Han kommer...

...och går som han vill till skola och förskola. Han pratade med äldsta flickan igår. Jag frågade personalen om de hört vad han sa. Nix, nada, de lyssnar inte.
Vi pratade om det hemma på kvällen. Hon berättade att han köpt en ny mobiltelefon...han som inte ens betalar för barnen, för deras fritidsaktiviteter. Som inte ens bemödar sig att svara på mitt mejl gällande detta. Så dom ryker, en efter en. För jag har inte råd. Men han har. Han har köpt en ny mobil. Hon frågade om hon kunde få hans gamla. Visst, no problem. Min fråga till dottern var om han ställt några motkrav. Hon svarade ärligt: "Nej mamma, men jag trodde faktiskt att han skulle säga att jag bara skulle få den om jag slutar berätta om när han slår..."
Hon är smart, super-duper intelligent. Långt smartare än sin far, smartare än mig. Men det är inte alltid till godo. Strax innan läggdags utbrast hon: "Mamma, jag vill inte vara så intelligent, tänka så mycket. Det blir så jobbigt då..."
Det är inte lätt att vara barn, det är inte lätt att vara smart, det är inte lätt att leva...

83 vänner...

...på 17 timmar på Facebook, imponerande! Det är det enda jag har att säga. Med tanke på att jag aldrig hört talas om 99,9 % av dem under våra 10 år tillsammans...imponerande!
Men å andra sidan glömmer jag aldrig den gången vi var på en hundutställning vid Solvalla, och stötte på en arbetskamrat till honom. Hon sprang fram till dubbelvagnen( flickorna var små) och utbrast:" Nämen..HAR DU BARN..OCH FRU...?

Intriger...

...upptäckte häromdagen att någon hackat min dator...samma fil var kopierad flera ggr på skrivbordet...och datorn ville inte fungera som den skulle efter det.Misstänker jag honom? Absolut, han har ju en bror som är sk dataexpert...
Idag fick jag reda på att han hade skickat vänförfrågan på Facebook till min barndomsvän och hennes man. Otroligt. Hur tänker han? På ett sätt som ingen förstår. En konstig man, en farlig man.
Plötsligt, från ingenstans, dyker 70 nya vänner upp...han som alltid föraktat Facebook. Hånat mig för att jag aldrig träffar de vänner jag har där, att alla är "psykfall" och att hälften känner jag inte ens.
Nu har han själv Facebook, med 70 vänner jag under våra 10 år tillsammans varken träffat eller hört talas om. Vad betyder det? Har han plötsligt blivit social? Eller har han förstått att det är dags att gå vidare?
En sak är säker, nu när han inte längre träffar sina barn, har han all tid i världen att skaffa nya...Låt oss alla hoppas att han så gör, eller i alla fall försöker, och glömmer sina existerande. För deras skull, för allas skull...

Fly...

Vill bara fly, börja om på nytt någon annanstans...där ingen vet vem jag är, vad jag varit med om. Det var min första tanke när mitt barn dog. Att jag skulle lämna landet, ensam...
Men dessa tankar finns inte längre, ska jag dra så är det tillsammans med mina andra barn. Förutom dem, så är jag fruktansvärt ensam. Visst, det finns vänner, någon enstaka som hör av sig ibland, men resten då? Min enda släkt jag har kvar har inte hört av sig...hur tror människor att andra klarar sig? Jo, dom har stöd av släkt och vänner, jag har ingen. Är det synd om mig? Inte det minsta, men dock klart besvärligare än för många andra. Jag önskar jag hade min mamma, fast hade hon funnits så hade min dotter idag varit vid liv.
En undersökning gjord på föräldrar som mist sitt barn visar att stresståligheten efter en sådan händelse är lika med noll. Kan inte annat än hålla med. Fick ett sms av den som står mig närmast, att nu är det dags att hämta dina saker. Det fick mig helt ur balans. Ytterligare en sak att tänka på. Ytterligare ett stressmoment. Ytterligare ett ok på bördan. Och detta från någon som borde känna mig och min situation. Som borde veta hur jag lever och har det. Men som inte fattar, som inte förstår.
Det ÄR svårt att förstå, för att inte tala om omöjligt. Men ändå...det var droppen som fick min bägare att rinna över.
Jag har inga pengar, räknade kronor när handlade idag. Höll tummarna att det fanns köttfärssås i frysen för att kunna uppfylla dotterns önskan om tacos till middag ikväll. Jag hade fel. Det fanns ingen köttfärs i frysen och pengarna är slut.
Jag fick skicka ett meddelande till min kompis som ska komma imorgon, "ledsen men det blir ingen varmkorv. Ni får gärna komma men jag har inget att bjuda på."
Ekonomin är i botten. Mycket tack vare honom, men även pga att jag bara arbetar 75% samt vabbar var och varannan dag.
Bilen kommer att kosta minst 15000,- att få igenom den kommande besiktningen, i april.
Den obligatoriska övertidskvällen på jobbet är bara att glömma. Hur väl jag än behöver pengarna så finns det ingen barnvakt och skulle jag jobba så skulle det naturligtvis användas emot mig av honom i tingsrätten.
Räkningarna hopar sig, kraven med. Jag kan bara fokusera på en sak just nu, och det är att ta en dag i taget. Nu är det den muntliga förhandlingen som gäller, fram tills dess lever jag på nålar. Blir beslutet därifrån bra, kan jag tänka mig att andas ut...men inte alltför mycket. Även det har jag fått kastat i ansiktet på mig, ta inte ut något i förväg!!
Människor frågar mig  hur jag mår...GÖR INTE DET! För det gör att jag börjar känna efter, och det är inte bra. Jag mår nog så skit man bara kan må, utan att stänga ner systemet helt...

Barndom

Tänk att jag alltid tyckte att jag haft en bra barndom! När jag berättat för andra om min barndom så har jag benämnt den som lycklig. Det är inte förrän som vuxen som jag förstått att den nog inte var så bra som jag trott, utan precis tvärtom!

• Jag har som barn bevittnat min pappas våld mot min mamma.
• Jag hittade porrtidningar och kikade genom nyckelhålet när mina föräldrar hade sex.
• Jag blev själv utsatt för misshandel av min pappa.
• Jag hittade böcker om barnmisshandel i bokhyllan hemma.
• Jag blev sexuellt utnyttjad av min pappas väns son som barn.
• Jag glömmer aldrig när mina föräldrar skildes utan att tala om det för mig förrän långt senare.

Jag blev sviken som barn. Ingen pratade med mig, ingen frågade. Och så har jag varit själv som vuxen mot mina egna barn, fram till nu. För nu pratar jag. Med barnen, med andra. Jag frågar barnen, berättar om vad jag varit med om som barn (inte i detalj och inte i skrämmande ordalag men sakligt och ärligt) för att de ska veta vad som är ok och inte. Att det är ok att känna, prata och att det är ok att må dåligt, att det är viktigt att veta varför och vad man kan göra åt det. 

Att det inte är deras fel att de mår dåligt, anledningen till att deras föräldrar skilt sig, att våld ALDRIG är ok men att vissa måste få hjälp med detta. Att det är normalt och ok att älska en förälder som gör något fel, att ingen är perfekt och att prata om svåra saker och mardrömmar ofta och i längden hjälper en att må bättre...även fast det kan kännas besvärligt till en början.
Locket på! Så är hans familjs motto. De pratar aldrig om något känsligt, aldrig om något som berör. Den perfekta familjen på ytan...skrapa lite lätt och du får se något du önskar att du aldrig sett!

Polisens uttalande...

...den där första gången, 2006, när den kvinnliga polisen lade huvudet på sned och spände ögonen i mig.
"Sådär kan du ju inte ha det!" - sa hon och jag tänkte i mitt stilla sinne...vad menar hon? Det är ju så det är och så det varit...vadå "inte ha det"? Jag fattade noll. Idag förstår jag bättre.

Som polisen sa till mig igår..."Det måste vara hemskt att leva så." - när jag berättade om att jag alltid ser mig om över axeln, som valde en lägenhet en trappa upp, längst in i området och som jag har insynsskyddat stora delar av men trots det hela tiden känner mig iakttagen, alltid rädd över att hans bil ska dyka upp...och tänker att det är mitt eget fel. Det var jag som valde denna man, nu får jag ta konsekvenserna av denna separation.

Det ÄR hemskt att leva så här, men jag lever åtminstone. Fast med sorgen efter mitt älskade barn känns det inte som någon stor lycka att leva, mer som ett måste. För hennes syskon. Och kanske, bara kanske, kan jag bli fri, någon gång i framtiden. Om jag byter stad, om jag är säker på att han inte iakttar mig, säker på att han inte är i närheten, säker på att inte stöta ihop med honom i affären.

Men tills dess är jag en fånge. Och kommer kanske alltid förbli det. När jag som mamma, vårdnadshavare och förebild lever med denna känsla dygnet runt, det bara måste avspegla sig på barnen. På ett eller annat sätt. På ett dåligt sätt. Jag ska som förälder ge dem trygghet. Om jag inte känner den själv, hur ska jag då kunna förmedla den?
Detta var den största problematiken för min äldsta dotter och det som blev starten för hennes ohälsa och slutet på hennes liv. Denna otrygghet som visar sig som ångest, en ångest som inte går att sudda ut med annat än starka droger...om ens då...den förbannade ångesten som leder så många människor rakt ner i missbruket...av alkohol, droger, spel eller sex. Ångesten som bara växer och växer då tryggheten aldrig fanns där som barn och som då aldrig går att finna som vuxen...

brister

Snart brister allt, eller rättare sagt jag. Igår hölls polisförhör med mig gällande senaste hotet han utsatte mig för. Det kändes inte så hemskt att prata med henne, vi börjar lära känna varandra väl, internpolisen och jag.
Men det kommer efteråt.Ångesten över vad hon sa till mig, minnen som kommer ikapp, känslorna och den förbannade vanmakten.
Kvällen blev ett fiasko. Jag skällde ut min vän,skällde på barnen och för att inte tala om morgonen därefter...
Dottern som vägrade gå till skolan, jag som bröt ihop. I min ilska smällde jag igen badrumsskåpet, och spegeln gick i tusen bitar.Det vet väl alla vad det betyder...7 års olycka framför mig. Hade iofs inte räknat med mindre...

Brev till svärmor!

...eller ska jag kalla dig farmor? Du som bemödat dig att träffa dina barnbarn ungefär 50 ggr på 9 år? Som aldrig frivilligt erbjudit dig att passa dina barnbarn? Som med besvärande röst och dåliga ursäkter till slut sagt ja till passning när jag och din son behövt barnvakt? Men som numera måste hjälpa din son med barnpassning varannan vecka, vilken uppoffring från din sida!
Du som med ditt stora ego valde att gå hem för att ett av barnen fortfarande var vaket när du skulle passa dem? Som med irriterande röst sa: "jag kan inte passa henne när hon gråter så!!!" och bara drog iväg hem...
Du som har tre egna barn...?
Hur gick det för dem?
En som är hustrumisshandlare, som misshandlade och sexuellt ofredade sin styvdotter. Som misshandlar sina egna barn.
En dotter som har anorexia.
Ytterligare en son som går dina ärenden.
En exman som tog sitt liv.
En nuvarande man som går dina ärenden.
Är du lycklig själv?
Är du en lyckad mamma?
En lycklig fru?
En bra farmor?
Eller en svärmor man drömmer om?
Du som kontaktade min exman. Skrev ner stödord (dock inte ett enda ord var rättstavat!) och bara fyllde ett papper med smutskastning av mig som faktiskt är mamma till dina barnbarn...
Du som kontaktade min bror. I samma syfte som ovan.
Du som hälsade på min kusin och hans familj när din son satt anhållen, i syfte att undergräva min trovärdighet...(kallas övergrepp i rättssak!)
Du, som fortfarande inte bryr dig ett dyft om någon annan än dig själv.
En kvinna med en svår narcisstisk störning.
En kvinna som förstör och förgör...

Lugnet sänker sig...

...över mitt sinne...
Tingsrätten tog ett bra beslut, på handlingarna. Han får inte träffa barnen. De ska bo hos mig. Tills nästa tingsrättsförhandling. Barnen andades ut. Såg lättade ut. Berättade att det var bra. Att kunna planera saker...deras optimism gällande detta drastiska beslut överraskade mig. Undrar om jag verkligen förstår vad det har upplevt...
Han kan dock inte följa regler. Han kom till förskolan. Jag hade vabbat i flera dagar. Första dagen som sonen var tillbaka till förskolan, dök han upp. Som gubben i lådan. Han måste ha bevakat oss. Kan inte tro att det bara var en slump.
Skolan är informerad. Förskolan likaså. Så länge han inte hämtar barnen är det ok. Få se vad domaren säger om det. Yngsta dottern hade han av en slump träffat på, på skolgården. Äldsta dottern struntade han fullständigt i. Det handlar inte om en fars saknad av sina barn. Det handlar om kontroll. Om trots. Om hämnd, och ingenting annat.