http://www.presskontakt.se/pressreleaser/visa/pressrelease/509929/familjeratt-yrkar-pa/8D1A774E-F177-7FDF-60F4-919080CB477E
Låt oss hoppas att detta inte stämmer till 100%!!!
måndag 26 november 2012
tisdag 20 november 2012
Sleeping with the enemy....
När Caroline dog åkte jag och han upp till behandlingshemmet för att hämta hennes saker. Men hennes dagbok hittades aldrig. Hon skrev den troligen på ett USB-minne eller i en dagbok hon fått av bästa vännen. Jag misstänkte länge att dessa saker tagits av verksamhetschefen och gömts eller slängts, för att förhindra att något dåligt om hemmet skulle komma fram där.
Idag vet jag bättre. Det måste varit han. Han var med. Rensade saker, packade, slängde. Jag var i tårar och tänkte inte klart. Han, lika iskall som vanligt. Jag försöker minnas den dagen. Jag minns besöket på bårhuset. Hur han efter säkert 30 minuter eller mer lyckades framtvinga en tår eller två. Trodde han var ledsen, eller hade dåligt samvete. Nu vet jag bättre. Han spelade. Han var så illa tvungen. Hur skulle han annars kunna fortsätta förleda mig? Utan tårar hade det varit konstigt. Men han spelar bra. Borde få en oscar-statyett. Som den bästa onda mannen på denna jord....
Idag vet jag bättre. Det måste varit han. Han var med. Rensade saker, packade, slängde. Jag var i tårar och tänkte inte klart. Han, lika iskall som vanligt. Jag försöker minnas den dagen. Jag minns besöket på bårhuset. Hur han efter säkert 30 minuter eller mer lyckades framtvinga en tår eller två. Trodde han var ledsen, eller hade dåligt samvete. Nu vet jag bättre. Han spelade. Han var så illa tvungen. Hur skulle han annars kunna fortsätta förleda mig? Utan tårar hade det varit konstigt. Men han spelar bra. Borde få en oscar-statyett. Som den bästa onda mannen på denna jord....
söndag 18 november 2012
Frid
Någon skrev att man aldrig kan vinna mot en psykopat. Det är helt enkelt omöjligt. Antagligen för att de aldrig låter sig besegras, aldrig ger upp.
Men någon slags frid måste ändå vara möjlig att få? Eller är det helt uteslutet? Min exman hade rätt. Han har tydligen avböjt erbjudandet att "hjälpa till att sänka mig". Med motiveringen att hans helvete är över, mitt har bara börjat.
Tänk att hans önskningar om att jag ska brinna i helvetet för alltid har slagit in!
Men någon slags frid måste ändå vara möjlig att få? Eller är det helt uteslutet? Min exman hade rätt. Han har tydligen avböjt erbjudandet att "hjälpa till att sänka mig". Med motiveringen att hans helvete är över, mitt har bara börjat.
Tänk att hans önskningar om att jag ska brinna i helvetet för alltid har slagit in!
Om igen...
Nu börjar oron igen. Den oro som ständigt gnagde i min själ när Caroline inte var med mig. När jag inte visste var hon var, vad hon gjorde. Oron som försvann samma dag jag erhöll dödsbudet.
Nu kommer den igen. Jag försöker mota bort den. Den tillför ingenting. Den förgör mig. Den förlamar. Den gör att jag inte längre kan tänka klart. Oron hjälper inte. Den stjälper.
Oron över mina andra barn. När de är hos honom. När de är där borta. Ensamma med honom. När de får skäll. När han blir arg. När han tar hårt i dem. När han gör dem illa...
Eller när de sitter i bilen med honom. Han som kör som en biltjuv. Oavsett vem som sitter i bilen.
Flickorna kan prata. Om de vill. Om de orkar. Om de kan. Men lill-killen? Han kan inte prata. Han kan inte göra sig förstådd. Inte mer än han redan gör. Med våld. När han rivs, skriker, sparkar.
Hur ska jag kunna rädda mina andra barn???
Nu kommer den igen. Jag försöker mota bort den. Den tillför ingenting. Den förgör mig. Den förlamar. Den gör att jag inte längre kan tänka klart. Oron hjälper inte. Den stjälper.
Oron över mina andra barn. När de är hos honom. När de är där borta. Ensamma med honom. När de får skäll. När han blir arg. När han tar hårt i dem. När han gör dem illa...
Eller när de sitter i bilen med honom. Han som kör som en biltjuv. Oavsett vem som sitter i bilen.
Flickorna kan prata. Om de vill. Om de orkar. Om de kan. Men lill-killen? Han kan inte prata. Han kan inte göra sig förstådd. Inte mer än han redan gör. Med våld. När han rivs, skriker, sparkar.
Hur ska jag kunna rädda mina andra barn???
lördag 17 november 2012
Omen - Damien - Ondskan
Jag har läst och läst. Personlighetsstörning - medfödd - förvärvad. Vad stämmer? Vad stämmer inte? Nedanstående text gjorde mig deprimerad. Jag har tre barn med honom. Vad är oddsen för dem?
Och frågan: "Varför blir man narcissist" skulle alltså ha varit "varför blir man psykopat"? Och den frågan är också fel, eftersom man föds utan den empatiska förmågan, man föds utan samvete och utan förmåga att känna skuld och skam och till sist, man föds ond!
Tanken på barnet som ett oskrivet blad är en sedan länge förlegad tanke. Personligheten finns från början och personlighetsstörningen likaså.
Man blir inte, man är personlighetsstörd!
Och frågan: "Varför blir man narcissist" skulle alltså ha varit "varför blir man psykopat"? Och den frågan är också fel, eftersom man föds utan den empatiska förmågan, man föds utan samvete och utan förmåga att känna skuld och skam och till sist, man föds ond!
Tanken på barnet som ett oskrivet blad är en sedan länge förlegad tanke. Personligheten finns från början och personlighetsstörningen likaså.
Man blir inte, man är personlighetsstörd!
Smärta!
Smärtan jag känner i kroppen kan ingen annan än den som mist sitt barn känna. Det gör fysiskt ont, SÅ ont. En fantomsmärta över något som borde finnas där, men som inte är kvar. Som när en människa känner smärta i benen som inte längre finns efter en amputation. Men jag har inte mist mina ben. Jag har mist mitt barn. En stor bit av min själ. En bit av mitt hjärta. Den största delen.
Så det gäller att tänka lite. En liten stund i taget. Lite grann. Så det inte blir för mycket på en gång och rinner över. Men ibland går det inte att stoppa. Jag översköljs av smärtan, saknaden....och det är något som kommer att hända under resten av mitt liv. Det är ingenting man kan lära sig leva med. Det bara är där och går inte att göra något åt.
Så det gäller att tänka lite. En liten stund i taget. Lite grann. Så det inte blir för mycket på en gång och rinner över. Men ibland går det inte att stoppa. Jag översköljs av smärtan, saknaden....och det är något som kommer att hända under resten av mitt liv. Det är ingenting man kan lära sig leva med. Det bara är där och går inte att göra något åt.
onsdag 14 november 2012
Han manipulerar barnen...
...pratar illa om deras rum i mitt nya boende. Att deras rum hos mig skulle vara små. Att det är litet hos mig, trångt. Att det är mycket bättre hemma hos honom...
Jag försökte övertala dottern att han pratar strunt. Att det blir fint, bra, mysigt. Att vi kommer att trivas där. Jag fick då till svar att Visst skulle vi köpt en större lägenhet om Caroline levde? Uttalat av dottern som enligt honom inte minns sin storasyster...mitt svar var naturligtvis hade vi gjort det. Caroline hade behövt ett eget rum. GUD vad jag önskar att hon levde, att hon fick uppleva detta. Att hon kunde vara med och påverka nu. Och få vara den fina storasyster hon var länge, länge till. Vi hade behövt det. Allihop!
Men jag förstår henne. Jag förstår vad som fick henne att kliva upp på den där stolen. Döden med sitt fula ansikte. Döden som jag bokstavligen HATAR. Det var han som tog henne. Han tar dom finaste allra först. Alldeles för tidigt.
Tänk att det krävdes så mycket. Det värsta av det värsta. Innan jag vaknade upp. Till slut. Alldeles försent.
Mamma älskar dig för evigt!
Jag försökte övertala dottern att han pratar strunt. Att det blir fint, bra, mysigt. Att vi kommer att trivas där. Jag fick då till svar att Visst skulle vi köpt en större lägenhet om Caroline levde? Uttalat av dottern som enligt honom inte minns sin storasyster...mitt svar var naturligtvis hade vi gjort det. Caroline hade behövt ett eget rum. GUD vad jag önskar att hon levde, att hon fick uppleva detta. Att hon kunde vara med och påverka nu. Och få vara den fina storasyster hon var länge, länge till. Vi hade behövt det. Allihop!
Men jag förstår henne. Jag förstår vad som fick henne att kliva upp på den där stolen. Döden med sitt fula ansikte. Döden som jag bokstavligen HATAR. Det var han som tog henne. Han tar dom finaste allra först. Alldeles för tidigt.
Tänk att det krävdes så mycket. Det värsta av det värsta. Innan jag vaknade upp. Till slut. Alldeles försent.
Mamma älskar dig för evigt!
onsdag 7 november 2012
Oj, vad jag hittar på nätet. Saker som stämmer klockrent!
"Han vet exakt var han skall slå, hur hårt han kan sparka och han vet hur han kan driva fram situationer som ger honom möjlighet att utföra sitt dåd. Den verklige drivne misshandlaren slår aldrig eller sällan i ansiktet, han slår på kroppen där kvinnan kan dölja skadorna."
Kvinnan, oavsett ålder, hjärntvättas sakta men säkert och finns det barn med i bilden så ser hon många gånger ingen annan utväg mer än att "stå ut" och göra det bästa möjliga av situationen. Mannen som inte har några känslor (sådana saknas p.g.a. skador på hjärnan, se forskning) för varken frun eller barnen använder dem som en fasad för att det, utåt sett, skall se "normalt" ut. Men, hans familjemedlemmar är bara "leksaker" som han kan "leka" med hur han vill (han saknar empati och har därför ingen respekt för andra) eller kasta bort dem när han så behagar, t.ex. om något "bättre" skulle visa sig. Sorgligt nog så kan det hela sluta riktigt illa, han tar livet av henne eller hon tar livet av sig själv. Kvinnan orkar till slut inte med de ständiga övergreppen och ser, sorgligt nog, ingen annan utväg ur sitt helvete.
Precis så är det. Men jag valde det tredje alternativet. Jag lämnade honom. Nu måste jag bara bli av med honom också. För han håller sig kvar som ett tuggummi som fastnat i håret. Spretar ut sina tentakler för att inte kunna försvinna helt...
fredag 2 november 2012
Nu drar det ihop sig...
Han flyttar. Han flyttar mer än sina egna saker. Han tar mina. Upptäckte att mitt tandblekningskit var borta. Men du behövde den ju inte längre... säger han när jag frågar efter den.
Barnens karamellfärg åkte i sopen. Han frågade om han fick slänga. Jag sa nej. Dagen efter hittar jag den i soporna.
Han skulle inte ta några köksgrejer. Inga tallrikar. Nu saknas min mammas glastallrikar. När jag frågade varför han tog dem så nekade han. Jag har inte tagit några tallrikar. Jag försökte än en gång...det är ju mina, var min mammas. Jag trodde de var mina.
Dom ser jag aldrig mer.
Imorse ringde han mig. Jag hade tagit nycklarna till hans lägenhet. Absolut. Tagit dem ur hans ficka. När jag i eftermiddags frågade hur det gick att flytta utan nycklar så svarade han inte. De hade visst dykt upp igen.
Barnens karamellfärg åkte i sopen. Han frågade om han fick slänga. Jag sa nej. Dagen efter hittar jag den i soporna.
Han skulle inte ta några köksgrejer. Inga tallrikar. Nu saknas min mammas glastallrikar. När jag frågade varför han tog dem så nekade han. Jag har inte tagit några tallrikar. Jag försökte än en gång...det är ju mina, var min mammas. Jag trodde de var mina.
Dom ser jag aldrig mer.
Imorse ringde han mig. Jag hade tagit nycklarna till hans lägenhet. Absolut. Tagit dem ur hans ficka. När jag i eftermiddags frågade hur det gick att flytta utan nycklar så svarade han inte. De hade visst dykt upp igen.
torsdag 1 november 2012
Förstår ni nu hur jag har tänkt...?
Detta blogginlägg beskriver exakt hur jag har fungerat de senaste 10 åren. Ofattbart att någon har kunna sätta detta på pränt så klockrent.
Klicka på länken och läs...
http://manoredo.blogspot.se/2009/08/reaktioner.html
Klicka på länken och läs...
http://manoredo.blogspot.se/2009/08/reaktioner.html
Ryser...
Har hittat till en genial blogg...klicka här för att läsa ett av inläggen som faktiskt berör just DIG!
http://manoredo.blogspot.se/2009/08/vilka-forstar-psykopati.html
http://manoredo.blogspot.se/2009/08/vilka-forstar-psykopati.html