Glömde ett inlägg...

något som likt allt annat försvinner i den hysteri jag befinner mig i. Han var hemma hos mig. I min trygga vrå, som inte är trygg längre. Han passade på. När jag inte var hemma. Min bil stod inte på sin sedvanliga plats, men ljuset lös i fönstret, alltså någon hemma...
Barnet öppnade dörren, varför inte? De lever inte i skräck, inte ännu, inte lika påtagligt som jag.
- Mamma, jag såg inte vem det var...förlåt...  när jag frågade varför. Barnen, de som blir lidande. Men det bryr sig ingen om, ingen utom jag. För det är mina barn. Mina barn som far illa när deras pappa återigen går över gränsen. Så beräknande, så kall.
- Jag skulle bara lämna över läxböcker som överenskommet. Skriver han i sitt sms. Precis som om han inte visste. Allt för att jag inte ska få rätt. Allt för att dölja det hot han utsatte mig för.
Socialtjänsten har rekommenderat oss att inte träffas. Överlämningar har skett NEDANFÖR min trappa. Han har klagat i utredningen på att han inte har tillträde till min bostad. Han har tidigare FÖRKLARAT varför han kikat i min brevlåda, men hur lyder denna förklaring? Att knappt två månader innan huvudförhandling låta sina barn släppa in honom hos mig?
Blir barnen drabbade? Ja. De får numera aldrig vara ensamma hemma. Stora flickan som så fint gått till och från skolan själv. Hon får inte längre. För att pappa var och hälsade på...kan låta som om det var mig det var fel på, om man inte visste bättre.
Dvs att han nästan slagit ihjäl mig, gång på gång, med barnen närvarande i vårt hem, under de senaste 10 åren. Men...det är ju bara ord mot ord, såsom familjerätten så fint beskriver det i sin utredning....

Flytt

Nu närmar sig vår flytt med stormsteg. Jag vill ändå hoppas att jag gett lägenheten vi bott i en form av själ. Paret som bodde här innan var tydligen långt ifrån älskvärda och jag upplevde kvinnan i familjen som en mycket osympatisk människa, en psykopat utan den fingerfärdighet som krävs för att förbli dold, såsom min exman blivit.
Nu flyttar vi, tvärs över gården, mot vår vilja. Något som exmaken men även familjerätten hade sina synpunkter på, vårt boende. Nu flyttar vi till större. Nu borde de bli nöjda.
Men det handlar inte om det. Det handlar om makt. Om att få bestämma, regera. Det handlar om en kamp mot mig, lilla mig.
Han måste åt mig till varje pris. För att själv kunna överleva. Hur har det blivit så? Hur kan han inte redan vara nöjd? Efter år av misshandel av mig, min avlidna dotter och nu även sina egna barn, ska det aldrig ta slut? Hur länge ska dessa individer få härja? Varför säger inte samhället ifrån? Varför måste vi förgöras till varje pris? Hans hat mot mig speglar troligen hans hat mot alla, världen. Han ser svart eller vitt. Nu är jag svart. Jag är Hans uteblivna barndom. Jag är Hans uteblivna kärlek från sina föräldrar. Jag är Hans motståndare. Men blir han verkligen lyckligare sen?
Han har ju redan vunnit...han dödade mitt barn. Ett barn som avskydde honom som pesten. Efter allt han utsatt henne för. Nu är det min tur. Blir han aldrig nöjd?
Hans egna barn, går en mycket osäker framtid tillmötes. Fylld av utebliven självkänsla, kärlek, omtanke och med en massa kränkningar runt hörnet. De barnen är samhällets framtid. Om de kommer så långt. Det gjorde aldrig min dotter...