Heroes

Föga anade jag som tonåring, helt fascinerad av boken "Vi barn från Bahnhof Zoo" att min egen dotter skulle hamna där. Förutom boken och filmen så är låten fantastisk, texten likaså.

Idag, när jag åkte ut från området, kom han. Vi möttes på vägen, han var tvungen att stanna för mig pga väjningsplikten. Jag åkte sakta förbi, tittade rakt in i bilen, vill inte känna någon rädsla eller känna mig liten längre. Han stirrade tillbaka, med ett stort flin över hela ansiktet. Vad hade han där att göra?

Han tog det största man kan ta av någon, mitt barn. Utöver det min självkänsla, självaktning och de andra barnens uppväxt. Jag vet inte mer hur man kan beskriva det med ord, detta otänkbara, det man skriver skräckfilm om. Ibland tar fantasin överhanden och jag kan känna mig lycklig igen. Det hände...för ett par dagar sedan. Jag har levt på detta, flugit på små moln, förträngt verkligheten. Fallet är desto högre när man landar sen. Idag har tårarna inte kunnat sluta rinna...

2014

Året är en nystart för mig. Jag har bestämt mig för att gå vidare, no matter what! Min dotter kan jag aldrig glömma, minnena gällande våldet är svåra att förtränga. Men jag ska gå rakryggad resten av mitt liv. Det var inte mitt fel!
Nog gjorde jag många fel, men måste förlåta mig själv för att kunna leva. Något jag med framgång försöker med.
Bakslag lär komma, och ett kom inatt.
Drömmen där han tar tag i mig, skräcken som sköljer över mig, kniven vars blad glänser i hans hand. Den där känslan av vanmakt och skräck som aldrig försvinner...den lär förfölja mig resten av mitt liv, på ett eller annat sätt. Men det var bara en dröm, den här gången. Och den kommer aldrig mer att förverkligas.