framtid. Vad är det för sätt? Feghet?? Inte kunna se skillnad på rätt och fel? Fy fan! Har inga andra ord för detta...
Handlar det om brottmål har du som vittne inget val. Då måste du ENLIGT LAG ställa upp som vittne. I ett vårdnadsmål har du ett val. Att ställa upp för samhällets svagaste, nämligen barnen. Eller vara ego, bekväm och tänka på dig själv. Vad känns bäst för dig??

Varför sitter jag här ensam?

Fortfarande hyffsad snygg, ett kap enligt min chef och KAN vara rolig...om än med lite alkohol i kroppen...tynar jag bort i min förtvivlan. Vill inget hellre än att tro på att kunna bli behandlad med respekt, bli älskad och beundrad av någon, någon som vill vara med mig. Men det kanske är jag, som inte kan. Jag är ärrad för livet, kan inte lita på någon. Dessutom verkar jag inte känna något längre, och skulle vara livrädd att känna något för någon som med all sannolikhet kan sålla sig till kategorin psykopat.
Men jag tänker tillbaka, till första kärleken. Vad kul vi hade, båda två. Vilken samhörighet! Vi mot världen, så var det verkligen! Saknar den tiden, vet att den inte kommer att finnas mer...inte för mig. Jag kommer aldrig mer kunna släppa in någon inpå livet, inpå själen. Den är för alltid förstörd. Förstörd av ondskan, psykopaten, av min barndom och min far...c'est la vie!

Så ledsen...

Över det samhälle vi lever i. Som väljer att inte ta strid för det viktiga. Som sväljer mygg men silar kameler. Som inte tar parti för de svaga. Som tror att man inte kan ändra på saker och ting. För det kan man, om man bara vill. De som säger att det är hopplöst, lönlöst, jag kan inte göra skillnad. DET KAN NI! Den dagen en människa tar avstamp från den invanda stigen, går en bit utanför bara för att det känns rätt och får belöning därefter, den människan växer som person. Inte bara för sig själv men även hos andra runtomkring som ser att det faktiskt GÅR att göra skillnad!
Det gör mig ledsen när människor valt sitt yrke för att göra skillnad, bara för att med tiden ge upp för den lätta vägen. Läraren som inte lyssnar på sin elev, socionomen som inte vågar sticka ut hakan gentemot sin chef.
Dessa människor skulle kunna göra skillnad, en livsviktigt sådan för individen det handlar om, men väljer den lätta vägen. En liten uppoffring från deras sida skulle kunna ge denna individ ett helt annat liv, ett bra liv, men utav lättja tvingas h*n bära ett livslångt ok. Det känns inte rättvist, en utsträckande hand, lite civilkurage kanske skulle räddat denna människa ifrån ett livslångt lidande. Ett livslångt som kanske inte blir så långt. Det får tiden utvisa...

Rena skräcken....

Kom hem igår från jobbet som vanligt, med lillkillen i följetåg från dagis. Framme vid ytterdörren låg en kasse En kasse full med gamla burkar och matlådor...skräcken bara växte inom mig. Han hade varit här! Han hade gått uppför trapporna fram till min dörr! Han hade ställt en kasse där!
Darrande försökte jag få fram mobilen, kalendern med telefonnumret till min handläggare på familjevåldsenheten....samtidigt kom jag på att äldsta dottern var ju hemma. Fast det var hon ju inte. Hon var hos grannen. Jag ringde henne först, då jag inte hittade numret till handläggaren. Jag frågade om hon sett pappa, hade han varit här? Näe - fick jag till svar. Aha, han missade henne alltså. Jag frågade om hon sett kassen som stod utanför ytterdörren. Hon sa att hon ställt den där. Att det var från hennes utflykt hon gjort med en kompis efter skolan. Adrenalinet sjönk drastiskt men inte helt. För min tanke hade ju kunnat vara rätt...
Hur länge ska det kännas såhär? Troligen för alltid....

Ond dröm...

Mitt liv är som en ond dröm. Där det onda hinner ikapp mig, förr eller senare...på alla de vis.
Tog mod till mig för ett par veckor sedan. Tänkte att jag måste börja fokusera på mig själv. Mig själv som person, för att kunna gå vidare i livet. Jag har ju försvunnit på vägen. Den långa vägen genom mitt destruktiva äktenskap. Jaget försvann. Jag blev mamma och fru. Jag fanns själv inte kvar.
Så jag tog mod till mig. Kontaktade en man jag iakttagit i smyg. En man långt bort från min egna smak och tycke. En man kanske inte värdig mig. Eller jag honom. Min självkänsla finns inte.
Det slog fel. Så fel det bara kunde. Redan efter första dejten var vibbarna av ohälsa tydliga. Jag tyckte inte ens om honom. Men det blev en dejt till, en för mycket. Något som resulterat i nattliga samtal från en kvinna som påstår att vi delar man.
I allt mitt elände har jag alltså fått en stalker efter mig. Någon som tror jag är ute efter hennes man. Mer fel än så kan man inte ha. Vill inte ha med denna man att göra. Det är inte hennes förtjänst alls.Om inte hans alkoholmissbruk skulle avskräcka mig så hans sjuka sätt och nedvärderande ord.  Men hennes inställning till det hela får mig inte backa alls...den får mig att springa hals över huvud...så långt ifrån denna sjuka relation samt dess involverade människor som jag bara kan....

jag kastas mellan lycka och förtvivlan..

Sorgen bubblar upp då och då, emellan lyckan över de andra barnen. Förtvivlan bubblar upp mestadels, då barnens pappa nu sökt som boendeförälder...hur är det möjligt? En förövare kan få barnen, på heltid, i Sverige år 2013??
Vi lever på stenåldern, där det enkla burdusa och våldet får råda. Bara du har talets gåva och en del status så vinner du allt, även barnen du plågar. Jag kan inte annat än tolka samhällets talan som detta. Familjerätten som anser att barnens behov av deras pappa överväger kränkningarna. Hur är det möjligt? Psykologerna ser det inte så, men socionomerna har talat. De har makten i sin hand, och naturligtvis samarbetar de med polisen, polisen som i detta fall är förövaren. Visste jag inte bättre hade jag trott att de var korrumperade. Vilket de kanske är på sitt sätt.
Världen är galen, världen är upp och ner. Världen går åt fel håll, hur ser våra barns framtid ut??

Meddelandet som aldrig kom fram...

Hej,

Har läst familjerättens utredning och dina utsagor. Förstår att du inte vill erkänna de brott du begått och fortfarande begår mot mig, Caroline och barnen. Det har du dessutom aldrig gjort, du är ju dömd mot ditt nekande…Men fattar inte att du är så fruktansvärd elak mot dina egna barn (förutom ditt beteende) när du väljer att inte ta Titti till fotbollen, att inte köpa saker åt dem när du tar dem till marknaden, att du inte tillåter att ha kaninen hos dig (när du lovat henne en själv om ”hon bodde mer hos dig”) mm. Att du ljuger om att lämna saker i min brevlåda som du mycket väl vet vilken som är min sedan tidigare (biljetter till Mello som du ”tvingades” lämna för annars skulle det ”se illa ut”) mm.

Jag gömmer mig för dig precis som Mummi gjorde, förstår hennes rädsla för dig nu, när man vaknat upp förstår man hur du ”fungerar” eller inte alls. Kan bara tycka synd om dig, för du kan inte trivas i ditt eget sällskap och ber till Gud att Maria eller hennes barn aldrig ska få uppleva det jag och mina barn fått/får göra.
Jag är villig att avstå underhåll om du låter mig och barnen vara. Jag ser till att de träffar dig varannan helg (fre-sön) så länge du håller dig i styr under den tiden. Jag lovar att inte vittna mot dig om du går med på detta för barnens skull, personligen skulle jag helst se dig bakom lås och bom i sällskap med Kapten Klänning, där du hör hemma.

Jag kommer aldrig hålla tyst, min bok kommer att publiceras, jag kommer aldrig hålla tyst.

Du kan byta min tystnad mot barnens bästa.

Bollen är din.

Går sönder...

...bit för bit...när alla tar hans parti, tror på han som är dömd för att ljuga under ed, som tror på psykopatens alla lögner. Borde inte människor veta bättre? Idag, i upplysta Sverige år 2013?
Men när uppgifter om våld och misär uppkommer i samband med en vårdnadstvist drar alla öronen åt sig, lättare att tro på det "lätta"...för naturligtvis är det bara då dessa saker kommer upp till ytan, aldrig annars.
Men vad är det mest naturliga? Att man pratar om våldet mitt i en relation man valt att stanna i? Knappast troligt, eller hur? Men när man funnit kraften att lämna, då hjälper det att prata. Få stöd utifrån det helvete man levt i, ibland alldeles för länge.
I mitt fall finns uppgifter om våld sedan lång tid tillbaka. Våldet tog min äldsta dotters liv. Våld i nära relationer gör långt mer skada än vad som syns på ytan. Skador som ibland leder till döden. Indirekt, men ibland även direkt. Att de som arbetar med dessa frågor inte är mer insatta är för mig en gåta. Att familjerätten i deras utredning indirekt väljer att ta hans parti. Att inte göra en adekvat riskbedömning gällande barnen. Barnen som kommer få ett livslångt lidande, liksom jag fått. Att de pga sin okunskap och lätthet att bli manipulerade och duperade (likt mig en gång i tiden) skickar iväg barnen till en förövare. Att deras åsikt kommer att forma tre små barns liv till något ingen önskar sin värsta fiende. I barndomen sätts spåren för resten av individens liv. Vet vi inte detta idag? Och varför agerar ingen för barnens bästa, för deras framtid? Vad ska jag som mamma göra? När skolpersonalen anser att det är JAG som inte kan sätta gränser? Detta, eftersom när deras pappa hämtar dem så gör de inga ljud ifrån sig, lyder minsta vink. Ingen tycks förstå att detta beror på honom. Det beror på att barnen VET vad som gäller. Att inte göra pappa arg. Den pappa de faktiskt älskar och saknar. Som de springer fram till på skolgården när han kommer. För han är inte alltid arg, inte alltid våldsam. Han kan vara mjuk ibland, rolig och utstråla karisma. Något som även jag föll för en gång i tiden. Om och om igen, mellan slagen. Liksom barnen gör idag och troligen alltid kommer att göra.
Skolpersonalen spelar med, familjerätten likaså. Och det sociala arvet rullar på...vi blir visst aldrig klokare...AMEN.

Förnedrad...

Det känns så förnedrande på något vis...att behöva besöka sitt barn vid en grav. Alla andra har sina barn kvar...mitt barn ligger begravd. Det är förnedring, på HÖG jävla nivå...och hon dog i suicid, hon hade det så jävla svårt...så förnedrande att mitt eget kött och blod hade det SÅ JÄVLA SVÅRT...ska det vara så? Ett BARN??? Det är inte rättvist...livet är FAN inte rättvist...

SAKNAD!

I morse hittade jag Carolines foto i lillasysters rum. "Men vad gör den här?" utbrast jag..."Jag tycker om Caroline, därför står den där" - fick jag till svar...min älskade 8-åring, som fick alldeles för lite tid med sin stora storasyster...DU ÄR SÅ FÖRBANNAT SAKNAD MIN ÄLSKADE FÖRSTFÖDDA...OM DU BARA VISSTE!!!

Jag blir inte gammal...

Ett uttryck jag alltid sagt...trodde aldrig jag skulle bli 42, är jag gammal? Likt min dotter uttalade denna mening...hon blev 17...numera vill jag bli gammal, hjälpa mina andra barn i deras liv så gott jag kan...samtidigt hade jag kanske rätt?
Jag blev aldrig "gammal". När Caroline dog, var jag 40. Då dog jag. En stor del av mig försvann. Jag dog. Nu lever kroppen och en del av mig vidare, för att jag måste. Jag har skyldigheter, många som är svåra att leva upp till ibland, men jag måste. Piskan hänger i luften, barnen kräver mig till 100%. Jag är inte alltid där till 100% men jag gör så gott jag kan. Jag lever vidare...för att jag måste.
Jag lever vidare för Carolines skull.
Jag lever, fast det är tungt att gå vidare, alldeles för tungt för NÅGON...
Får alltid höra att jag är stark. Starkare än någon annan "de" känner...men jag känner mig inte så. Jag går vidare för att jag MÅSTE, inte för att jag är stark. Det är en stor skillnad. Det finns nog ingen normal människa som KAN gå vidare efter sitt barns död...utan det är ett måste...livet går vidare, tiden tickar på...
I mitt fall med så mycket mer i bagaget än sitt barns död. Min barndom har kommit ikapp mig. Mina mardrömmar har fallit på plats som pusselbitar i mitt liv. Jag var utsatt som barn, vilket präglat hela mitt vuxna liv. Att inse detta, i samband med ens barns död. tar på krafterna. Att dessutom orka bryta upp, och hamna mitt i en vårdnadstvist där de andra barnen blir utsatta, tja, hur överlever man? Hur många andra kvinnor/män som jag finns därute? Jag ber till Gud att vi inte är många...men är ändå medveten om att vi är fler, alltför många, pga det samhälle vi lever i idag. Nolltolerans mot våld i nära relationer kan bryta mönster, det sociala arvet. Men när når vi dit? Det är lång väg kvar, alltför lång väg för att rädda mina barn, men jag hoppas att någon gång i framtiden kan det bli en bättre värld för kommande generationer. Någon gång i framtiden, när jag inte längre finns kvar...och inte mina barn...någon gång....