Glömde ett inlägg...

något som likt allt annat försvinner i den hysteri jag befinner mig i. Han var hemma hos mig. I min trygga vrå, som inte är trygg längre. Han passade på. När jag inte var hemma. Min bil stod inte på sin sedvanliga plats, men ljuset lös i fönstret, alltså någon hemma...
Barnet öppnade dörren, varför inte? De lever inte i skräck, inte ännu, inte lika påtagligt som jag.
- Mamma, jag såg inte vem det var...förlåt...  när jag frågade varför. Barnen, de som blir lidande. Men det bryr sig ingen om, ingen utom jag. För det är mina barn. Mina barn som far illa när deras pappa återigen går över gränsen. Så beräknande, så kall.
- Jag skulle bara lämna över läxböcker som överenskommet. Skriver han i sitt sms. Precis som om han inte visste. Allt för att jag inte ska få rätt. Allt för att dölja det hot han utsatte mig för.
Socialtjänsten har rekommenderat oss att inte träffas. Överlämningar har skett NEDANFÖR min trappa. Han har klagat i utredningen på att han inte har tillträde till min bostad. Han har tidigare FÖRKLARAT varför han kikat i min brevlåda, men hur lyder denna förklaring? Att knappt två månader innan huvudförhandling låta sina barn släppa in honom hos mig?
Blir barnen drabbade? Ja. De får numera aldrig vara ensamma hemma. Stora flickan som så fint gått till och från skolan själv. Hon får inte längre. För att pappa var och hälsade på...kan låta som om det var mig det var fel på, om man inte visste bättre.
Dvs att han nästan slagit ihjäl mig, gång på gång, med barnen närvarande i vårt hem, under de senaste 10 åren. Men...det är ju bara ord mot ord, såsom familjerätten så fint beskriver det i sin utredning....

Flytt

Nu närmar sig vår flytt med stormsteg. Jag vill ändå hoppas att jag gett lägenheten vi bott i en form av själ. Paret som bodde här innan var tydligen långt ifrån älskvärda och jag upplevde kvinnan i familjen som en mycket osympatisk människa, en psykopat utan den fingerfärdighet som krävs för att förbli dold, såsom min exman blivit.
Nu flyttar vi, tvärs över gården, mot vår vilja. Något som exmaken men även familjerätten hade sina synpunkter på, vårt boende. Nu flyttar vi till större. Nu borde de bli nöjda.
Men det handlar inte om det. Det handlar om makt. Om att få bestämma, regera. Det handlar om en kamp mot mig, lilla mig.
Han måste åt mig till varje pris. För att själv kunna överleva. Hur har det blivit så? Hur kan han inte redan vara nöjd? Efter år av misshandel av mig, min avlidna dotter och nu även sina egna barn, ska det aldrig ta slut? Hur länge ska dessa individer få härja? Varför säger inte samhället ifrån? Varför måste vi förgöras till varje pris? Hans hat mot mig speglar troligen hans hat mot alla, världen. Han ser svart eller vitt. Nu är jag svart. Jag är Hans uteblivna barndom. Jag är Hans uteblivna kärlek från sina föräldrar. Jag är Hans motståndare. Men blir han verkligen lyckligare sen?
Han har ju redan vunnit...han dödade mitt barn. Ett barn som avskydde honom som pesten. Efter allt han utsatt henne för. Nu är det min tur. Blir han aldrig nöjd?
Hans egna barn, går en mycket osäker framtid tillmötes. Fylld av utebliven självkänsla, kärlek, omtanke och med en massa kränkningar runt hörnet. De barnen är samhällets framtid. Om de kommer så långt. Det gjorde aldrig min dotter...

Andra julen...

närmar sig som fri. Inte lika förvirrad, vilsen men fortfarande ensam...ensam i mitt vemod, min sorg, min kamp för vård till barnen, min kamp mot Ondskan. Kommer jag vara ensam för alltid? Jag måste vara ärlig mot mig själv och tro det. För ingen annan kan känna det jag känner, ingen annan kan sörja mitt barn såsom jag. Ingen annan kan känna den skulden jag känner. Ingen annan kan känna den vanmakt jag känner. Ingen annan är jag.

Den psykiska misshandeln...

...den fortsätter. Han basunerar ut för andra gången sedan februari, då han i ren desperation (eller beräknande cynism!) skaffade Facebook, ut en saknad efter sin styvdotter. Detta är vidrigt och min undran är om det är någon att plåga han saknar...?
När man ser min dotter cd-skiva efter cd-skiva beskriva det våld och de hot han utförde mot henne finns där inget tvivel. Han ÄR en psykopat - en riktig överjävlig sådan....
Jag ska skaka av mig det äckel jag känner av hans facebook-sida, som enbart består i att framstå som en helt annan individ än vad han i realiteten är. Jag inte ens benämna honom människa längre...

Helheten

Varför väljer man inte att se helheten?
En styvdotter som anklagar honom för våld...som utvecklar ett självskadebeteende och sedan dör i suicid. Två andra barn som berättar om pappans våld...en mamma som berättar om år av misshandel. Otaliga polisanmälningar och orosanmälningar genom åren...varför väljer man att ignorera? Varför väljer socialtjänsten att inte ge barnen stöd och framförallt skydd? Är våldet för ringa? Är uppgifterna för vaga? Vad är problemet???
Lagen säger att barnen har rätt till stöd. Lagen säger att barnen har rätt till skydd.
Men lagen är visst inte till för alla...

Slutplädering

Detta förhållande har varit destruktivt från början till slut. Det finns uppgifter om våld i relationen redan från 2006 fram till nu. Ett barn tog sitt liv pga detta, och kvarvarande barn vittnar om ett skyddsbehov samt ett stort behov att stöd utifrån det våld de bevittnat samt och själva säger sig uppleva. Det kan inte finnas någon tvekan om att detta inte har något med en vårdnadstvist att göra utan om en destruktiv och sjuk relation som påverkar alla inblandade i fel riktning.

Amen.

"Visste vad han gjorde" - "kan inte lekkoderna" - uttalandena är många och motsägelsefulla....

"Visste vad han gjorde" - så säger förskolepersonalen om min son när han slår andra barn, ändå hjälper de inte honom....utan sätter honom i skäms-stolen...han grät när jag hämtade honom sist pga det. Är detta tillåtet?

Obs, han har ingen diagnos men får ingen hjälp eftersom det pågår en vårdnadstvist oss föräldrar emellan (pga pappans våld mot mig och barnen). Förskolan/skolan väljer då att inte yttra sig alls under den tiden trots att flera pedagoger slagit larm om sonens beteende under en längre tid och jag känner att hans behov blir åsidosatta.
Jag kan inte söka hjälp då pappan motsätter sig all form av hjälp till barnen (rädd för vad som ska framkomma) Men jag känner att förskolan bidrar till det onda för sonen.

Han sätts i skamsoffan eller skamstolen, han slår andra barn så gott som dagligen, och jag blir utskälld för att "jag inte säger till honom" vilket jag ALLTID gör men svårt att göra när jag inte är DÄR. Har inte pedagogerna ett ansvar gentemot barnen och inte bara mot min son? Offrena för hans våldsamma beteende är i stort sett alla barn som är mindre än honom rent fysiskt. Skulle ni vilja ha era barn där? Hur tror ni han känner sig? Jag blir så himla ledsen....

stress

Den vanligaste orsaken till psykosocialstress är känslan av maktlöshet hos individen.

Jag känner igen ovanstående. Min maktlöshet gentemot myndigheter, gentemot döden som tog mitt barn. Jag förstår och kämpar emot, med alla medel jag kan.
Det kommer att ta stopp, någon gång. Jag hoppas på att inte falla alltför tungt. 

Okunskap!

Okunskapen gällande våld i nära relationer är STOR. Mycket större än vad vi vill tro. Barns eller ens vuxnas utsagor är inte trovärdiga när människor väljer att lita på mänskligheten. Mänskligheten som utför de mest bestialiska dåd blundar man för när det handlar om någon man känner. Det är ren psykologi. Hjärnan vill inte ta till sig det hemska. Det är "lättare" att tro på det som känns bäst. För vem vill tro att tre små barn far illa när de träffar sin pappa? Sin pappa som ju är SÅÅÅ trevlig, så talför, så förtroendeingivande och dessutom POLIS?

Det är förargligt att våld ska sopas under mattan, förminskas...mina känslor, barnens känslor. Men jag kan inte vända dessa människor ryggen som väljer sida mer än att förakta deras okunskap. Och fortsätta hoppas att de någon gång får upp ögonen. Många gör det inte. De kan förfasas över kvällstidningarnas rubriker men sitter sedan hemma i soffan på kvällen och ojjar sig över min oro över barnen. Visst överdriver jag, visst är jag lite labil...? Det har han ju sagt, tidigare, och han är ju så charmig. Det är så lätt att välja den lätta utvägen, den som både socialtjänst, familjerätt och resten av världen valt....och de som sitter med facit i hand, förutom jag, är barnen. Framtiden får utvisa hur de kommer att präglas av detta, av våld i vardagen och de ständiga förminskningarna och kränkningar. Inte bara av sin pappa men även av samhället, skolan och alla som har sin åsikt klar i detta fall. Att historien redan pekat på ett barns självmord, ett annat barns suicidtankar och ett barns våldsamma beteende mot allt och alla, det väljer man att blunda för...nu.

Men om ett par år, när problemen blir dem och även samhälllet oövervinnerliga, ska jag då bara säga "Vad var det jag sa?!" DÅ har  historien upprepat sig, liksom jag förespådde min äldsta dotters död för behandlingspersonalen som valde att lämna henne ensam från 21-9. DÅ....då visar sig det sociala arvet igen, och igen och igen gånger tre. För det är så många barn jag har kvar i livet...än....

Hat!

Känner inget hat mot barnens pappa. Mot ondskan i honom. Men den riktar sig mer och mer mot ondskan som drabbade mig som barn. Som såg till att jag hamnade här. Som såg till att jag har tre barn med ondskan självt.
Mot min egen pappa. Han som jag avgudade. Älskade som barn. Träffade och trodde var en så bra pappa man kunde vara. Han som köpte allt jag pekade på. Tog mig med på utlandssemestrar och umgicks med min mamma långt efter det att skilsmässan var ett faktum.
Ett hat mot det som formade mig. Som formade mig som person. Jag är själv långt ifrån perfekt. Missförhållandena i min barndom har präglat mig som person. Mycket. Mycket mer än jag själv önskat. Jag är en produkt av våld i nära relationer. En produkt som möjliggör det sociala arvet. Arvet som bara rullar på, generation efter generation. Med samhällets ögon som ser. Som tittar på, utan att ingripa. Detta eftersom okunskapen där ute är så stor. Alldeles för stor för mänsklighetens bästa. Min vädjan till alla som arbetar med barn, skolpersonal, socialtjänsten och framför allt domare och nämndemän därute. LÄS! Läs på! Genomskåda det falska och se det äkta. De människor som lider, de barn som lider. I det tysta, de som inte låter alltför mycket men där informationen ändå finns. Om missförhållanden. Och agera....för nästa generation, för mänskligheten. Ta ert ansvar! För om inte ni gör det så gör ingen annan det heller...

Samtal med förskolepersonal...

När jag berättade för förskolepersonal, en kvinna i 30-års åldern med utländsk påbrå, att jag är orolig för min son, att han är så utåtagerande, så lyssnade hon tålmodigt. Under det pågående samtalet övergick hennes intresse till förfäran och medhåll, visst var han besvärligt.

Under pågående samtal sprang sonen fram till en mindre flicka och rev henne blodig över kinden. Hon förstod. Hon förstod att det inte står rätt till. Med rösten full av omsorg och oro bedyrade hon att hon skulle gå vidare med detta. Pojken måste få hjälp. Hon hade redan i somras bevittnat hur han "levt rövare" på förskolan, hur andra föräldrar hade reagerat och att det inte var normalt. Jag försökte förklara att ledningen vill mörka hans beteende, säger att "de känner ABSOLUT ingen som helst oro för sonen...det är FULLKOMLIGT NORMALT beteende att barn slåss på förskolan, rentav en del av deras utveckling. Min som har slagit, rivit, knuffat, kastat saker på andra barn så gott som dagligen under flera års tid. Beteende tycks inte bli bättre, men mer "skillad" såsom hans far. Han väljer noggrant ut sina offer, de får inte vara för stora, starka eller kunna ge igen. Bebisar vill han gärna nypa. "Nypa bebis" är standarduttrycket när en bebis kommer i hans synfält. Och han gör det också om jag inte hindrar honom. Jag har under de senaste åren blivit utskälld, anklagad, ifrågasatt och även mordhotad utifrån sonens handlingar. Jag orkar inte mer. Det är inte ok. Det är inte ok för HONOM och inte för andra barn. Han skrämmer barn som är mer än dubbelt så gamla än honom. För att han kan.

Enligt BUP som frustration, för att få utlopp för sin ilska. En ilska som byggs upp av ständiga kränkningar/övergrepp. Dagen efter vårt samtal kände jag in vibbarna. Naturligtvis hade hon fått munkavle. Två dagar senare tog jag ett snack med henne. "Nej inte är JAG orolig, han LEEEEKER så bra med andra, det fungeeerar ju så bra". Oron var som bortblåst. När jag hänvisade till mötet hon hade sagt sig ta upp sonens problem på så nekade hon totalt. Mötet hade ju varit till för henne och sonen diskuterades inte alls. Jag skulle sluta oroa mig, absolut. Även under detta samtal så hann sonen slå en annan pojke över ansiktet som började gråta. Personalen skyllde på att det var ju när JAG kom som han blev så. Hon nämnde ordet gränssättning...kalla kårar for över min rygg.

När jag ifrågasatte detta då jag så gott som dagligen blir informerad av personalen om att sonen varit hårdhänt mot kompisar under dagen så tystnade hon. Jag försökte förklara att min åsikt var att hans beteende berodde på det våld han upplever av sin pappa, men NEJDÅ...vi är INTE oroliga...

Jag kunde bara högt konstatera att ledningen i och med detta satt munkavle på hela sin personal. För barnets bästa? Man kan ju börja undra...jävla galningar. Jag har inget annat att tillägga....

Social"tjänsten"

Är sååå frustrerad över hur samhället inte fungerar…hade ett samtal med enhetschefen på soc idag. Barnen får ingen hjälp eftersom socialstyrelsen avråder att gå emot en vårdnadshavare när det pågår en vårdnadstvist. Men en tvist kan ju pågå under flera år??? Och barnen har behövt hjälp sedan ÅR tillbaks….systerns död, skilsmässan, våldet de bevittnat och själva blir utsatta för. Men hjälp får de inte, inte nu. Sen när de har sina boenden hos honom, eller i alla fall kommer att vistas mer hos honom, tja, då går det inte eftersom hjälpen inte rekommenderas så länge barnen har kontakt med förövaren. Moment 22 som vanligt, och lidande bli barnen. Samhällets svagaste. Hjälpen uteblir. Sverige år 2013.

Jag ska slå mina barn!

Jag ska börja slå mina barn. Det är tillåtet i dagens Sverige. Det till och med uppmuntras av dagens handläggare på familjerätten.
 Naturligtvis kallar dom inte våldet vid dess rätta namn. De kallar det för gränssättning. En gränssättning som ger barnen blåmärken, mardrömmar och som de själva berättar om gör ont. Det är helt ok, bättre än inga gränssättningar alls. Såsom de beskriver mig. En mamma med svårigheter för gränssättning. På vilket sätt då? För att jag låter barnen leka klart innan vi går från fritids om dagarna? Då är man en dålig förälder. Barn ska lyda, blint och på sekunden. Naturligtvis gör de så, om man tvingar dem med rädsla och våld.

Jag ska bli en bättre förälder, någon som kan gränssätta. Mina barn lägger sig i tid, borstar sina tänder och gör sina läxor (nästan alltid). De går till skolan och den äldsta går till och från skolan själv. Hon behöver aldrig hjälp med läxorna som hon troget lämnar in varje vecka. Men MIN gränssättning suger. Enligt myndigheterna, enligt dem som ska bestämma mina barns framtid. Sista samtalet med handläggaren på familjerätten var inte roligt. När jag beskrev för henne hur jag uppfattade våldet de själva beskrivit i sin utredning som misshandel, om än ”ringa”, så försvarade hon sig med att i rätten kommer det att finnas vittnen. - Vittnen? Vilka vittnen? frågade jag, det är inte många som vågar….då skruvade hon lite genant på sig och menade att i nästa vårdnadsutredning kommer det att komma fram mer uppgifter. Vadå nästa? Mitt ombud sa att det kan bli en nästa om en sådär 3-4 år…så länge ska de tvingas uppleva våldet i sin vardag, och nu än mer ofta än förut.

 Tack socialtjänsten, tack familjerätten för att ni skyddar dagens barn mot våld och kränkningar! Hoppas ni sover gott om natten, för dessa barn gör det definitivt inte! Pappan hade vid senaste umgänget sagt till barnen att snart, snart ska de få bo hos honom varannan vecka. Nu sover de alla i min säng igen, skrämda, upprivna, otrygga i väntan på deras framtid…

Grymt!

Hade ett grymt möte igår, med en kvinna som lixom jag upplevt alldeles för mycket i livet. Vilken styrka i denna människa! Hon kände min avlidna dotter väl, de två "klickade" och jag förstår varför.
Hon var fylld med ilska mot orättvisorna här i världen, något som kommer att bli hennes förfall. För orättvisorna är många och de bara växer och blir fler för varje dag som går. För varje dag som individer väljer att blunda, att inte ta strid för det som är sant, när det är lättare att vända ryggen till. När orättvisorna får stöd av samhället i form av lagar som kan tolkas hur man vill (och man då medvetet väljer att fria förövaren istället för att fälla), när myndighetspersoners prioritering gäller den egna flocken och uppdragen på arbetet kommer i sista hand.
Det är då vi blir fler, offrena, vi som blir undanskuffade av andras människors nonchalans. Ibland gör vi uppror, ibland i de värsta tänkbara former som går. Ibland förblir vi bara de tysta musar vi varit under så många år. Vad som händer med mig och mina barn återstår framtiden att utvisa...

Besvikelsen växer...

...när anhöriga utbrister "jag vill inte vara med i någon rättegång!!"
Varför säger man så? Rädsla? Okunskap? Rättegång? Det är ingen rättegång. Det är ett civilrättsligt mål. Okunskapen har talat....
"Jag har inget att tillföra!" Vem är h*n att avgöra det? Och här handlar om tre små barns framtid. Vad är det för sätt? Feghet?? Inte kunna se skillnad på rätt och fel? Fy fan! Har inga andra ord för detta...
Handlar det om brottmål har du som vittne inget val. Då måste du ENLIGT LAG ställa upp som vittne. I ett vårdnadsmål har du ett val. Att ställa upp för samhällets svagaste, nämligen barnen. Eller vara ego, bekväm och tänka på dig själv. Vad känns bäst för dig??

Varför sitter jag här ensam?

Fortfarande hyffsad snygg, ett kap enligt min chef och KAN vara rolig...om än med lite alkohol i kroppen...tynar jag bort i min förtvivlan. Vill inget hellre än att tro på att kunna bli behandlad med respekt, bli älskad och beundrad av någon, någon som vill vara med mig. Men det kanske är jag, som inte kan. Jag är ärrad för livet, kan inte lita på någon. Dessutom verkar jag inte känna något längre, och skulle vara livrädd att känna något för någon som med all sannolikhet kan sålla sig till kategorin psykopat.
Men jag tänker tillbaka, till första kärleken. Vad kul vi hade, båda två. Vilken samhörighet! Vi mot världen, så var det verkligen! Saknar den tiden, vet att den inte kommer att finnas mer...inte för mig. Jag kommer aldrig mer kunna släppa in någon inpå livet, inpå själen. Den är för alltid förstörd. Förstörd av ondskan, psykopaten, av min barndom och min far...c'est la vie!

Så ledsen...

Över det samhälle vi lever i. Som väljer att inte ta strid för det viktiga. Som sväljer mygg men silar kameler. Som inte tar parti för de svaga. Som tror att man inte kan ändra på saker och ting. För det kan man, om man bara vill. De som säger att det är hopplöst, lönlöst, jag kan inte göra skillnad. DET KAN NI! Den dagen en människa tar avstamp från den invanda stigen, går en bit utanför bara för att det känns rätt och får belöning därefter, den människan växer som person. Inte bara för sig själv men även hos andra runtomkring som ser att det faktiskt GÅR att göra skillnad!
Det gör mig ledsen när människor valt sitt yrke för att göra skillnad, bara för att med tiden ge upp för den lätta vägen. Läraren som inte lyssnar på sin elev, socionomen som inte vågar sticka ut hakan gentemot sin chef.
Dessa människor skulle kunna göra skillnad, en livsviktigt sådan för individen det handlar om, men väljer den lätta vägen. En liten uppoffring från deras sida skulle kunna ge denna individ ett helt annat liv, ett bra liv, men utav lättja tvingas h*n bära ett livslångt ok. Det känns inte rättvist, en utsträckande hand, lite civilkurage kanske skulle räddat denna människa ifrån ett livslångt lidande. Ett livslångt som kanske inte blir så långt. Det får tiden utvisa...

Rena skräcken....

Kom hem igår från jobbet som vanligt, med lillkillen i följetåg från dagis. Framme vid ytterdörren låg en kasse En kasse full med gamla burkar och matlådor...skräcken bara växte inom mig. Han hade varit här! Han hade gått uppför trapporna fram till min dörr! Han hade ställt en kasse där!
Darrande försökte jag få fram mobilen, kalendern med telefonnumret till min handläggare på familjevåldsenheten....samtidigt kom jag på att äldsta dottern var ju hemma. Fast det var hon ju inte. Hon var hos grannen. Jag ringde henne först, då jag inte hittade numret till handläggaren. Jag frågade om hon sett pappa, hade han varit här? Näe - fick jag till svar. Aha, han missade henne alltså. Jag frågade om hon sett kassen som stod utanför ytterdörren. Hon sa att hon ställt den där. Att det var från hennes utflykt hon gjort med en kompis efter skolan. Adrenalinet sjönk drastiskt men inte helt. För min tanke hade ju kunnat vara rätt...
Hur länge ska det kännas såhär? Troligen för alltid....

Ond dröm...

Mitt liv är som en ond dröm. Där det onda hinner ikapp mig, förr eller senare...på alla de vis.
Tog mod till mig för ett par veckor sedan. Tänkte att jag måste börja fokusera på mig själv. Mig själv som person, för att kunna gå vidare i livet. Jag har ju försvunnit på vägen. Den långa vägen genom mitt destruktiva äktenskap. Jaget försvann. Jag blev mamma och fru. Jag fanns själv inte kvar.
Så jag tog mod till mig. Kontaktade en man jag iakttagit i smyg. En man långt bort från min egna smak och tycke. En man kanske inte värdig mig. Eller jag honom. Min självkänsla finns inte.
Det slog fel. Så fel det bara kunde. Redan efter första dejten var vibbarna av ohälsa tydliga. Jag tyckte inte ens om honom. Men det blev en dejt till, en för mycket. Något som resulterat i nattliga samtal från en kvinna som påstår att vi delar man.
I allt mitt elände har jag alltså fått en stalker efter mig. Någon som tror jag är ute efter hennes man. Mer fel än så kan man inte ha. Vill inte ha med denna man att göra. Det är inte hennes förtjänst alls.Om inte hans alkoholmissbruk skulle avskräcka mig så hans sjuka sätt och nedvärderande ord.  Men hennes inställning till det hela får mig inte backa alls...den får mig att springa hals över huvud...så långt ifrån denna sjuka relation samt dess involverade människor som jag bara kan....

jag kastas mellan lycka och förtvivlan..

Sorgen bubblar upp då och då, emellan lyckan över de andra barnen. Förtvivlan bubblar upp mestadels, då barnens pappa nu sökt som boendeförälder...hur är det möjligt? En förövare kan få barnen, på heltid, i Sverige år 2013??
Vi lever på stenåldern, där det enkla burdusa och våldet får råda. Bara du har talets gåva och en del status så vinner du allt, även barnen du plågar. Jag kan inte annat än tolka samhällets talan som detta. Familjerätten som anser att barnens behov av deras pappa överväger kränkningarna. Hur är det möjligt? Psykologerna ser det inte så, men socionomerna har talat. De har makten i sin hand, och naturligtvis samarbetar de med polisen, polisen som i detta fall är förövaren. Visste jag inte bättre hade jag trott att de var korrumperade. Vilket de kanske är på sitt sätt.
Världen är galen, världen är upp och ner. Världen går åt fel håll, hur ser våra barns framtid ut??

Meddelandet som aldrig kom fram...

Hej,

Har läst familjerättens utredning och dina utsagor. Förstår att du inte vill erkänna de brott du begått och fortfarande begår mot mig, Caroline och barnen. Det har du dessutom aldrig gjort, du är ju dömd mot ditt nekande…Men fattar inte att du är så fruktansvärd elak mot dina egna barn (förutom ditt beteende) när du väljer att inte ta Titti till fotbollen, att inte köpa saker åt dem när du tar dem till marknaden, att du inte tillåter att ha kaninen hos dig (när du lovat henne en själv om ”hon bodde mer hos dig”) mm. Att du ljuger om att lämna saker i min brevlåda som du mycket väl vet vilken som är min sedan tidigare (biljetter till Mello som du ”tvingades” lämna för annars skulle det ”se illa ut”) mm.

Jag gömmer mig för dig precis som Mummi gjorde, förstår hennes rädsla för dig nu, när man vaknat upp förstår man hur du ”fungerar” eller inte alls. Kan bara tycka synd om dig, för du kan inte trivas i ditt eget sällskap och ber till Gud att Maria eller hennes barn aldrig ska få uppleva det jag och mina barn fått/får göra.
Jag är villig att avstå underhåll om du låter mig och barnen vara. Jag ser till att de träffar dig varannan helg (fre-sön) så länge du håller dig i styr under den tiden. Jag lovar att inte vittna mot dig om du går med på detta för barnens skull, personligen skulle jag helst se dig bakom lås och bom i sällskap med Kapten Klänning, där du hör hemma.

Jag kommer aldrig hålla tyst, min bok kommer att publiceras, jag kommer aldrig hålla tyst.

Du kan byta min tystnad mot barnens bästa.

Bollen är din.

Går sönder...

...bit för bit...när alla tar hans parti, tror på han som är dömd för att ljuga under ed, som tror på psykopatens alla lögner. Borde inte människor veta bättre? Idag, i upplysta Sverige år 2013?
Men när uppgifter om våld och misär uppkommer i samband med en vårdnadstvist drar alla öronen åt sig, lättare att tro på det "lätta"...för naturligtvis är det bara då dessa saker kommer upp till ytan, aldrig annars.
Men vad är det mest naturliga? Att man pratar om våldet mitt i en relation man valt att stanna i? Knappast troligt, eller hur? Men när man funnit kraften att lämna, då hjälper det att prata. Få stöd utifrån det helvete man levt i, ibland alldeles för länge.
I mitt fall finns uppgifter om våld sedan lång tid tillbaka. Våldet tog min äldsta dotters liv. Våld i nära relationer gör långt mer skada än vad som syns på ytan. Skador som ibland leder till döden. Indirekt, men ibland även direkt. Att de som arbetar med dessa frågor inte är mer insatta är för mig en gåta. Att familjerätten i deras utredning indirekt väljer att ta hans parti. Att inte göra en adekvat riskbedömning gällande barnen. Barnen som kommer få ett livslångt lidande, liksom jag fått. Att de pga sin okunskap och lätthet att bli manipulerade och duperade (likt mig en gång i tiden) skickar iväg barnen till en förövare. Att deras åsikt kommer att forma tre små barns liv till något ingen önskar sin värsta fiende. I barndomen sätts spåren för resten av individens liv. Vet vi inte detta idag? Och varför agerar ingen för barnens bästa, för deras framtid? Vad ska jag som mamma göra? När skolpersonalen anser att det är JAG som inte kan sätta gränser? Detta, eftersom när deras pappa hämtar dem så gör de inga ljud ifrån sig, lyder minsta vink. Ingen tycks förstå att detta beror på honom. Det beror på att barnen VET vad som gäller. Att inte göra pappa arg. Den pappa de faktiskt älskar och saknar. Som de springer fram till på skolgården när han kommer. För han är inte alltid arg, inte alltid våldsam. Han kan vara mjuk ibland, rolig och utstråla karisma. Något som även jag föll för en gång i tiden. Om och om igen, mellan slagen. Liksom barnen gör idag och troligen alltid kommer att göra.
Skolpersonalen spelar med, familjerätten likaså. Och det sociala arvet rullar på...vi blir visst aldrig klokare...AMEN.

Förnedrad...

Det känns så förnedrande på något vis...att behöva besöka sitt barn vid en grav. Alla andra har sina barn kvar...mitt barn ligger begravd. Det är förnedring, på HÖG jävla nivå...och hon dog i suicid, hon hade det så jävla svårt...så förnedrande att mitt eget kött och blod hade det SÅ JÄVLA SVÅRT...ska det vara så? Ett BARN??? Det är inte rättvist...livet är FAN inte rättvist...

SAKNAD!

I morse hittade jag Carolines foto i lillasysters rum. "Men vad gör den här?" utbrast jag..."Jag tycker om Caroline, därför står den där" - fick jag till svar...min älskade 8-åring, som fick alldeles för lite tid med sin stora storasyster...DU ÄR SÅ FÖRBANNAT SAKNAD MIN ÄLSKADE FÖRSTFÖDDA...OM DU BARA VISSTE!!!

Jag blir inte gammal...

Ett uttryck jag alltid sagt...trodde aldrig jag skulle bli 42, är jag gammal? Likt min dotter uttalade denna mening...hon blev 17...numera vill jag bli gammal, hjälpa mina andra barn i deras liv så gott jag kan...samtidigt hade jag kanske rätt?
Jag blev aldrig "gammal". När Caroline dog, var jag 40. Då dog jag. En stor del av mig försvann. Jag dog. Nu lever kroppen och en del av mig vidare, för att jag måste. Jag har skyldigheter, många som är svåra att leva upp till ibland, men jag måste. Piskan hänger i luften, barnen kräver mig till 100%. Jag är inte alltid där till 100% men jag gör så gott jag kan. Jag lever vidare...för att jag måste.
Jag lever vidare för Carolines skull.
Jag lever, fast det är tungt att gå vidare, alldeles för tungt för NÅGON...
Får alltid höra att jag är stark. Starkare än någon annan "de" känner...men jag känner mig inte så. Jag går vidare för att jag MÅSTE, inte för att jag är stark. Det är en stor skillnad. Det finns nog ingen normal människa som KAN gå vidare efter sitt barns död...utan det är ett måste...livet går vidare, tiden tickar på...
I mitt fall med så mycket mer i bagaget än sitt barns död. Min barndom har kommit ikapp mig. Mina mardrömmar har fallit på plats som pusselbitar i mitt liv. Jag var utsatt som barn, vilket präglat hela mitt vuxna liv. Att inse detta, i samband med ens barns död. tar på krafterna. Att dessutom orka bryta upp, och hamna mitt i en vårdnadstvist där de andra barnen blir utsatta, tja, hur överlever man? Hur många andra kvinnor/män som jag finns därute? Jag ber till Gud att vi inte är många...men är ändå medveten om att vi är fler, alltför många, pga det samhälle vi lever i idag. Nolltolerans mot våld i nära relationer kan bryta mönster, det sociala arvet. Men när når vi dit? Det är lång väg kvar, alltför lång väg för att rädda mina barn, men jag hoppas att någon gång i framtiden kan det bli en bättre värld för kommande generationer. Någon gång i framtiden, när jag inte längre finns kvar...och inte mina barn...någon gång....

Arg, ilska!!!

Kan inget annat än bli arg, fruktansvärt arg!!! Samhället vet VISST hur det är att vara utsatt, vet orsakerna och situationen som utsatt utan och innan. Har precis börjat nosat på Socialstyrelsens handbok för våldsutsatta kvinnor och barn...där står ju ALLT!
Hur kan kunskapen hos socialtjänsten vara så dålig? Katastrof! Sitter och läser att både jag och barnen har enligt LAG rätt till skydd, till behandling och hjälp...men de tvingas dit (inte för att det inte vill träffa sin pappa, även jag stod ju ut i 10 år, för barnen är ju han en FÖRÄLDER!)
Men det visar att samhället VET och FÖRSTÅR...i alla fall på pappret.
Har vaknat och blivit starkare nu, läst en fantastisk bok om en lika utsatt kvinna som jag, speciellt hennes barn i detta fallet, och boken har givit mig styrka att gå vidare. Att ta mig i kragen och kämpa, på nytt. Mina barn har rätt till ett hyffsat liv. Bra kommer det kanske aldrig bli, med de trauman de redan upplevt, men i alla fall bättre än mitt, förhoppningsvis.
"Jag reser mig igen" som Torsten Flinck sjunger!!!

Men HERREGUD!!!!!!!

Sitter och tittar på polisförhören med min dotter från 2008...den manliga polisen som håller i förhöret skyller våldet på barnet...man hör det på hans frågor...
Åh guuud....när hon berättar om när han vänder sig om i bilen, trots att han kör, och slår efter henne i baksätet...så gjorde ju även min pappa...kommer ihåg det nu...när jag ser filmen där min dotter berättar om styvpappans våld. Och jag kommer ihåg det först nu, typ hundra år senare...att min egen pappa gjorde samma sak med mig...inte konstigt att jag lät det hända...fy fan...

konstig dag...

...trodde barnen skulle vara hos mig i helgen, tog visst fel...ändrade planer...illamående och ångest när exets sms studsade mot mig på morgonen när jag slog på telefonen...
Ångest, lååångt telefonsamtal med ombudet som förklarade läget...det hopplösa läget...
Jobbade över med trevliga arbetskamrater, fick visa leg på systemet och sedan...vann pengar på tipset! Precis vad jag behövde inför kommande semester!
Men...livet har ändå mycket mer att önska...för mycket är aldrig nooog....

tungt

Livet är tungt att leva.
Det har nog alltid varit det för mig och har inte förrän nu förstått att jag tidvis varit djupt deprimerad, bla när min äldsta dotter var liten. Men nu, äntligen, börjar jag må lite bättre. Men börjar även förstå, hur svårt det är att gå vidare, att leva. Det är som att vada i knähög lera, eller snö om det är lättare att föreställa sig. Varje steg, varje kliv, varje andetag tar lite extra tid. Det är svår terräng att ta sig fram i. Bitvis mår jag som sagt bra, kan skratta och uppskatta livet, tills tankarna på det fruktansvärda kommer.
Tankarna på livet, hur det faktiskt är. När barnen berättar om våld, när minnena om våldet gör sig påmint.

Eller när minnen om den vackraste kommer, min förstfödda, min stora fina...minnena med henne...syskonens saknad och vetskapen om vad jag utsatte henne för...men än värre, vetskapen om vad han gjorde mot henne....bara för att några timmar senare behöva konfrontera honom vid överlämning av småsyskonen....och bara åsynen av honom får det att rysa i benmärgen på mig...DÅ är livet övermäktigt!

Överlevnaden...som ändå måste finnas där, för syskonens skull...den knackar på min axel...än så länge...

Varningsklockorna ringer inte längre...de blinkar i morsekod

Barnen berättar om hans nya tjej. Hon ska tydligen ha ett värre humör än pappa. Hur skulle det rimligtvis kunna gå till? Jag frågar lite sådär ointresserad (för att barnen inte ska dra öronen åt sig) om de bevittnat detta...ena säger ja. Flickvännen blir arg, fast på ett "snällare" sätt än pappa, men precis lika arg....andra barnet säger att pappas syster och systerson berättat om flickvännens humör.

Det bådar inte gott. Det bådar inte gott alls...

Hahaha...

...lite uppgivet...sonen gav en pojke en örfil på kinden direkt imorse när jag lämnade honom. Fröken sa att den andra pojken brukade göra likadant...jaha, en till pojke i "bekymmer" eller vad ska jag kalla det?
Pappa hämtade sonen en timme efter lämning, trots mitt sms om att han skulle hämtas på eftermiddagen, trots tingsrättens beslut om att eftermiddagstid gällde....
Han bryter regler som det passar honom, precis som hastighetsgränser och alla andra lagar som råder...han är polis, han är psykopat, hans regler gäller...no matter what!

Maskrosbarn - jag?

Har hört talas om dem tidigare, maskrosbarnen. De som haft det olidligt svårt men ändå överlevt. Känner en sådan. En kompis vars föräldrar var/är alkoholister. Hennes berättelser om hur hon  hittade sin mamma blödandes på köksgolvet, medvetslös. Mamman var full, hade skurit sig på något. Pappan idag, sittandes på parkbänken med en öl i handen...idag har hon ett bra jobb, barn.
Men...det är ju inte jag! Mina föräldrar var aldrig såna, eller...?
Min pappa med grava alkoholproblem som slog så fort han fick chansen, mamma rädd men diplomat.

Människor omkring mig säger att jag är så stark. De undrar hur jag klarar det, hur jag överlever? Menar de min barndom, mitt vuxenliv eller det faktum att mitt barn har dött?
Har man något val? Hur skulle jag annars göra? Förstår aldrig deras fråga, jag är jag, jag finns och lever, mår jag bra? Nej, långt ifrån, och har nu förstått att jag nog borde sålla mig till den skaran. Skaran av maskrosbarn. Men jag trodde maskrosbarn betydde att man, trots svårigheter i barndomen mår bra. Jag har nu förstått att det gör man inte. Ingen med en skadad barndom mår bra som vuxen. Man kan alltid lära sig att må bättre, men som alla andra som inte upplevt en barndom fylld med våld och missbruk, så blir vuxenlivet aldrig densamma. Det finns alltid en tomhet att fylla, en ångest att mota bort, en ensamhet som inte går att undkomma. Detsamma jag ser på mina barn idag. Dottern som vill fylla sin tomhet med shopping, den andra med att sjunka in i filmens värld och sonen, med våld och mera våld. Deras barndom med en pappa som inte kan tygla sitt humör, sina nävar, precis som deras morfar de aldrig hann träffa (gudskelov!). Och med en mamma som lever med ångesten att behöva träffa och till och med SAMARBETA med förövaren...sjukt...

Ordet maskrosbarn smakar illa i munnen, men måste nog förlika mig med tanken...trots att även mitt vuxna liv blev förstört pga barndomen så är jag idag en bit på väg...en bit på väg att få ett liv som alla andra...men helt blir mitt liv aldrig, aldrig, någonsin...

Kränkningarna

som aldrig tar slut. Vid hämtningen i måndags tittade han i min brevlåda, sådär helt utan vidare...som om han bodde här, som om det var hans rättighet. Det är så han fungerar...

Skräcken...

http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=4602598

Så värt att lyssna på! Känner igen skräcken, hatet, hos mig och hos dottern. Med en stor skillnad, jag tvingas träffa honom om och om igen...

Vad gör man....?

När sonen går fram till en främmande flicka och ger henne en örfil rakt över kinden? Flickans mamma blev förfärad, arg. Skällde ut sonen. När hon såg mig kom hon fram och berättade vad han gjort. Jag bad om ursäkt, pratade med sonen och åkte hem. En gång som så många förut...vad gör man??

....

...var på väg till kiosken ikväll, en snabbis för att köpa cigaretter då ångesten inte gick att sudda ut...hade inte rökt på över ett dygn men nu gick det inte längre. Tankarna om att barnen from imorgon ska dit på en vecka igen gjorde sig påtaglig.
Jag satte mig i bilen och åkte till närmaste ställe. Precis framför mig gled hans bil in, ställde sig bredvid Thai-kiosken. Jag körde vidare. Ville inte möta honom till något pris i världen...tankarna gick till att han har det bra förspänt. Underhållet till trots så tjänar han nästan dubbelt upp än mig. Hans tjej likaså. Åkte till nästa affär istället bara för att på vägen tillbaka möta honom i korsningen. Gömde ciggen, den glädjen ville jag inte ge honom att jag börjat igen..., han åkte mot flickvännens place. Tankarna snurrade länge och på högvarv efteråt. Varför ska det behöva vara såhär? Fast i ett ekorrhjul där han finns med, om än något mindre, vid varje snurrvarv.

besviken...

Barnen berättade nyss att när de var på landet sist så var de och fiskade. Äldsta dottern hade visst fått en en gädda på kroken som dessvärre slet sig. Först blev jag glad, vad kul för dom! Sen berättade de vidare att det inte var deras pappa som var och fiskade med dem, utan kompisens pappa. Äh, huvudsaken de hade det roligt tänkte jag. Två kompisar, mina flickor och en pappa. Jag frågade i förbigående om de haft flytväst på sig..näe- fick jag till svar. VA??? En vuxen i en liten båt med fyra barn och de hade inte flytväst på? Jo, kompisarna hade flytväst, inte mina barn bara.
Jaha...så var det med det...och barnens pappa är så mån om att vaccinera barnen mot TBE men struntar i flytväst på barnen när de är på sjön och struntar i att sätta lill-killen säkert i bilen...
Oron är där för att stanna, för gott!

Min oro ökar...

...efter händelser som denna
http://www.expressen.se/nyheter/eva-marrees-egna-ord-om-motet-med-sonen/

så är jag på min vakt. Han kanske bara dyker upp oväntat, bakom husknuten eller till och med i mitt hem. Nojjan slås på direkt, jag vet ju vad han är kapabel till.

Måtte jag bara kunna hålla ihop, på måndag ska barnen dit igen...

Sommarumgänge

Barnen kom imorse, flickorna efter en vecka hos honom, sonens sen i torsdags...
De var glada och jag fick några super-duper kramar som höll i sig, lääänge. Längst var 8-åringens kram...hon ville inte släppa, ändå är det hon som till synes verkar klara av sitt liv bäst. Men man vet ju aldrig förrän barnen är stora, då de själva kan uttrycka sina känslor och då folk lyssnar. För barn lyssnar ju ingen på...
Enligt Familjerättens råd får jag inte prata om våld med barnen, fråga ut dem när de kommer tillbaka. Något jag kände var dumheter...men för att inte "bryta" någon dum regel, så frågade jag istället om de haft det bra och om pappa blivit arg nån gång. Åttaåringen svarade direkt, JA. Han blev arg på oss i förrgår...när vi var på landet. Jag försökte tygla min oro i rösten och undrade hur då och vad som hände...
De skulle städa och diska, flickorna. Lillebror låg visst och sov. Flickorna vägrade, varpå han tog nacktag, drog dem i armarna, skrek och knuffade till åttaåringen så att hon ramlade och slog sig. Hon visade: "Titta mamma, hääär..." ett blåmärke på benet, litet och obetydligt. Obetydligt för alla utom henne. För naturligtvis var det en kränkning, naturligtvis gjorde det ont.
Skulle jag åka till sjukhuset och dokumentera detta? Igen? Allt kan ju användas emot mig. En hysterisk mamma som dokumenterar minsta lilla blåmärke på sina barn. Men det handlade inte om märket denna gång. Det handlade om hennes utsago. Att han var arg. Att han slog. Att han tyranniserade, igen och igen och igen. Två gånger hade det hänt på en vecka. Två gånger på landet. Båda gångerna då flickorna vägrat att städa.
Oron finns där, för att stanna. Vanmakten, likaså...

Det knyter sig i magen...

när han ska hämta sonen kl 9 på morgonen hos mig. Jag fick själv välja och valde det säkra före det osäkra. Hade helst sett att han aldrig kom i närheten av där jag bor, men nu är det inte mitt val. Hos mig bor det fullt med grannar, mycket insyn. Säkrast med överlämning hemma hos mig med andra ord.
De klippte gräsmattorna i området. Sonen ville ut. Allt med motorer lockar, det som låter, det är spännande. Vi gick ut, en halvtimme innan överlämning. Jag kände direkt att kroppen kom på helspänn...väntade på något som kunde bli fara. Sonen glad över att få komma gräsklipparen nära...efter ca 10 minuter så sprang han sin väg, jag efter. Plötsligt var han borta. Paniken var där direkt, min ständiga följeslagare. Nu skulle det bli hus i helvetet. Sonen borta! Jag skulle få skäll, bli anmäld, kallad för idiot och psykfall...som så många ggr förut. Min röst steg i falsett när jag ropade efter sonen, igen och igen.
Jag sprang runt och letade och ropade när mannen med gräsklipparen pekade mot skogen. Där var sonen som hade följt med en farbror som rastade sin hund. Det blev raka vägen in igen. Fem minuter senare var han här. Jag hörde det dova mullret från hans v6 till bil. Sonen sprang raskt mot pappa, jag vände mig fort om och gick in, med vetskapen om att sonen sitter felvänd på en bälteskudde endast 2 år gammal. Med vetskapen om att pappan kör fort, för fort alldeles för ofta. Med vetskapen om att sonen kan råka riktigt illa ut, eller "bara" få några nacktag och tjuvnyp under dagarna som kommer.
Jag gick in, med en stor klump i magen...

dottern

De senaste dagarna har varit kaotiska. Dotterns kompis valde att åka hem en dag i förväg eftersom sonen var överjävlig. Tänk, vi som måste leva med honom, stå ut varje dag! Hjälpen lyser med sin frånvaro, går inte att få under nuvarande omständigheterna, vårdnadstvist. Ber jag om hjälp är det jag som inte klarar av barnen och han hävdar naturligtvis att allt är lugnt hos honom Att barnen vittnar om motsatsen spelar ingen roll.
Hur länge ska man orka? Fick spel, frågade barnen rätt ut om mina funderingar. Kanske skulle jag plugga till jurist såsom mina drömmar säger? Låta dem bo hos pappa ändå? Eller ska jag stanna och ta hand om dem istället?
- Mamma jag tycker du ska ta hand om oss...svarar nioåringen. Saken är klar. Där sprack den drömmen, nu återstår det bara att få rätsida på tillvaron så att den inte förvandlas till den mardröm den håller på att bli...

Gliringar & födelsedagar

Han gör det igen, kommer innanför mitt skinn. Igår var hans födelsedag, något jag inte kom på förrän mitt på dagen, när vi var på väg till Skansen. Jag berättade detta för barnen och sa att de skulle ringa och gratta honom på kvällen.
Väl hemma ville bara lilltjejen ringa. Blyg på rösten gratulerade hon sin pappa. Han lät överraskad, otrevlig när han svarade tills han hörde att det var hon. Han blev glad på rösten och sa att han längtade. Men hur realistiskt är det? Han som avböjde tingsrättens förslag om att ta henne till fotbollen en gång i veckan. Det vore ju för krångligt, för jobbigt...
Jag, fast som brukligt, i den snara som hängt med mig sedan barndomen. Kikar in på hans offentliga facebook-sida i tid och otid. Mycket riktigt. Han hade dagen efter basunerat ut att detta var den bästa födelsedagen på många år. Hur kunde det vara det? Utan sina barn? Utan små barnsröster som väcker honom på morgonen sjungades i falsk trio "Ja må du leva"? Det är sånt som läsarna av hans facebook sida inte väljer att ifrågasätta. Ingen, utom jag. För mitt hjärta blöder, inte för honom, där har den slutat slå vid hans första slag. Men för barnens skull. För någon gång kommer de att förstå, vem han är, vilka prioriteringar han gör, hur han fungerar. Men då kommer det att vara försent. Då är de redan märkta av hans beteende, hans personlighet, hans sadistiska och själviska jag.
Då är de redan i  hans grepp, precis som jag var som barn, precis som jag blev som vuxen.
Då är det försent...

boken...

Jag bor i ett område där alla ser, allt. Balkongen är gjord som "rutor"...så man ser precis hur grannen har sina ben under sitt balkongbord, vad som serveras på bordet, ja, allt! Så är det även vid ytterdörren. Alla ser. När jag går ut och röker, när jag tar ett glas vin. Man känner sig iakttagen till max. Är det så vi vill ha det? Det verkar så. Samhället "Storebror ser dig" från George Orwells bok "1984" är verklighet nu. Så är det.
Men ser samhället verkligen allt? Ser de barn som far illa? Ser de kvinnomisshandel? Ser samhället bara det de vill se? Jag vet hur jag kämpade för min äldsta dotter, genom socialtjänsten. Som blundade, ignorerade, valde att inte agera. Nu upprepar det sig...med mina andra barn. Hur är det möjligt? Människan väljer att se det minst hemska, så är det bara. Det är lättare att ta till sig. Ändå skrivs det riktigt hemska böcker, vi ser på skräckfilmer med förtjusning, men när verkligheten visar sig vara detsamma, då väljer vi att blunda, att sätta armarna i kors, för det är det mest bekväma, den enkla lösningen. Och offrena, det är vi, barnen, vi misshandlade kvinnorna. De svaga, de som har svårt att göra sin röst hörd. De som är lättast att tysta. Men mig tystar ni inte. Jag kommer igen, jag skriver. Min bok kommer att publiceras. Och jag kommer att promota den tills jag dör. För det är mitt liv, min sorg, min smärta. Mina barns liv, öde. Det är vi, som är del av samhället, den del som ingen vill se, som ingen vill hjälpa...

Blind...

Jag har varit blind, så många år, nu ser jag ljuset.
Och det gör så ONT, ljuset brinner i mina ögon, min kropp, min själ....
Det hade varit lättare att fortsätta leva i mörkret...

Socialtjänsten sviker...

...igen och igen och igen...
Först när det gällde min äldsta, det var faktiskt de som skickade henne i graven...bokstavligen.
Och nu...tar de pappans parti. Alla deras utredningar och nedläggning av orosanmälningar, baserar de på att det är uppgifter som kommer från mig. Och att det är jag som ska skydda mina barn.

Hur i helvete ska jag kunna göra det?? Gå under jorden med dem?? Och det skulle hjälpa??

Befängt! De lägger över deras eget ansvar på mig, ett ansvar jag varken kan eller vill axla. Tänk att ha honom efter sig, i egen hög person eller via lagen. Vilket som klarar ingen!

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vet ni hur det känns att veta att barnen blir misshandlade, men jag kan inte göra ett skit åt det?? De berättar, jag berättar...men allt är tydligen uppdiktat! Min äldsta berättade...men ingenting hände. Historien upprepar sig, gång på gång....

Min bror, halvbror, blev misshandlad av sin styvfar. Det har präglat hela hans liv. Han drog en nitlott i livet, likaså jag, likaså mina barn.

Jag försöker att tro på reinkarnation...att nästa liv ska bli bättre...för så mycket sämre kan det inte bli...

...jag ryser...

... idag åkte vi förbi varandra på gatan....XPP...registeringsnumret har etsat sig fast i mitt minne...jag ryser...jag läser av varenda bil, idag såg jag den...brrr.....

Vet inte..

...om jag skrivit om det tidigare...orkar inte kolla igenom inläggen...
Jag drömde om dig...min älskade Caroline...att du var här, bland oss, som vanligt. Att jag sprang fram till dig och skällde...vad håller du på med?? Du hade kunnat varit död!!! Gått på heroin...dött i suicid...vad fan håller du på med??? Men jag andades ut, du var ju här...jag kramade dig...och vaknade....till detta jävla helvete som är resten av mitt liv....

Hon offrade sig...

...hennes avskedsbrev sa allt. Hon kallade mig inte ens mamma utan vid namn...och jag vet. Det var mitt fel. Folk säger att jag inte ska bära den skulden, men visst ska jag det. Det var mitt fel, men även jag var ett offer. Jag var ett offer av min egen barndom och ett offer för honom. Precis som hon blev. Det känns som om hon offrade sig för att rädda syskonen. Hon lyckades, delvis. Eller kanske inte alls. Hon försökte genom åren via polisanmälningar, via socialen. Men vi vet alla hur det gick. Inte alls. Trots alla orosanmälningar, alla polisanmälningar, barnen togs aldrig ifrån mig, ifrån oss. Trots det kaos de levde i. Och fortfarande gör. När de är hos honom. Galet. Världen ÄR upp och ner...
Socialtjänstens utredning...inga insatser. Detta är en familjerättslig sak. Våld, kränkningar. Det är tillåtet.   Barnaga, kränkningar. Av socialtjänst i alla fall. Galet.
Inte förrän hon dog, och lite till, då började jag fatta. Jag började fatta vad jag gjort. Vad jag utsatt mitt barn för. Och vad jag utsatte de andra för och hur utsatt jag själv var.
Han är ett monster.
Han är ett MONSTER.
Som kan tala för sig. Som kan kamouflera sig. Väl, alltför väl...

Det går åt fel håll...det går åt helvetet!

Socialtjänsten utredning är klar. Ungefär 1,5 månad försent. De går på hans linje. Helt och hållet. Misshandeln är inte bekräftad, ord står mot ord säger de. Barnen har blivit hårdhänt behandlade, men ingen polisanmälan är gjord. Detta är en familjerättslig fråga anser de.
Hur mycket våld är tillåtet? Vem är de att sätta sig över lagen?
Mitt ombud sa att en polisanmälan i detta läge är ett måste. Jag kan inte göra den, det vore fel. Så jag fikade med en väninna, bad dottern berätta. Hon berättade, trodde jag. Blev uppringd på kvällen och fick höra att dottern endast talat väl om pappan. Hur kunde detta ske? Frågade lite smått dottern vad hon sagt. Hon blev jätte-ledsen...grät, skrek och lovade att aldrig aldrig mer berätta något. För jag hade ju lovat. Att hon skulle slippa prat-tanterna om hon orkade berätta än en gång. Men det blev ju så fel...hon sa att hon sagt vad pappa gjort. Själv vet jag inte vad jag ska tro...och nu måste barnen återigen träffa prat-tanter. Minst 2 tillfällen till. Varav ett av barnen vägrar redan nu. Hur har samhället tänkt sig detta? Personligen kallar jag det barnmisshandel...

Kvällen avslutades med orden "Men pappa får slå mig...bara jag slipper prata mer...."

Nu vet jag...

vad som är fel...nedan en klockren beskrivning av honom:

Antisocial personlighetsstörning

Antisocial personlighetsstörning innebär att personen har en svag moralisk utveckling och saknar respekt för andra människors rättigheter och för sociala normer. Ibland kan personen handla olagligt, ljuga och luras. Personen är ofta impulsiv, irritabel, eller aggressiv. Personen kan agera vårdslöst och ha bristande respekt för egen eller andras säkerhet. Personen kan visa oberördhet eller bortrationalisera situationer där han eller hon behandlat någon illa, skadat, eller stulit från någon annan.

"Det finns inte längre anledning att fullfölja förundersökningen."

"På det utredningsmaterial som nu föreligger går det inte att bev isa att den eller de som varit misstänkta har gjort sig skyldiga till brott. Ytterligare utredning kan inte antas förändra bevisläget på ett avgörande sätt."

Ovanstående har jag läst till leda. En man som av samhället tillåts fortsätta sin misshandel, år ut och  år in. Det faktum att han själv arbetar som utredare gör det inte lättare. Han vet hur man håller sig undan, han är ju för f*n expert!

Idag kom ett sms, nu vill han ha kläder till barnen. Han som struntar i att lämna tillbaka i ytterkläderna, trots bitter kyla ute. Nu kräver han kläder vid umgängestillfällena. Och enligt lag som måste jag lämna det till honom. Han tjänar dubbelt så mycket som mig. Vari ligger rättvisan i detta???

Han har kläder till barnen, i mängder. De bodde ju där varannan vecka fram tills nyligen...men jag ska straffas in i det sista...fast det egentligen blir barnen som blir lidande...att han inte fattar detta!!

Träffade honom idag, vid majbrasan. Flickorna stelnade till när de fick se honom. Jag var tvungen att säga till dem att det var okej att gå fram och hälsa på pappa. Något de inte gjorde, de bara sprang iväg...jag blev chockad...
Han kom fram, lossade lillkillen från vagnen och tog upp honom. De kramades. Länge. Alltför länge, jag tog sonen ur hans famn och gick iväg. Han frågade efter pappa. Förstår honom. Han är liten. Behöver träffa pappa ofta, eller förresten, inte alls. Inte alls enligt specialistläkaren som uteslutande arbetar med utsatta barn. Umgänge noll om läkaren får bestämma.
Jag vet varken ut eller in...men börjar tro att det bästa för barnen är att ha telefonkontakt, brevkontakt och SKYPE med pappa, varken mer eller mindre...
Jag som trodde att det inte vore bra att bryta kontakten helt börjar omvärdera det hela. Jag vet ju hur jag reagerade efter att ha sett honom, vi pratade inte ens. Jag skakade, mådde dåligt, blev på dåligt humör och ville bara gå därifrån, tittade mig över axeln typ 100 ggr...vill inte känna såhär...vill aldrig mer behöva träffa min förövare...varför ska det vara såhär???

Ikväll...

...låg vi gråtandes tillsammans, min nioåring och jag...tillsammans i bäddsoffan....varför hon grät vet jag inte, kanske inte ens hon själv. Ville inte fråga...jag grät över vanmakten av att inte kunna ge mina barn den trygghet de förtjänar, och över sorgen av deras fina storasyster....

En graverande "liten" detalj i dagens konversation var när jag frågade sjuåringen om pappa...som sagt till henne att han skulle gå till majbrasan med henne...trots att det inte är hans umgängestid...han vill förvirra och sätta mig i dåligt dager när jag tvingades förklara för henne att det inte gick..men ändå frågade henne om ifall hon fick välja att gå med pappa eller X, vem skulle hon då vilja gå på majbrasan med...och svaret var inte till pappas fördel...

DET SÄGER ALLT! Jag tänker inte ha dåligt samvete för att de träffar honom mer sällan, det är inte rätt...

Mina barn får ingen hjälp...trots att det vittnat om att de både bevittnat och själva blivit utsatta för våld...vi skulle ha bott i Norrland...

Barn​ och unga

Socialtjänsten har ett ansvar att hjälpa barn som utsatts för eller upplevt våld att bearbeta sina upplevelser och skydda dem från fortsatt våldsutsatthet. Flera kommuner i Norrbotten kan erbjuda krisstöd till barn som bevittnat våld enligt TRAPPAN-modellen. Vissa kommuner kan även erbjuda gruppverksamhet.

Finns det en mer passande låt??

Vi två, hejdå
Fuck off, du dog
Men inga tårar på min kind
Dendär rådjursblicken är så gjord, blod
Och spar ett kors blev för stort
Visst du kan gråta om du vill
Jag synar dina kort, dina kort
Åh, snart får snart lättar molnen som du målat på himlen min
Och du får ingen tår, ingenting

För din mamma
Borde lärt dig lite grand
Tönt
Säg till din mammama
Att vi inte är tillsammans
Hälsa från ditt ex
Åhh
Låt mig bli ditt ex
Mm 
Hälsa från ditt ex
Mm
Hälsa från ditt ex

Ditt äss i ärmen var en flod
Och inga tårar på min kind
Tack hej, fuck dig
Jag har fått nog, har fått nog
Snart får snart lättar molnen som du målat på himlen min
Find More lyrics at www.sweetslyrics.com
Och du får ingen tår, ingenting

För din mamma
Borde lärt dig lite grand
Tönt
Säg till din mammama
Att vi inte är tillsammans
Låt mig gå
Låt mig gå
Låt mig gå
Låt mig gå
Låt mig gå
Låt mig gå

Ingen tår på min kind 
Du förstår så försvinn
Säg hejdå
Hälsa din 
Din mamma
Borde lärt dig lite grand
Tönt
Säg till din mammama
Att vi inte är tillsammans

Hälsa från ditt ex
Åhh
Låt mig bli ditt ex 
Mm
Hälsa från ditt ex
Mm
Hälsa från ditt ex
Hälsa från ditt ex
Åhh
Låt mig bli ditt ex
Mm
Hälsa från ditt ex
Mm
Hälsa från ditt ex

Ex, ex, ex, ex

GAD

Nedanstående är något jag fått med mig från barndomen. Något jag gett vidare till mina barn. Det innebär ett livslångt lidande. En ångest som i tonåren kan dämpas med alkohol, men som senare i livet kräver mer än så. En ångest jag som vuxen inte kan komma ifrån, annat än kanske med läkemedel. (har inte själv prövat) Det är ett otroligt lidande och gör att jag inte kan leva i nuet, än mindre se framåt. Det ger ingen livskvalité och begränsar mig.
Denna ångest ser jag nu i mina barn. En ångest som kommer ifrån det våld de känt av i form av närvaro av den, även som mycket små. De har gråtit hejdlöst när han fått sina utbrott, trots att de varit för små för att i egentlig mening förstå vad som hänt.
Men de har känt vibrationerna av våld, av rädsla, av något otäckt. En känsla som de haft med sig sedan födseln och som fortfarande finns där, så länge de utsätts för deras pappas vrede. Trots att ångesten idag ger mindre märkbara symptom såsom magont, plötsliga vredesutbrott och mörkrädsla, så kommer symptomen i tonåren att utvecklas till en omåttlig alkoholkonsumtion, möjligen narkotikamissbruk och eventuellt ett självskadebeteende. (i form av skärskador odyl.)
Hur kan få hjälp med detta i tidiga år? Jag är en obotlig optimist (ibland). Jag hoppas på att barnen kan få hjälp av BUPs traumaenhet efter färdig vårdnadsutredning...vad nu anledningen är att invänta den...
GAD var min äldsta dotter diagnostiserad med. Jag förstår varför...

Generaliserad ångest

Typiskt för generaliserad ångest är ihållande och överdriven ångest och oro. Ångesten och oron upplevs som okontrollerbar och kretsar kring familj, skola, kamratkontakter och liknande. Så småningom kan ångesten leda till att man får svårt att sova, blir lättirriterad och undviker att lämna hemmet. Man kan vara rädd för att bli lämnad (separationsrädsla) eller vara rädd för mörker. Kroppsliga symtom som till exempel magont, huvudvärk och muskelvärk är vanliga.

Ännu ett bakslag...

Tingsrätten ser ingen anledning att ge mig interimistisk vårdnad. Att han stoppat BUP-kontakten för äldsta dottern är inte skäl nog. Hon, som 9 år gammal, skrivit ut sina suicidtankar på nätet. Inte skäl nog.
Barnen bästa är inte fokus, det säger sig självt.
En text jag skrev till en nära vän, det säger väl allt:

Mina barn hade gärna fått bo hos sin pappa varannan vecka, kanske till och med mer...jag ser bara fördelarna med detta. Jag hade fått egentid att förverkliga mig själv, träna, sörja min Caroline, göra karriär mm. Men när de själva vittnar om hans våld, jag har sett det på nära håll och upplevt det själv, och när jag inte ens velat lämna honom pga barnen utsatthet...då har man inga val.
Barnen själva är idag lyckligt ovetandes om hur det påverkar dem i framtiden. Anton är utåtagerande osv, i framtiden innebär det våldsam mot andra. Tjejerna likaså, konsekvenserna av vad de har utsatts för lämnar spår först långt senare i livet, och de är de själva som kommer att lida mest av det, om inte annat omgivningen...varför samhället inte fattat detta ännu är mig en gåta...

Jag måste stanna kvar...

...men något nöje är det sannerligen inte. Visst glädjer jag mig åt att umgås med mina barn, känna dem nära, glädjen när de tyr sig till mig.
Men lycka? Livet är långt ifrån det. Jag finns här för att jag måste. Punkt slut.
Med min bakgrund och med min förlust, jag kan inte annat än förakta det liv jag hittills fått. Det är värre än det värsta, värre kan det bli och värre blir det nog. Denna vårdnadstvist får mig att tvivla på om jag kommer att överleva. Något jag måste. För min äldsta fina fina och för hennes syskon. Men det är inte lätt. Och leva, jag undrar om jag någonsin gjort det?

Jag ser förövare....överallt!!

Min nioåriga dotter vill flytta till USA. Tja, varför inte? Sin pappa får hon träffa ändå, på loven och via Skype, bättre än så kan det ju inte bli. För henne. För oss alla.
Men hur tar man sig dit? Jag är inte högutbildad...satte in en annons på nätet för att hitta napp den vägen, hur illa det än smakar just nu.
På varenda matchande foto som dök upp såg jag en förövare, en "Scheike", en styvpappa till "Bobby", en  "Helge Fossmo", min exman. Överallt.
Hur går man vidare? Kommer jag någonsin kunna lita på någon? 020
0   

Är det så? Kan ni förstå?

Efter hennes död återupplever jag allt hon varit med om....

Men vem som helst kan väl förstå hur hemskt det måste vara...att se människan...som hotade mitt barn till livet...som gav mig alla dessa blåmärken...som gjorde allt han kunde för att jag skulle lida...och jag stannade, precis som om han var min egen pappa...för att han var som min pappa var....jag blev den där lilla flickan igen...

Mardrömmen...

...i mitt liv tycks aldrig ta slut. Den verkar närma sig kulmen, som ni förstår så tror jag inte det värsta har hänt ännu....
Tankarna snurrade nu under helgen...vad gör han med barnen? Han som kör som en galning, med lilla Anton felvänd i bilen, tänk om han krockar? Tänk om han åker till landet och eldar upp huset inklusive sig själv och barnen? Tokigare saker HAR hänt, och gränser, det har han inga.
Hur kommer det sig att det är jag som fått tabletter, terapi, klassats som psykfall av honom och hans släkt när det är honom det är fel på? Hur kommer det sig att jag var nära randen av att ta mitt liv när det är han som är galen? Tankarna snurrar och snurrar...hur felvänt allt är. Hur vi kvinnor blir avrådda från att gå ensamma om natten, inte männen från att överfalla kvinnor?
Var är männens ansvar av våldet de utövar? Har vi inte kommit längre i samhället? Att barn fortfarande är mindre värda, deras tankar och åsikter betyder ingenting. De har inget att säga till om. Föräldrars rätt till sina barn står över barnens rätt till en trygg barndom. Och så undrar man varför barns suicid ökar??? Är samhället blind?
Det enda jag har kvar är två gamla mobiler, lite kläder och några foton. Hon är borta för alltid, hon kommer aldrig tillbaka. Hur ska jag någonsin kunna få ett värdigt liv igen? Jag föddes in i en våldsam och brutal barndom som slutade i den mardröm jag befinner mig i idag. Hur ska det bli för mina barn? Hittills har de gått i samma fotspår som mig, fast dessutom förlorat en storasyster i unga år...det verkar bli värre för dem...

BUP

http://www.lakartidningen.se/store/articlepdf/1/13229/LKT0948s3242_3247.pdf

Varför inte ge barnen rätt stöd från början så slipper den psykiska ohälsa växa sig stor i samma takt som barnens kroppar??

JÄVLA ARSLE!!!!!!

Något annat kan man inte kalla honom. Är så arg att jag spricker...han gör reklam på sin facebook-sida om SPES, föreningen för anhöriga till dem som dött i suicid. Samtidigt berättar han att han levererat dödsbud till en familj vars dotter på 17 år hoppat framför t-banan. Men han nämner ingenting om hans egen styvdotter som hängde sig, i samma ålder. Tack vare honom, tack vare mig.
Skulle tro att det är ett försvar mot artikeln i Metro där jag medverkade. Kommentarerna han får är: Åh, så tufft för dig...

JÄVLA ARSLE!!!!!

Han har även motsatt sig äldsta dotters BUP-kontakt. Från en dag till en annan får hon inte gå kvar. Jag vet ju varför. De med. För där har hans våld mot barnen kommit fram. Domaren var tydlig med att kontakten med BUP skulle kvarstå. Något han struntar i. Omprövning av vårdnadsansvaret ska göras asap.
Jag repeterar JÄVLA ARSLE!!!!!!!!!!!

aaaaaaaaaarrrrrrrrrrrrrggggggggggghhhhhhhhhh.....

Han har förbjudit dottern att gå till BUP. Den räddningen jag kände mig trygg i. Skulle hon fara illa kunde hon alltid tala om det där. Fick hon mörka tankar igen så skulle de hjälpa henne där. Men säg det samhälle som hjälper barn? Finns inte här, inte i detta land.
Han ringde, sa att hon inte få gå dit. Naturligtvis. De vet ju, vad han gör, vad han går för. BUP var en av dem som gjorde en orosanmälan till socialtjänsten. De är ju partiska. De står på barnen sida. Och det går inte för sig. För då går det emot honom....

Så jävla arg!!!!!!!!!!

På människor som försvarar, som håller med...förövaren....som bara växer av detta, och tillåts fortsätta...
Mitt svar till någon på Facebook som tyckte mitt inlägg om Sveriges 33 värsta poliser var OSMAKLIGT...

Hej,
Jag förstår att det är svårt för någon som aldrig varit utsatt, att förstå. Jag vill inte skada mina barn utan gör allt jag kan för att de inte ska gå samma väg som deras storasyster. Hon tog sitt liv efter år av misshandel hon drabbades av i vårt förhållande. Ofta ligger mycket bakom som människor runt omkring inte förstår.
Det som är värt att belysa är att det inte finns någon rättvisa, att en man dömd för misshandel tillåts återgå till sitt arbete som polis och som år ut och in kan fortsätta misshandla människor i sin närhet.
Att tingsrätten först dömer ut ett umgängesförbud för att, med annan domare utdöma ett umgänge utan umgängesstöd. Jag förstår att barnens kompisars föräldrar kan läsa detta, och hoppas innerligt att de vet vad som är ok eller inte att berätta vidare till sina barn. Jag förstår också om de inte tillåter sina barn att leka med mina barn när de är hos sin pappa, det skulle inte jag heller göra.
Men hålla tyst kommer jag aldrig mer att göra, det vinner ingen på.
//xxx

Det går upp och ner. Jag vet inte längre vad som är ok att vara öppen med eller inte. På "hans" tid skulle locket på, till varje pris. Inte ens hans mamma eller syskon visste att han fått sparken från polisen. Allt ska se så bra ut som möjligt på ytan, men under, är det kaos. Så har det alltid varit.

Men nu har jag tagit bladet från munnen. Jag skyddar honom inte längre. Inte som då, när jag mörkade sanningen och höll honom om ryggen, mot mitt eget barn. Nu är jag inte där längre, jag står på andra sidan.

http://extra.expressen.se/pdf/091004-varta-poliser.pdf

Nr 6 från vänster är han. Jag tycker till och med att det fabricerade silutten är lik. Jag undrar hur många på denna lista som arbetar som poliser idag. I alla fall en för mycket...

Igår, ungefär samtidigt som jag lade upp länken ovan på min facebook-sida, fick jag ett mejl från honom. "Vaken?" Jag svarade naturligtvis inte. Förstod lite senare att han hade druckit för mycket vid tillfället. Började känna smicker, känna mig lite viktigt....och förstår att jag fortfarande kan låta mig övertalas. Det kommer nog alltid att vara så. Men jag behöver bara sända min avlidna flicka en tanke för att slå dessa dumma tankar ur huvudet...inte en chans, aldrig mer...

ånger

Jag börjar ångra mig igen, att jag lämnade honom. Ångesten som tar mig i sin famn, gör ont. Det börjar om igen. Oron över att barnen ska råka illa ut. Oron att han ska tysta dem. Oron över deras hälsa. Nu finns jag inte där för att skydda, och detta faktum gjorde att jag stannade kvar alltför länge...

Att de har traumatiska symptom är uppenbart, symptom som de senaste veckorna lagt sig, klingat av. Uppehållet i umgänget gjorde oss alla gott, bara för att slå tillbaka nu med full kraft.
Barnen vägrar sova ensamma. Sjuåringen har sovit i sin säng, bara för att vakna varje natt och bli buren till min. Nioåringen har sovit i sitt rum två gånger sen vi flyttade hit. När kompisar sovit över. Aldrig annars. Lillkillen har ingen egen säng. Han har aldrig sovit i egen säng, inte hos mig i alla fall...
Jag har försökt, muta med pengar, hotat med att göra om rummen...ingenting hjälper. Och är det rätt? Jag störs inte ett dugg av deras närvaro och detta är den lilla trygghet jag kan erbjuda.
Retlighet - nioåringen har ett humör som en tonåring, redan! Brösten börjar synas och beteendet känner jag igen från storasyster, men då hon i sin tur var minst 12! Sjuåringen hakar på så gott hon kan. Ibland är det som att ha tre tonåringar i huset, trots att de bara är 2, 7 och 9.
Mörkrädda - har de visserligen varit länge nu. Men i nya boendet är det inte mörkt, någonstans. Och inte stort heller, inte tillräckligt för att någon genuin mörkrädsla ska göra sig påmind. Men den finns här och är STOR.
Skolvägran - Nioåringen har vid ett tillfälle stannat hemma. Jag fick henne inte till skolan. Flera ggr har jag fått kämpa mig till att få henne att gå, läraren är medveten. Hur pappan fick henne till skolan vill jag inte veta, men troligen med hot, våld eller bara det enkla faktum att hon där inte vågar säga annat.

Läs mer om PTSD här:
Posttraumatiskt-stressyndrom-PTSD-hos-barn-och-unga

Ovanstående var något storayster led av. Men hon fick ingen hjälp. Ovanstående är något jag lidit av, återkommande under hela mitt liv.
Det står att ju yngre man är vid tillfället, desto större skada gör det som vuxen. Jag vet vad det gjorde för mig. Jag vet vad det kommer ha för betydelse för mina barn. Jag försöker hjälpa dem så gott jag kan. Men hur gör man när samhället sviker???

Lögner

Hans lögner haglade i rättssalen...han ljög om dotterns BUP kontakt. Han påstod att han inte visste att hon bearbetade våldet hon upplevt där. Hans ombud påstod att han aldrig blivit polisanmäld under åren som gått.
Och jag var tyst. Tyst som en mus. Jag borde ställt mig upp och bemött deras lögner. Första polisanmälan mot honom inkom 2006, 2 år efter första slaget. Andra anmälan 2008, från min äldsta dotter. Tredje anmälan var från förra sommaren, den fjärde några veckor senare då jag bestämde mig för att återuppta allt och stå för det han utsatt mig för. Den senaste anmälan är bara några veckor gammal. Från det senaste hotet han utsatte mig för, framför barnen.

Gällande BUP så har han varit där. Kuratorn visade honom den anmälan BUP skickat till socialtjänsten gällande hans våld. Han vet, men spelar bra. Ingen ifrågasätter en så vältalig och framåt person. Ingen ifrågasätter polisen. Så är det bara. Och jag satt tyst...visste inte vad som var kotymt att göra, säga, eller inte...Nästa gång ska jag ge blanka fan i det. Jag ska bemöta hans lögner, jag ska inte vara tyst längre. Men om det kommer att hjälpa kan bara framtiden utvisa...

Jag går sönder...

...sakta, sakta, bit för bit...för det sociala arvet går inte att bryta. När samhället inte stöttar utan stjälper är det inte lätt. När samhället gång på gång sviker de utsatta, offrena, barnen. Hur ska det nu gå? Jag har försökt med allt. Jag är själv ett av alla offer för detta hemska arv, som nu har insett hur mycket ondska det sprider omkring sig. Hur mycket misär och olycka...
Vår tillfälliga tidsfrist har löpt ut. Vår återhämtning till det normala, till något som liknar trygghet, rivs upp igen.
Igår hölls det ytterligare en muntlig förberedelse, nummer två av fler kommande. Något gick fel, väldigt fel. Tingsrätten hade inte fått ta del av det material mitt ombud sammanställt. Miss från registratorn, miss från ombudet, vet inte mer än att det fick förödande konsekvenser, för barnen.
Jag hade begärt umgänge med umgängesstöd, dvs någon annan närvarande när han träffar barnen. Han gör dem nämligen inte illa när någon annan ser. Men domaren var tydlig med att umgängesstödets roll inte är att skydda barnen. Så det var uteslutet. Men ett umgänge var ett måste. Så nu ska barnen dit, varannan fredag till måndag. Domaren trodde att pappan skulle kunna behärska sig en helg i alla fall, utan vardagsstressen närvarande....om han bara visste. Om han bara visste att de veckor som barnen varit där och farit illa, så har han inte jobbat alls. Då har han varit helt ledig för att ta hand om barnen, och ändå inte kunnat behärska sig.
Föräldrabalken:
1 § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Lag (1983:47).

Men tingsrätten tar inte hänsyn till detta. Inte i nuläget i alla fall. Mitt ombud rapade orden om igen Barnen måste utsättas  för att kunna få upprättelse.
Jag vet att jag högt önskade att han skulle bryta armen på någon av barnen. Den som hörde tyckte min önskan var hemskt. Men det är väl bättre att det händer något EN gång, ordentligt, och så är det klart. Att han inte är lämplig, att han gör illa barnen. För några små blåmärken räknas tydligen inte...

Barnen blev glada. De ska få komma hem till pappa igen! De längtar, de saknar. Något jag förstår. Även jag har som barn längtat efter min pappa. Han som slog, han som jagade, men som ibland var snäll. Man väljer inte sina föräldrar, och som barn älskar man dem förbehållslöst. Så är det bara. Mitt ombud berättade om barn som blivit sexuellt utnyttjade och nästintill ihjälslagna av sin förälder, men som ändå saknade, längtade. För det är så vi människor fungerar, som barn i alla fall.

Han är en underbar pappa, emellanåt. Det är den pappan som barnen längtar till. Den mannen jag en gång älskade. Men när han blir som förbytt, arg och elak och utan impulskontroll, då raseras allt det där. Och idag ser jag inte det goda längre. Det goda överväger inte längre det dåliga. Jag stod vid dödens rand pga hans misshandel, hans hårda ord och slag, min äldsta dotter gick över till andra sidan, hur ska det gå för mina andra barn? De som tvingas utsättas för hans galenskap, år ut och år in? Hur svårt kommer det inte bli för dem att ta sig ur? För mig tog det 10 år av mitt liv och min förstfödda dotters liv. Och det sociala arvet går vidare...rullar på...som om vi aldrig lärt oss av historien..

hotad...

Varför känner jag mig så hotad när exet "gillat" sidan "Missing people" på Facebook? Nackhåren reser sig för jag vet att han inte brukar bry sig om medmänniskor överhuvudtaget...är det ett förtäckt hot? Är det så att han misstänker att jag läser av hans Facebook, ser detta och vill att jag ska känna så?
Det enda jag är säker på är att han med all säkerhet inte bryr sig om försvunna människor, inte idag, inte förr och inte i framtiden. Han bryr sig inte om någon annan än sig själv. Detta är en signal till mig. Är jag i fara? Eller vill han bara att jag ska känna så? Förhoppningsvis det sistnämnda, men jag kan aldrig vara säker...och det är precis det han vill att jag ska känna..
Hur ska jag kunna komma över detta? För detta påverkar i stor grad våra barn. Något han fullkomligt struntar i. Det vet jag, det vet alla som känner honom lika bra som jag. Men det, är väldigt få som faktiskt gör. Han ser till att aldrig komma någon alltför nära inpå livet. Jag vet varför...

Han kommer...

...och går som han vill till skola och förskola. Han pratade med äldsta flickan igår. Jag frågade personalen om de hört vad han sa. Nix, nada, de lyssnar inte.
Vi pratade om det hemma på kvällen. Hon berättade att han köpt en ny mobiltelefon...han som inte ens betalar för barnen, för deras fritidsaktiviteter. Som inte ens bemödar sig att svara på mitt mejl gällande detta. Så dom ryker, en efter en. För jag har inte råd. Men han har. Han har köpt en ny mobil. Hon frågade om hon kunde få hans gamla. Visst, no problem. Min fråga till dottern var om han ställt några motkrav. Hon svarade ärligt: "Nej mamma, men jag trodde faktiskt att han skulle säga att jag bara skulle få den om jag slutar berätta om när han slår..."
Hon är smart, super-duper intelligent. Långt smartare än sin far, smartare än mig. Men det är inte alltid till godo. Strax innan läggdags utbrast hon: "Mamma, jag vill inte vara så intelligent, tänka så mycket. Det blir så jobbigt då..."
Det är inte lätt att vara barn, det är inte lätt att vara smart, det är inte lätt att leva...

83 vänner...

...på 17 timmar på Facebook, imponerande! Det är det enda jag har att säga. Med tanke på att jag aldrig hört talas om 99,9 % av dem under våra 10 år tillsammans...imponerande!
Men å andra sidan glömmer jag aldrig den gången vi var på en hundutställning vid Solvalla, och stötte på en arbetskamrat till honom. Hon sprang fram till dubbelvagnen( flickorna var små) och utbrast:" Nämen..HAR DU BARN..OCH FRU...?

Intriger...

...upptäckte häromdagen att någon hackat min dator...samma fil var kopierad flera ggr på skrivbordet...och datorn ville inte fungera som den skulle efter det.Misstänker jag honom? Absolut, han har ju en bror som är sk dataexpert...
Idag fick jag reda på att han hade skickat vänförfrågan på Facebook till min barndomsvän och hennes man. Otroligt. Hur tänker han? På ett sätt som ingen förstår. En konstig man, en farlig man.
Plötsligt, från ingenstans, dyker 70 nya vänner upp...han som alltid föraktat Facebook. Hånat mig för att jag aldrig träffar de vänner jag har där, att alla är "psykfall" och att hälften känner jag inte ens.
Nu har han själv Facebook, med 70 vänner jag under våra 10 år tillsammans varken träffat eller hört talas om. Vad betyder det? Har han plötsligt blivit social? Eller har han förstått att det är dags att gå vidare?
En sak är säker, nu när han inte längre träffar sina barn, har han all tid i världen att skaffa nya...Låt oss alla hoppas att han så gör, eller i alla fall försöker, och glömmer sina existerande. För deras skull, för allas skull...

Fly...

Vill bara fly, börja om på nytt någon annanstans...där ingen vet vem jag är, vad jag varit med om. Det var min första tanke när mitt barn dog. Att jag skulle lämna landet, ensam...
Men dessa tankar finns inte längre, ska jag dra så är det tillsammans med mina andra barn. Förutom dem, så är jag fruktansvärt ensam. Visst, det finns vänner, någon enstaka som hör av sig ibland, men resten då? Min enda släkt jag har kvar har inte hört av sig...hur tror människor att andra klarar sig? Jo, dom har stöd av släkt och vänner, jag har ingen. Är det synd om mig? Inte det minsta, men dock klart besvärligare än för många andra. Jag önskar jag hade min mamma, fast hade hon funnits så hade min dotter idag varit vid liv.
En undersökning gjord på föräldrar som mist sitt barn visar att stresståligheten efter en sådan händelse är lika med noll. Kan inte annat än hålla med. Fick ett sms av den som står mig närmast, att nu är det dags att hämta dina saker. Det fick mig helt ur balans. Ytterligare en sak att tänka på. Ytterligare ett stressmoment. Ytterligare ett ok på bördan. Och detta från någon som borde känna mig och min situation. Som borde veta hur jag lever och har det. Men som inte fattar, som inte förstår.
Det ÄR svårt att förstå, för att inte tala om omöjligt. Men ändå...det var droppen som fick min bägare att rinna över.
Jag har inga pengar, räknade kronor när handlade idag. Höll tummarna att det fanns köttfärssås i frysen för att kunna uppfylla dotterns önskan om tacos till middag ikväll. Jag hade fel. Det fanns ingen köttfärs i frysen och pengarna är slut.
Jag fick skicka ett meddelande till min kompis som ska komma imorgon, "ledsen men det blir ingen varmkorv. Ni får gärna komma men jag har inget att bjuda på."
Ekonomin är i botten. Mycket tack vare honom, men även pga att jag bara arbetar 75% samt vabbar var och varannan dag.
Bilen kommer att kosta minst 15000,- att få igenom den kommande besiktningen, i april.
Den obligatoriska övertidskvällen på jobbet är bara att glömma. Hur väl jag än behöver pengarna så finns det ingen barnvakt och skulle jag jobba så skulle det naturligtvis användas emot mig av honom i tingsrätten.
Räkningarna hopar sig, kraven med. Jag kan bara fokusera på en sak just nu, och det är att ta en dag i taget. Nu är det den muntliga förhandlingen som gäller, fram tills dess lever jag på nålar. Blir beslutet därifrån bra, kan jag tänka mig att andas ut...men inte alltför mycket. Även det har jag fått kastat i ansiktet på mig, ta inte ut något i förväg!!
Människor frågar mig  hur jag mår...GÖR INTE DET! För det gör att jag börjar känna efter, och det är inte bra. Jag mår nog så skit man bara kan må, utan att stänga ner systemet helt...

Barndom

Tänk att jag alltid tyckte att jag haft en bra barndom! När jag berättat för andra om min barndom så har jag benämnt den som lycklig. Det är inte förrän som vuxen som jag förstått att den nog inte var så bra som jag trott, utan precis tvärtom!

• Jag har som barn bevittnat min pappas våld mot min mamma.
• Jag hittade porrtidningar och kikade genom nyckelhålet när mina föräldrar hade sex.
• Jag blev själv utsatt för misshandel av min pappa.
• Jag hittade böcker om barnmisshandel i bokhyllan hemma.
• Jag blev sexuellt utnyttjad av min pappas väns son som barn.
• Jag glömmer aldrig när mina föräldrar skildes utan att tala om det för mig förrän långt senare.

Jag blev sviken som barn. Ingen pratade med mig, ingen frågade. Och så har jag varit själv som vuxen mot mina egna barn, fram till nu. För nu pratar jag. Med barnen, med andra. Jag frågar barnen, berättar om vad jag varit med om som barn (inte i detalj och inte i skrämmande ordalag men sakligt och ärligt) för att de ska veta vad som är ok och inte. Att det är ok att känna, prata och att det är ok att må dåligt, att det är viktigt att veta varför och vad man kan göra åt det. 

Att det inte är deras fel att de mår dåligt, anledningen till att deras föräldrar skilt sig, att våld ALDRIG är ok men att vissa måste få hjälp med detta. Att det är normalt och ok att älska en förälder som gör något fel, att ingen är perfekt och att prata om svåra saker och mardrömmar ofta och i längden hjälper en att må bättre...även fast det kan kännas besvärligt till en början.
Locket på! Så är hans familjs motto. De pratar aldrig om något känsligt, aldrig om något som berör. Den perfekta familjen på ytan...skrapa lite lätt och du får se något du önskar att du aldrig sett!

Polisens uttalande...

...den där första gången, 2006, när den kvinnliga polisen lade huvudet på sned och spände ögonen i mig.
"Sådär kan du ju inte ha det!" - sa hon och jag tänkte i mitt stilla sinne...vad menar hon? Det är ju så det är och så det varit...vadå "inte ha det"? Jag fattade noll. Idag förstår jag bättre.

Som polisen sa till mig igår..."Det måste vara hemskt att leva så." - när jag berättade om att jag alltid ser mig om över axeln, som valde en lägenhet en trappa upp, längst in i området och som jag har insynsskyddat stora delar av men trots det hela tiden känner mig iakttagen, alltid rädd över att hans bil ska dyka upp...och tänker att det är mitt eget fel. Det var jag som valde denna man, nu får jag ta konsekvenserna av denna separation.

Det ÄR hemskt att leva så här, men jag lever åtminstone. Fast med sorgen efter mitt älskade barn känns det inte som någon stor lycka att leva, mer som ett måste. För hennes syskon. Och kanske, bara kanske, kan jag bli fri, någon gång i framtiden. Om jag byter stad, om jag är säker på att han inte iakttar mig, säker på att han inte är i närheten, säker på att inte stöta ihop med honom i affären.

Men tills dess är jag en fånge. Och kommer kanske alltid förbli det. När jag som mamma, vårdnadshavare och förebild lever med denna känsla dygnet runt, det bara måste avspegla sig på barnen. På ett eller annat sätt. På ett dåligt sätt. Jag ska som förälder ge dem trygghet. Om jag inte känner den själv, hur ska jag då kunna förmedla den?
Detta var den största problematiken för min äldsta dotter och det som blev starten för hennes ohälsa och slutet på hennes liv. Denna otrygghet som visar sig som ångest, en ångest som inte går att sudda ut med annat än starka droger...om ens då...den förbannade ångesten som leder så många människor rakt ner i missbruket...av alkohol, droger, spel eller sex. Ångesten som bara växer och växer då tryggheten aldrig fanns där som barn och som då aldrig går att finna som vuxen...

brister

Snart brister allt, eller rättare sagt jag. Igår hölls polisförhör med mig gällande senaste hotet han utsatte mig för. Det kändes inte så hemskt att prata med henne, vi börjar lära känna varandra väl, internpolisen och jag.
Men det kommer efteråt.Ångesten över vad hon sa till mig, minnen som kommer ikapp, känslorna och den förbannade vanmakten.
Kvällen blev ett fiasko. Jag skällde ut min vän,skällde på barnen och för att inte tala om morgonen därefter...
Dottern som vägrade gå till skolan, jag som bröt ihop. I min ilska smällde jag igen badrumsskåpet, och spegeln gick i tusen bitar.Det vet väl alla vad det betyder...7 års olycka framför mig. Hade iofs inte räknat med mindre...

Brev till svärmor!

...eller ska jag kalla dig farmor? Du som bemödat dig att träffa dina barnbarn ungefär 50 ggr på 9 år? Som aldrig frivilligt erbjudit dig att passa dina barnbarn? Som med besvärande röst och dåliga ursäkter till slut sagt ja till passning när jag och din son behövt barnvakt? Men som numera måste hjälpa din son med barnpassning varannan vecka, vilken uppoffring från din sida!
Du som med ditt stora ego valde att gå hem för att ett av barnen fortfarande var vaket när du skulle passa dem? Som med irriterande röst sa: "jag kan inte passa henne när hon gråter så!!!" och bara drog iväg hem...
Du som har tre egna barn...?
Hur gick det för dem?
En som är hustrumisshandlare, som misshandlade och sexuellt ofredade sin styvdotter. Som misshandlar sina egna barn.
En dotter som har anorexia.
Ytterligare en son som går dina ärenden.
En exman som tog sitt liv.
En nuvarande man som går dina ärenden.
Är du lycklig själv?
Är du en lyckad mamma?
En lycklig fru?
En bra farmor?
Eller en svärmor man drömmer om?
Du som kontaktade min exman. Skrev ner stödord (dock inte ett enda ord var rättstavat!) och bara fyllde ett papper med smutskastning av mig som faktiskt är mamma till dina barnbarn...
Du som kontaktade min bror. I samma syfte som ovan.
Du som hälsade på min kusin och hans familj när din son satt anhållen, i syfte att undergräva min trovärdighet...(kallas övergrepp i rättssak!)
Du, som fortfarande inte bryr dig ett dyft om någon annan än dig själv.
En kvinna med en svår narcisstisk störning.
En kvinna som förstör och förgör...

Lugnet sänker sig...

...över mitt sinne...
Tingsrätten tog ett bra beslut, på handlingarna. Han får inte träffa barnen. De ska bo hos mig. Tills nästa tingsrättsförhandling. Barnen andades ut. Såg lättade ut. Berättade att det var bra. Att kunna planera saker...deras optimism gällande detta drastiska beslut överraskade mig. Undrar om jag verkligen förstår vad det har upplevt...
Han kan dock inte följa regler. Han kom till förskolan. Jag hade vabbat i flera dagar. Första dagen som sonen var tillbaka till förskolan, dök han upp. Som gubben i lådan. Han måste ha bevakat oss. Kan inte tro att det bara var en slump.
Skolan är informerad. Förskolan likaså. Så länge han inte hämtar barnen är det ok. Få se vad domaren säger om det. Yngsta dottern hade han av en slump träffat på, på skolgården. Äldsta dottern struntade han fullständigt i. Det handlar inte om en fars saknad av sina barn. Det handlar om kontroll. Om trots. Om hämnd, och ingenting annat.

Det MÅSTE finnas saker du kan göra för att skydda dina barn mot honom! Om han misshandlar dem, fysiskt eller psykiskt, så är det ju din plikt som mamma att skydda dem! Missförstå mig inte nu, jag menar bara att du inte får säga att det inte finns något du kan göra åt det, för det finns det! Har du polisanmält honom? Har du begärt vårdnaden? Har du pratat med soc?
Tro mig, jag förstår att du lever i ett helvete! Jag är som sagt ingen expert, men jag hade aldrig i livet gett mig, aldrig i livet lämnat mina barn till någon som jag vet misshandlar dem! Nu tycker du kanske att jag är orättvis, och kanske inte 100% insatt i vad du vidtagit för åtgärder och inte, men jag vill bara inte att du ska ge upp! Dina barn behöver dig, de behöver din hjälp och ditt beskydd!!!!


Hahaha...dina ord är de exakta ord socialtjänsten använde. Jag som vårdnadshavare måste skydda mina barn. Men hur ska jag kunna det? Han föregår mig och hämtar dem under skoltid. Vi möts vid skolan men jag har tre barn på tre olika ställen och skulle jag hävda min rätt skulle polis får komma till plats. Jag är helt enkelt varken fysisk eller psykisk förmögen att göra detta. Dessutom var mitt ombud mycket tydlig i denna fråga...OM jag tar mina barn, skaffar skyddat boende så han inte kan hitta mig och barnen, så kommer det onekligen att användas emot mig i tingsrätten. I värsta fall förlorar jag vårdnaden om dem helt. För ni ska inte tro att socialtjänsten DÅ står för sina ord, backar upp lilla mig??? Det är i sagornas värld detta sker, inte i verkligheten.
Jag väljer att lita på mitt ombud. Hon har stor erfarenhet av just dessa frågor. Jag hittade henne på kvinnojouren. Hon vet. Och hon säger att även fast jag nu begärt ensam vårdnad och umgängesstöd för    honom utifrån de nya uppgifterna, så är det absolut ingen som helst garanti för att domaren lyssnar på detta. I värsta fall, vilket inte är så långt borta, så blir det ingen ändring i barnens boende, alls. Och om jag då trotsar domstolen och skyddar mina barn mot honom, så begår jag ett brott. Jag kan få fängelse. Något han aldrig får, trots otaliga polisanmälningar från både min avlidna dotter och mig. Trots anklagelserna från hans egna barn. För förundersökningarna läggs ner, en efter en. Han är polis. Och jag strider för barnen. Då blir bevisläget rätt övermäktigt...