Helheten

Varför väljer man inte att se helheten?
En styvdotter som anklagar honom för våld...som utvecklar ett självskadebeteende och sedan dör i suicid. Två andra barn som berättar om pappans våld...en mamma som berättar om år av misshandel. Otaliga polisanmälningar och orosanmälningar genom åren...varför väljer man att ignorera? Varför väljer socialtjänsten att inte ge barnen stöd och framförallt skydd? Är våldet för ringa? Är uppgifterna för vaga? Vad är problemet???
Lagen säger att barnen har rätt till stöd. Lagen säger att barnen har rätt till skydd.
Men lagen är visst inte till för alla...

Slutplädering

Detta förhållande har varit destruktivt från början till slut. Det finns uppgifter om våld i relationen redan från 2006 fram till nu. Ett barn tog sitt liv pga detta, och kvarvarande barn vittnar om ett skyddsbehov samt ett stort behov att stöd utifrån det våld de bevittnat samt och själva säger sig uppleva. Det kan inte finnas någon tvekan om att detta inte har något med en vårdnadstvist att göra utan om en destruktiv och sjuk relation som påverkar alla inblandade i fel riktning.

Amen.

"Visste vad han gjorde" - "kan inte lekkoderna" - uttalandena är många och motsägelsefulla....

"Visste vad han gjorde" - så säger förskolepersonalen om min son när han slår andra barn, ändå hjälper de inte honom....utan sätter honom i skäms-stolen...han grät när jag hämtade honom sist pga det. Är detta tillåtet?

Obs, han har ingen diagnos men får ingen hjälp eftersom det pågår en vårdnadstvist oss föräldrar emellan (pga pappans våld mot mig och barnen). Förskolan/skolan väljer då att inte yttra sig alls under den tiden trots att flera pedagoger slagit larm om sonens beteende under en längre tid och jag känner att hans behov blir åsidosatta.
Jag kan inte söka hjälp då pappan motsätter sig all form av hjälp till barnen (rädd för vad som ska framkomma) Men jag känner att förskolan bidrar till det onda för sonen.

Han sätts i skamsoffan eller skamstolen, han slår andra barn så gott som dagligen, och jag blir utskälld för att "jag inte säger till honom" vilket jag ALLTID gör men svårt att göra när jag inte är DÄR. Har inte pedagogerna ett ansvar gentemot barnen och inte bara mot min son? Offrena för hans våldsamma beteende är i stort sett alla barn som är mindre än honom rent fysiskt. Skulle ni vilja ha era barn där? Hur tror ni han känner sig? Jag blir så himla ledsen....

stress

Den vanligaste orsaken till psykosocialstress är känslan av maktlöshet hos individen.

Jag känner igen ovanstående. Min maktlöshet gentemot myndigheter, gentemot döden som tog mitt barn. Jag förstår och kämpar emot, med alla medel jag kan.
Det kommer att ta stopp, någon gång. Jag hoppas på att inte falla alltför tungt. 

Okunskap!

Okunskapen gällande våld i nära relationer är STOR. Mycket större än vad vi vill tro. Barns eller ens vuxnas utsagor är inte trovärdiga när människor väljer att lita på mänskligheten. Mänskligheten som utför de mest bestialiska dåd blundar man för när det handlar om någon man känner. Det är ren psykologi. Hjärnan vill inte ta till sig det hemska. Det är "lättare" att tro på det som känns bäst. För vem vill tro att tre små barn far illa när de träffar sin pappa? Sin pappa som ju är SÅÅÅ trevlig, så talför, så förtroendeingivande och dessutom POLIS?

Det är förargligt att våld ska sopas under mattan, förminskas...mina känslor, barnens känslor. Men jag kan inte vända dessa människor ryggen som väljer sida mer än att förakta deras okunskap. Och fortsätta hoppas att de någon gång får upp ögonen. Många gör det inte. De kan förfasas över kvällstidningarnas rubriker men sitter sedan hemma i soffan på kvällen och ojjar sig över min oro över barnen. Visst överdriver jag, visst är jag lite labil...? Det har han ju sagt, tidigare, och han är ju så charmig. Det är så lätt att välja den lätta utvägen, den som både socialtjänst, familjerätt och resten av världen valt....och de som sitter med facit i hand, förutom jag, är barnen. Framtiden får utvisa hur de kommer att präglas av detta, av våld i vardagen och de ständiga förminskningarna och kränkningar. Inte bara av sin pappa men även av samhället, skolan och alla som har sin åsikt klar i detta fall. Att historien redan pekat på ett barns självmord, ett annat barns suicidtankar och ett barns våldsamma beteende mot allt och alla, det väljer man att blunda för...nu.

Men om ett par år, när problemen blir dem och även samhälllet oövervinnerliga, ska jag då bara säga "Vad var det jag sa?!" DÅ har  historien upprepat sig, liksom jag förespådde min äldsta dotters död för behandlingspersonalen som valde att lämna henne ensam från 21-9. DÅ....då visar sig det sociala arvet igen, och igen och igen gånger tre. För det är så många barn jag har kvar i livet...än....

Hat!

Känner inget hat mot barnens pappa. Mot ondskan i honom. Men den riktar sig mer och mer mot ondskan som drabbade mig som barn. Som såg till att jag hamnade här. Som såg till att jag har tre barn med ondskan självt.
Mot min egen pappa. Han som jag avgudade. Älskade som barn. Träffade och trodde var en så bra pappa man kunde vara. Han som köpte allt jag pekade på. Tog mig med på utlandssemestrar och umgicks med min mamma långt efter det att skilsmässan var ett faktum.
Ett hat mot det som formade mig. Som formade mig som person. Jag är själv långt ifrån perfekt. Missförhållandena i min barndom har präglat mig som person. Mycket. Mycket mer än jag själv önskat. Jag är en produkt av våld i nära relationer. En produkt som möjliggör det sociala arvet. Arvet som bara rullar på, generation efter generation. Med samhällets ögon som ser. Som tittar på, utan att ingripa. Detta eftersom okunskapen där ute är så stor. Alldeles för stor för mänsklighetens bästa. Min vädjan till alla som arbetar med barn, skolpersonal, socialtjänsten och framför allt domare och nämndemän därute. LÄS! Läs på! Genomskåda det falska och se det äkta. De människor som lider, de barn som lider. I det tysta, de som inte låter alltför mycket men där informationen ändå finns. Om missförhållanden. Och agera....för nästa generation, för mänskligheten. Ta ert ansvar! För om inte ni gör det så gör ingen annan det heller...

Samtal med förskolepersonal...

När jag berättade för förskolepersonal, en kvinna i 30-års åldern med utländsk påbrå, att jag är orolig för min son, att han är så utåtagerande, så lyssnade hon tålmodigt. Under det pågående samtalet övergick hennes intresse till förfäran och medhåll, visst var han besvärligt.

Under pågående samtal sprang sonen fram till en mindre flicka och rev henne blodig över kinden. Hon förstod. Hon förstod att det inte står rätt till. Med rösten full av omsorg och oro bedyrade hon att hon skulle gå vidare med detta. Pojken måste få hjälp. Hon hade redan i somras bevittnat hur han "levt rövare" på förskolan, hur andra föräldrar hade reagerat och att det inte var normalt. Jag försökte förklara att ledningen vill mörka hans beteende, säger att "de känner ABSOLUT ingen som helst oro för sonen...det är FULLKOMLIGT NORMALT beteende att barn slåss på förskolan, rentav en del av deras utveckling. Min som har slagit, rivit, knuffat, kastat saker på andra barn så gott som dagligen under flera års tid. Beteende tycks inte bli bättre, men mer "skillad" såsom hans far. Han väljer noggrant ut sina offer, de får inte vara för stora, starka eller kunna ge igen. Bebisar vill han gärna nypa. "Nypa bebis" är standarduttrycket när en bebis kommer i hans synfält. Och han gör det också om jag inte hindrar honom. Jag har under de senaste åren blivit utskälld, anklagad, ifrågasatt och även mordhotad utifrån sonens handlingar. Jag orkar inte mer. Det är inte ok. Det är inte ok för HONOM och inte för andra barn. Han skrämmer barn som är mer än dubbelt så gamla än honom. För att han kan.

Enligt BUP som frustration, för att få utlopp för sin ilska. En ilska som byggs upp av ständiga kränkningar/övergrepp. Dagen efter vårt samtal kände jag in vibbarna. Naturligtvis hade hon fått munkavle. Två dagar senare tog jag ett snack med henne. "Nej inte är JAG orolig, han LEEEEKER så bra med andra, det fungeeerar ju så bra". Oron var som bortblåst. När jag hänvisade till mötet hon hade sagt sig ta upp sonens problem på så nekade hon totalt. Mötet hade ju varit till för henne och sonen diskuterades inte alls. Jag skulle sluta oroa mig, absolut. Även under detta samtal så hann sonen slå en annan pojke över ansiktet som började gråta. Personalen skyllde på att det var ju när JAG kom som han blev så. Hon nämnde ordet gränssättning...kalla kårar for över min rygg.

När jag ifrågasatte detta då jag så gott som dagligen blir informerad av personalen om att sonen varit hårdhänt mot kompisar under dagen så tystnade hon. Jag försökte förklara att min åsikt var att hans beteende berodde på det våld han upplever av sin pappa, men NEJDÅ...vi är INTE oroliga...

Jag kunde bara högt konstatera att ledningen i och med detta satt munkavle på hela sin personal. För barnets bästa? Man kan ju börja undra...jävla galningar. Jag har inget annat att tillägga....

Social"tjänsten"

Är sååå frustrerad över hur samhället inte fungerar…hade ett samtal med enhetschefen på soc idag. Barnen får ingen hjälp eftersom socialstyrelsen avråder att gå emot en vårdnadshavare när det pågår en vårdnadstvist. Men en tvist kan ju pågå under flera år??? Och barnen har behövt hjälp sedan ÅR tillbaks….systerns död, skilsmässan, våldet de bevittnat och själva blir utsatta för. Men hjälp får de inte, inte nu. Sen när de har sina boenden hos honom, eller i alla fall kommer att vistas mer hos honom, tja, då går det inte eftersom hjälpen inte rekommenderas så länge barnen har kontakt med förövaren. Moment 22 som vanligt, och lidande bli barnen. Samhällets svagaste. Hjälpen uteblir. Sverige år 2013.

Jag ska slå mina barn!

Jag ska börja slå mina barn. Det är tillåtet i dagens Sverige. Det till och med uppmuntras av dagens handläggare på familjerätten.
 Naturligtvis kallar dom inte våldet vid dess rätta namn. De kallar det för gränssättning. En gränssättning som ger barnen blåmärken, mardrömmar och som de själva berättar om gör ont. Det är helt ok, bättre än inga gränssättningar alls. Såsom de beskriver mig. En mamma med svårigheter för gränssättning. På vilket sätt då? För att jag låter barnen leka klart innan vi går från fritids om dagarna? Då är man en dålig förälder. Barn ska lyda, blint och på sekunden. Naturligtvis gör de så, om man tvingar dem med rädsla och våld.

Jag ska bli en bättre förälder, någon som kan gränssätta. Mina barn lägger sig i tid, borstar sina tänder och gör sina läxor (nästan alltid). De går till skolan och den äldsta går till och från skolan själv. Hon behöver aldrig hjälp med läxorna som hon troget lämnar in varje vecka. Men MIN gränssättning suger. Enligt myndigheterna, enligt dem som ska bestämma mina barns framtid. Sista samtalet med handläggaren på familjerätten var inte roligt. När jag beskrev för henne hur jag uppfattade våldet de själva beskrivit i sin utredning som misshandel, om än ”ringa”, så försvarade hon sig med att i rätten kommer det att finnas vittnen. - Vittnen? Vilka vittnen? frågade jag, det är inte många som vågar….då skruvade hon lite genant på sig och menade att i nästa vårdnadsutredning kommer det att komma fram mer uppgifter. Vadå nästa? Mitt ombud sa att det kan bli en nästa om en sådär 3-4 år…så länge ska de tvingas uppleva våldet i sin vardag, och nu än mer ofta än förut.

 Tack socialtjänsten, tack familjerätten för att ni skyddar dagens barn mot våld och kränkningar! Hoppas ni sover gott om natten, för dessa barn gör det definitivt inte! Pappan hade vid senaste umgänget sagt till barnen att snart, snart ska de få bo hos honom varannan vecka. Nu sover de alla i min säng igen, skrämda, upprivna, otrygga i väntan på deras framtid…