Blind...

Jag har varit blind, så många år, nu ser jag ljuset.
Och det gör så ONT, ljuset brinner i mina ögon, min kropp, min själ....
Det hade varit lättare att fortsätta leva i mörkret...

Socialtjänsten sviker...

...igen och igen och igen...
Först när det gällde min äldsta, det var faktiskt de som skickade henne i graven...bokstavligen.
Och nu...tar de pappans parti. Alla deras utredningar och nedläggning av orosanmälningar, baserar de på att det är uppgifter som kommer från mig. Och att det är jag som ska skydda mina barn.

Hur i helvete ska jag kunna göra det?? Gå under jorden med dem?? Och det skulle hjälpa??

Befängt! De lägger över deras eget ansvar på mig, ett ansvar jag varken kan eller vill axla. Tänk att ha honom efter sig, i egen hög person eller via lagen. Vilket som klarar ingen!

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vet ni hur det känns att veta att barnen blir misshandlade, men jag kan inte göra ett skit åt det?? De berättar, jag berättar...men allt är tydligen uppdiktat! Min äldsta berättade...men ingenting hände. Historien upprepar sig, gång på gång....

Min bror, halvbror, blev misshandlad av sin styvfar. Det har präglat hela hans liv. Han drog en nitlott i livet, likaså jag, likaså mina barn.

Jag försöker att tro på reinkarnation...att nästa liv ska bli bättre...för så mycket sämre kan det inte bli...

...jag ryser...

... idag åkte vi förbi varandra på gatan....XPP...registeringsnumret har etsat sig fast i mitt minne...jag ryser...jag läser av varenda bil, idag såg jag den...brrr.....

Vet inte..

...om jag skrivit om det tidigare...orkar inte kolla igenom inläggen...
Jag drömde om dig...min älskade Caroline...att du var här, bland oss, som vanligt. Att jag sprang fram till dig och skällde...vad håller du på med?? Du hade kunnat varit död!!! Gått på heroin...dött i suicid...vad fan håller du på med??? Men jag andades ut, du var ju här...jag kramade dig...och vaknade....till detta jävla helvete som är resten av mitt liv....

Hon offrade sig...

...hennes avskedsbrev sa allt. Hon kallade mig inte ens mamma utan vid namn...och jag vet. Det var mitt fel. Folk säger att jag inte ska bära den skulden, men visst ska jag det. Det var mitt fel, men även jag var ett offer. Jag var ett offer av min egen barndom och ett offer för honom. Precis som hon blev. Det känns som om hon offrade sig för att rädda syskonen. Hon lyckades, delvis. Eller kanske inte alls. Hon försökte genom åren via polisanmälningar, via socialen. Men vi vet alla hur det gick. Inte alls. Trots alla orosanmälningar, alla polisanmälningar, barnen togs aldrig ifrån mig, ifrån oss. Trots det kaos de levde i. Och fortfarande gör. När de är hos honom. Galet. Världen ÄR upp och ner...
Socialtjänstens utredning...inga insatser. Detta är en familjerättslig sak. Våld, kränkningar. Det är tillåtet.   Barnaga, kränkningar. Av socialtjänst i alla fall. Galet.
Inte förrän hon dog, och lite till, då började jag fatta. Jag började fatta vad jag gjort. Vad jag utsatt mitt barn för. Och vad jag utsatte de andra för och hur utsatt jag själv var.
Han är ett monster.
Han är ett MONSTER.
Som kan tala för sig. Som kan kamouflera sig. Väl, alltför väl...

Det går åt fel håll...det går åt helvetet!

Socialtjänsten utredning är klar. Ungefär 1,5 månad försent. De går på hans linje. Helt och hållet. Misshandeln är inte bekräftad, ord står mot ord säger de. Barnen har blivit hårdhänt behandlade, men ingen polisanmälan är gjord. Detta är en familjerättslig fråga anser de.
Hur mycket våld är tillåtet? Vem är de att sätta sig över lagen?
Mitt ombud sa att en polisanmälan i detta läge är ett måste. Jag kan inte göra den, det vore fel. Så jag fikade med en väninna, bad dottern berätta. Hon berättade, trodde jag. Blev uppringd på kvällen och fick höra att dottern endast talat väl om pappan. Hur kunde detta ske? Frågade lite smått dottern vad hon sagt. Hon blev jätte-ledsen...grät, skrek och lovade att aldrig aldrig mer berätta något. För jag hade ju lovat. Att hon skulle slippa prat-tanterna om hon orkade berätta än en gång. Men det blev ju så fel...hon sa att hon sagt vad pappa gjort. Själv vet jag inte vad jag ska tro...och nu måste barnen återigen träffa prat-tanter. Minst 2 tillfällen till. Varav ett av barnen vägrar redan nu. Hur har samhället tänkt sig detta? Personligen kallar jag det barnmisshandel...

Kvällen avslutades med orden "Men pappa får slå mig...bara jag slipper prata mer...."

Nu vet jag...

vad som är fel...nedan en klockren beskrivning av honom:

Antisocial personlighetsstörning

Antisocial personlighetsstörning innebär att personen har en svag moralisk utveckling och saknar respekt för andra människors rättigheter och för sociala normer. Ibland kan personen handla olagligt, ljuga och luras. Personen är ofta impulsiv, irritabel, eller aggressiv. Personen kan agera vårdslöst och ha bristande respekt för egen eller andras säkerhet. Personen kan visa oberördhet eller bortrationalisera situationer där han eller hon behandlat någon illa, skadat, eller stulit från någon annan.

"Det finns inte längre anledning att fullfölja förundersökningen."

"På det utredningsmaterial som nu föreligger går det inte att bev isa att den eller de som varit misstänkta har gjort sig skyldiga till brott. Ytterligare utredning kan inte antas förändra bevisläget på ett avgörande sätt."

Ovanstående har jag läst till leda. En man som av samhället tillåts fortsätta sin misshandel, år ut och  år in. Det faktum att han själv arbetar som utredare gör det inte lättare. Han vet hur man håller sig undan, han är ju för f*n expert!

Idag kom ett sms, nu vill han ha kläder till barnen. Han som struntar i att lämna tillbaka i ytterkläderna, trots bitter kyla ute. Nu kräver han kläder vid umgängestillfällena. Och enligt lag som måste jag lämna det till honom. Han tjänar dubbelt så mycket som mig. Vari ligger rättvisan i detta???

Han har kläder till barnen, i mängder. De bodde ju där varannan vecka fram tills nyligen...men jag ska straffas in i det sista...fast det egentligen blir barnen som blir lidande...att han inte fattar detta!!