Vad är värst?

Att som barn förlora en förälder, sin förebild, sin trygghet?
Eller som förälder, att förlora sitt barn? En del av sig själv? En del av framtiden?

Frigörelseprocess!

Frigörelseprocessen är igång! Idag ska jag tatuera mig. För första gången i mitt liv. Något jag tänkt på när jag var yngre men ett steg jag aldrig tog.
Trodde det var tur, eftersom han inte tycker om tatueringar. Men varför bry sig om vad han tycker? Och med denna vetskap känns det extra bra. En fin, en lagom stor, en bild och text som min älskade dotter gjort. Hon är med mig varje minut, varje sekund. Nu även på kroppen. Om jag överlever denna utmaning!  ;)

Nu har det gått en vecka...

...exakt sedan polis ringde polis. Häromdagen kom hans anmälan i brevlådan. Jag överräckte brevet till honom med orden jag är väldigt nyfiken på vad som står där.
Naturligtvis fick jag inte läsa. Han snappade åt sig brevet och gick upp till övervåningen. Något senare bad jag att få läsa igen, något han sa att jag skulle få. Något jag dock aldrig fick.
Men dagarna flyter på, oftast som om ingenting har hänt. Precis som "vanligt" fast numera, med en stor klump i magen hos mig. Ångesten när han är närvarande, är påtaglig. För jag vet aldrig när han ska börja krångla, få sin vilja igenom, ändra planer eller komma med spydigheter.
Alla barnen sover i samma rum som mig. Något jag såg till direkt efter upptäckten av barnporr i hans dator. Han har inte nämnt det alls. Vilket är mycket konstigt. Han borde ha synpunkter på det. Men naturligtvis inte. Inte efter upptäckten. Det lustiga är dock att han ljuger även för mig. För mig som VET. Det är märkligt. Är det för att han ska tro på lögnerna själv?

Normaliseringsfasen

Ett nytt ord jag lärde mig av Kvinnojouren. Jag har levt i normaliseringsfasen så länge att jag inte vet vad som är normalt eller inte längre. Mina nu levande barn är uppvuxna i den. Jag med till viss del. Kanske var det just därför jag hamnade i samma sits som min mamma. Och hade så svårt att bryta mig loss.
Mina barn tycker nog att det är normalt. Normalt med föräldrar som grälar, kallar varandra fula ord, mamma som får stryk. För det är så det har varit, jämt. Och mina barn kallar mig och varandra för IDIOT. Det normala skällsordet i vår familj. Vad har ni för ord?

Mannen är så van att få sin vilja igenom, att han ringer polis när han inte får det längre. Polis som ringer polis. Är det inte löjligt? Tidigare hade jag fått mig en smäll, och så hade saken varit ur världen. Efter att ha läst mig dagbok vet han att detta inte längre är möjligt. Att jag skulle anmäla. Så vad gör han istället? Han anmäler mig. För vad? Ingenting åtalbart i alla fall. Att jag inte lät honom bestämma? Att jag utgår från barnens bästa? För uppenbarligen gör inte han det. Hur normalt är det att polis kommer hem till en barnfamilj för att mannen inte får göra som han vill? För mina barn börjar de te sig normalt. Med en polisbil utanför dörren. Hur tänker han? Hur tänker de? Vart är världen på väg?
Barnen var skärrade. Påminnelsen om storasysters dödsbud kan rimligtvis inte bara ha drabbat mig i denna stund. Mannen är galen. Så är det bara...

Fanny & Alexander

Någon som INTE kommer ihåg den filmen? En klassiker. En julklassiker. Kanske visas den snart på tv igen. Han brukar jämföra sig med Jan Malmsjös rollfigur. Stolt basunerar han ut likheterna. Hans mamma brukar förfärat utbrista Nämen Ricke...!
Ingen utom jag och min äldsta vet hur rätt han har. Han inte bara känner sig som denna tyrann, han ÄR en. Och faktiskt mycket värre. Värre än den tyranniserande styvpappan i filmen. För han är STOLT över det. Han SKRYTER om det. Han är långt ifrån en sund människa...Han är ett monster. Han är dessutom medveten om det. Kvar finns vi offer...som i vårt tysta sinne undrar varför ingen runt omkring reagerar, varför ingen ser. Han är smart. Han är ond. Han är en psykopat.

Pandoras ask

Nu är den öppen, Pandoras ask. Och locket är borta. Det finns ingen återvändo. Han krånglar. Luras. Ljuger. Allt går ut över barnen. Något han inte ser. Något han inte förstår. Något han inte bryr sig om. För det handlar uteslutande om honom. Han med stort H och hans vilja, med stort V. Jag sätter ner foten. Hans ego får sig en törn. Det är inte längre hans regler som gäller. Det är samhällets regler. Såsom det SKA vara. Men han kan inte ta detta. Ringer polis. Traumatiserar barnen. Förstår inte. Bryr sig inte.
Hur ska jag kunna leva under samma tak som denna man om så än i "bara" några veckor till...? Hur många gånger till ska polis komma hit under denna tid? Vad ska han hitta på härnäst? Jag är rädd. Jag är arg. Jag är förtvivlad.

Asken är öppen. För alltid. Den stängs när han dör. Men den turen har vi nog inte...

Min äldsta dotter är med mig. I bakgrunden. Inuti mig. Hennes själ vilar i maggropen. Den ligger där som en tyngd. En styrka. Hon är med mig på denna resa. Vi är två mot en. Vi ska vinna. Det bara måste gå. Det bara måste gå bra. Vi är de goda. Låt inte ondskan segra. Låt detta sluta som en amerikansk film. Med ett lyckligt slut. För det är vi värda. Efter allt vi gått igenom...

2012-09-11 Blind!

Postat: 2007-09-16 19:06:58    Rubrik:
Jag vet inte vad jag säga mer än försök och bit ihop. Jag själv har förlorat ett barn (känns det som) som flyttade hem till sin pappa. Jag träffar henne sällan och saknaden är enorm. Jag försöker att inte tänka så mycket på henne för det gör alldeles för ont annars. Samtidigt är jag glad att hon hade någonstans att "fly" när det blev för mycket och samtidigt vill jag att hon ska må bra och växa upp under bra förutsättningar. _________________ Älska mig för den jag är! Ovanstående hittade jag när googlade runt. Inför kommande rättegång. Om det blir någon. Mot min man. Han som jag älskat så.  Hur kan man vara så blind? Så länge? Och ändå inte? Hittar information i olika journaler, bloggar, mejl och forum på nätet där det faktiskt framgår. Hur manipulerad jag var. Lurad. Misshandlad. Kränkt. I stycket ovan framgår att jag nu trodde dottern var "räddad". Räddad undan den hemska verkligheten jag levt i de senaste 10 åren. För så har det varit. Ett helvete. Ett liv inte värt att leva. Som kostade. Mycket.  Den kostade min självkänsla. Mitt egenvärde. Men någon mycket mer dyrbart än så fick jag betala med. Nämligen mitt barn. Min älskade förstfödda. Den bästa av dem alla, om man nu kan rangordna barn alls. För hon hade i alla fall bra gener. De som är kvar är naturligtvis också ljuvliga. Men besudlade. Med hans gener. Hans uppfostran. Hans hårdhet. Kommer de att klara sig? Överleva? Det kan endast tiden utvisa. Jag hade inte gjort det. Ett halvår till och jag hade varit död. Självmord. Ihjälslagen. Vilket som. Fifty-fifty. Men jag valde livet. Jag är kvar. Än i alla fall. Tills han får reda på min anmälan. Då måste jag vara på min vakt. Då handlar det om liv eller död. Det har han gjort klart för mig förut. Med skrämmande övertygelse i rösten. I orden. Då gäller det. Att vara i säkerhet. Att inte lita på någon. Att vara försiktigt. Klarar jag det? Det får tiden utvisa. Denna tid som sniglar sig fram just nu. Den har en tendens att göra det när man inte mår så bra. Att leva med en förövare tar på krafterna. Mina krafter är slut. Men nu gäller det att ta i. Det sista jag har kvar. Att hålla ut några veckor till. Någon månad till. Snart är det över...för alltid?  Det vet man inte. Men jag ser ljuset i horisonten. Som solen som går upp på morgonen. Snart lyser den. För mig. För första gången på ett decennium. Min dotters minne väl bevarat i mitt inre, jag ska bli lycklig igen. Så lycklig det bara går. För mina barns skull. Men framför allt för MIN EGEN SKULL. Jag kanske är värd lite lycka. Trots allt...

2012-09-04 Rädd!

Jag är rädd för ondskan och dess vrede. Vreden som snart kommer att släppas loss. Från något oerhört ont väsen. För något annat än så kan jag inte beskriva honom vid de tillfällen det händer. Och jag, jag kommer att stå i skottlinjen. Jag är målet. Den lilla röda punkten som ska träffas, men allra helst skjutas sönder helt. Det är jag. Snart. Hoppas jag överlever...

2012-06-17 Till min älskade dotter!

Idag är din lillasyster på dansläger. Samma läger du själv var på samma år som du flyttade till pappa. Jag hoppas att hon har det bra där, roligt. Jag har redan fått ett första sms där hon i glädje ville dela med sig av kvällens planerade pyjamasparty på lägret.
Jag hade önskat dig samma lycka! Men det blev inte så. Hur kunde det bli så fel?
Tänk, hade du varit med oss nu, hade lillasyster kunnat berätta för dig om allt roligt hon varit med om under helgen. Berättat om dansen, om hennes filminspelning och om kommande fotbollscupen.
Istället tänder vi ljuset vid ditt fotografi varje kväll...det är inte rättvist.
I mina tankar finns du ständigt, från morgon till kväll och ibland även om nätterna. Det är tankar av glädje, sorg men framför allt saknad. En saknad som bara kommer att växa sig större och större för tiden som går...en saknad utan slut.
En saknad som skaver och gör ont, ibland hugger till så kraftligt att jag inte kan stå upp. En saknad som gör att jag ibland inte hålls kvar här i livet, utan stundvis förlorar mig själv in i en annan värld. En saknad som har förändrat mig, dina syskon och hela världen, för alltid...

2012-04-15 Epilog

Först och främst ett stort tack till mina barn. Till min älskade dotter som inte längre finns i livet, men alltid kommer att finnas bland oss i alla de minnen hon efterlämnade.
Du har lärt mig otroligt mycket i livet, både bra och mindre bra saker. Du har gjort mig medveten om att vi alla inte är särskilt stora här i världen och att det finns en annan dimension därute någonstans. Jag hoppas du har hittat dit och att du äntligen funnit den frid i ditt sinne som du så väl förtjänar. Vi älskar dig innerligt och kommer aldrig att glömma dig, finaste Caroline!
Tack till mina andra barn som sett till att jag fortfarande lever, som hjälper mig att komma vidare i sorgen samt hjälper mig att bevara de ljusa minnena av deras storasyster.
Tack till alla de som läst min blogg, kommit med kommentarer och inlägg! De är ni som gjort att denna bok kunde bli verklighet.
Min förhoppning är att människor kan dra lärdom av min historia, så att den inte upprepar sig. Funktionsnedsatta personer är idag en väldigt utsatt grupp i samhället, trots att det finns människor som försöker kämpa för deras rättigheter. Hjälpen når ändå inte alltid fram. Kanske kan denna bok hjälpa den lite på traven?
Det som krävs av socialtjänspersonal om det handlar om ett barn som mått dåligt länge, som figurerat i deras register under år, är främst att sätta sig in i ärendet från BÖRJAN. Gruppchefen som valde att lyssna på min dotter, beviljade farmor som kontakt och vägrade att ge mig journalerna, har aldrig träffat min dotter. Hon har pratat med henne i telefon, det var allt. Det räcker inte. Man måste leka lite detektiv, ingenting märkligt, men ändå ta del av all fakta som finns, annars kan det få förödande konsekvenser som i detta fall. Det som är mest skrämmande är att dessa personer som styrt och ställt i min dotters liv, som haft mandat att ta beslut som innebär liv eller död för den enskilde, de tror alla att de har gjort rätt! Trots att det är precis motsatsen. Utan vetskapen att man agerat fel kan man aldrig förbättra sig och misstagen begås om och om igen. Människor idag är alldeles för lättmanipulerade.
En journalist som ringde upp dotterns pappa fick höra av honom att han inte har ett missbruk, han har aldrig haft en sjukdag de senaste åren och har genomgått 6 missbruksutredningar. Precis som om det skulle innebära att han inte missbrukar? Ingen ifrågasätter varför han genomgått så många missbruksutredningar. Vad föranledde dessa? Det finns dokumenterat att han haft DXM-tabletter och uppgifter från mig och andra att han har ett långt gånget alkoholmissbruk.
Men i dagens samhälle är det förbjudet att fråga, fult att ifrågasätta. Man sväljer allt någon säger med hull och hår, i synnerhet om det innebär den lätta vägen. Mig ville ingen lyssna på, för det skulle innebära kostnader, motstånd från både dottern och hennes pappa, mer obehag än att ha mig i hasorna. Men framför allt det förstnämnda. Ekonomin styr idag alldeles för mycket över människoliv. 2008 fick min dotter i alla fall hjälp en tid, då knorrades det mycket mindre än två år senare. Då släppte Socialtjänsten greppet om dottern helt, hänvisade till LSS och lät henne bero. Utan skolgång, utan sunda vuxna omkring sig, det var bara en tidsfråga. Och jag kunde inte göra mer än att se på. Jag önskar jag hade kämpat mer. Struntat i min man och hans behov. För det har jag inte mycket för idag. När han vill skiljas. Jag skulle ha jagat dottern med blåslampa redan då. Men jag var rädd. Rädd att hamna än mer utanför. Alla lyssnade ju på henne och pappan. Det jag hade att säga, spelade ingen roll. Idag är min fina dotter borta. Borta för alltid. Och kvar finns två föräldrar som älskat henne innerligt, en farmor och tre småsyskon. Är livet rättvist?
Några råd till dig om du befinner dig i en liknade situation. Lita inte på att myndigheter kan sina saker. Ofta kan de inte sina egna lagar och engagemanget är obefintligt. Ska du klaga på Socialtjänstens vård så är Socialstyrelsen det granskande organet. De kan inte göra mycket, men utreda, kritisera och se till att åtgärder finns så att felen inte upprepas.
Gör sig handläggare på Socialtjänsten sig skyldiga till rena lagbrott, vilket inte är ovanligt, så är det JO (Justitieombudsmannen) som ska utreda detta. Vid allvarigt brott kan tjänstemannen ställas inför rätta.
Gällande vården så är det SIS-institutioner som har det sista ordet, inte Socialtjänsten. När det gäller vården på behandlingshem, är det tvärtom. De enda som får låsa in intagna är SIS-institutioner. Någon uttalad vård finns inte heller på dessa institutioner, som ofta finns där för att kunna utreda och diagnostisera de intagna, vården får alltså vänta.
Förvägran att ta del av patientjournaler hos Socialtjänst, BUP och inom andra vårdinstanser överklagas till Kammarrätten.
Lita på din intuition som förälder, syskon, kompis eller professionell när det kommer till de svårigheter personen har, förringa aldrig problemen. När det gäller skadebeteende och missbruk så försöker ofta den utsatte att dölja detta, vilket ofta gör att problemen är långt större än vad som är synligt.
Ta alltid ett självskadebeteende, uttalad önskan om självmord och ett missbruk på största allvar. Lita inte på att personen är i stånd att själv fatta rätt beslut och söka hjälp.
När det värsta har hänt, då avråder jag från att kontakta FONUS och deras dotterbolag Familjens Jurist. De är ockrare och skojare, kan inte lagen och tar dessutom betalt för det. Juristen som skulle sköta min dotters bouppteckning kunde verkligen ingenting. Jag har fått reda på att idag kan vem som helst kalla sig jurist. Du behöver ingen relevant utbildning för detta. Att juristen sedan arbetar för ett stort företag är definitivt ingen garanti. Hon tog 300,- betalt av dödsboet för ett samtal jag gjort till henne. Detta utan att jag blivit informerad om att hon tog betalt för detta. Hutlöst! När jag sedan beklagade mig svarade kontorschefen att det var min skyldighet att ta reda på avgifter innan.

2012-04-15 Slut

Gör mitt sista inlägg nu. Boken är klar. Tycker det är sorgligt att mina barn fått uppleva så många svårigheter i livet. Främst min döda dotter, men nu även hennes syskon. Förutom förlusten av en mycket älskad storasyster så får de ta del av min sorg. I samma veva även genomgå sina föräldrars skilsmässa. Vari ligger rättvisan i det? Livet är inte rättvist, kommer aldrig att vara rättvist. Jag tycker jag har fått min beskärda del av olycka i livet redan för många år sedan, men tror att framtiden bär med sig än mer börda. Något jag inte kan styra över. För jag är inte Gud. Även om jag många gånger önskat det.