Träffade honom idag, vid majbrasan. Flickorna stelnade till när de fick se honom. Jag var tvungen att säga till dem att det var okej att gå fram och hälsa på pappa. Något de inte gjorde, de bara sprang iväg...jag blev chockad...
Han kom fram, lossade lillkillen från vagnen och tog upp honom. De kramades. Länge. Alltför länge, jag tog sonen ur hans famn och gick iväg. Han frågade efter pappa. Förstår honom. Han är liten. Behöver träffa pappa ofta, eller förresten, inte alls. Inte alls enligt specialistläkaren som uteslutande arbetar med utsatta barn. Umgänge noll om läkaren får bestämma.
Jag vet varken ut eller in...men börjar tro att det bästa för barnen är att ha telefonkontakt, brevkontakt och SKYPE med pappa, varken mer eller mindre...
Jag som trodde att det inte vore bra att bryta kontakten helt börjar omvärdera det hela. Jag vet ju hur jag reagerade efter att ha sett honom, vi pratade inte ens. Jag skakade, mådde dåligt, blev på dåligt humör och ville bara gå därifrån, tittade mig över axeln typ 100 ggr...vill inte känna såhär...vill aldrig mer behöva träffa min förövare...varför ska det vara såhär???

Ikväll...

...låg vi gråtandes tillsammans, min nioåring och jag...tillsammans i bäddsoffan....varför hon grät vet jag inte, kanske inte ens hon själv. Ville inte fråga...jag grät över vanmakten av att inte kunna ge mina barn den trygghet de förtjänar, och över sorgen av deras fina storasyster....

En graverande "liten" detalj i dagens konversation var när jag frågade sjuåringen om pappa...som sagt till henne att han skulle gå till majbrasan med henne...trots att det inte är hans umgängestid...han vill förvirra och sätta mig i dåligt dager när jag tvingades förklara för henne att det inte gick..men ändå frågade henne om ifall hon fick välja att gå med pappa eller X, vem skulle hon då vilja gå på majbrasan med...och svaret var inte till pappas fördel...

DET SÄGER ALLT! Jag tänker inte ha dåligt samvete för att de träffar honom mer sällan, det är inte rätt...

Mina barn får ingen hjälp...trots att det vittnat om att de både bevittnat och själva blivit utsatta för våld...vi skulle ha bott i Norrland...

Barn​ och unga

Socialtjänsten har ett ansvar att hjälpa barn som utsatts för eller upplevt våld att bearbeta sina upplevelser och skydda dem från fortsatt våldsutsatthet. Flera kommuner i Norrbotten kan erbjuda krisstöd till barn som bevittnat våld enligt TRAPPAN-modellen. Vissa kommuner kan även erbjuda gruppverksamhet.

Finns det en mer passande låt??

Vi två, hejdå
Fuck off, du dog
Men inga tårar på min kind
Dendär rådjursblicken är så gjord, blod
Och spar ett kors blev för stort
Visst du kan gråta om du vill
Jag synar dina kort, dina kort
Åh, snart får snart lättar molnen som du målat på himlen min
Och du får ingen tår, ingenting

För din mamma
Borde lärt dig lite grand
Tönt
Säg till din mammama
Att vi inte är tillsammans
Hälsa från ditt ex
Åhh
Låt mig bli ditt ex
Mm 
Hälsa från ditt ex
Mm
Hälsa från ditt ex

Ditt äss i ärmen var en flod
Och inga tårar på min kind
Tack hej, fuck dig
Jag har fått nog, har fått nog
Snart får snart lättar molnen som du målat på himlen min
Find More lyrics at www.sweetslyrics.com
Och du får ingen tår, ingenting

För din mamma
Borde lärt dig lite grand
Tönt
Säg till din mammama
Att vi inte är tillsammans
Låt mig gå
Låt mig gå
Låt mig gå
Låt mig gå
Låt mig gå
Låt mig gå

Ingen tår på min kind 
Du förstår så försvinn
Säg hejdå
Hälsa din 
Din mamma
Borde lärt dig lite grand
Tönt
Säg till din mammama
Att vi inte är tillsammans

Hälsa från ditt ex
Åhh
Låt mig bli ditt ex 
Mm
Hälsa från ditt ex
Mm
Hälsa från ditt ex
Hälsa från ditt ex
Åhh
Låt mig bli ditt ex
Mm
Hälsa från ditt ex
Mm
Hälsa från ditt ex

Ex, ex, ex, ex

GAD

Nedanstående är något jag fått med mig från barndomen. Något jag gett vidare till mina barn. Det innebär ett livslångt lidande. En ångest som i tonåren kan dämpas med alkohol, men som senare i livet kräver mer än så. En ångest jag som vuxen inte kan komma ifrån, annat än kanske med läkemedel. (har inte själv prövat) Det är ett otroligt lidande och gör att jag inte kan leva i nuet, än mindre se framåt. Det ger ingen livskvalité och begränsar mig.
Denna ångest ser jag nu i mina barn. En ångest som kommer ifrån det våld de känt av i form av närvaro av den, även som mycket små. De har gråtit hejdlöst när han fått sina utbrott, trots att de varit för små för att i egentlig mening förstå vad som hänt.
Men de har känt vibrationerna av våld, av rädsla, av något otäckt. En känsla som de haft med sig sedan födseln och som fortfarande finns där, så länge de utsätts för deras pappas vrede. Trots att ångesten idag ger mindre märkbara symptom såsom magont, plötsliga vredesutbrott och mörkrädsla, så kommer symptomen i tonåren att utvecklas till en omåttlig alkoholkonsumtion, möjligen narkotikamissbruk och eventuellt ett självskadebeteende. (i form av skärskador odyl.)
Hur kan få hjälp med detta i tidiga år? Jag är en obotlig optimist (ibland). Jag hoppas på att barnen kan få hjälp av BUPs traumaenhet efter färdig vårdnadsutredning...vad nu anledningen är att invänta den...
GAD var min äldsta dotter diagnostiserad med. Jag förstår varför...

Generaliserad ångest

Typiskt för generaliserad ångest är ihållande och överdriven ångest och oro. Ångesten och oron upplevs som okontrollerbar och kretsar kring familj, skola, kamratkontakter och liknande. Så småningom kan ångesten leda till att man får svårt att sova, blir lättirriterad och undviker att lämna hemmet. Man kan vara rädd för att bli lämnad (separationsrädsla) eller vara rädd för mörker. Kroppsliga symtom som till exempel magont, huvudvärk och muskelvärk är vanliga.

Ännu ett bakslag...

Tingsrätten ser ingen anledning att ge mig interimistisk vårdnad. Att han stoppat BUP-kontakten för äldsta dottern är inte skäl nog. Hon, som 9 år gammal, skrivit ut sina suicidtankar på nätet. Inte skäl nog.
Barnen bästa är inte fokus, det säger sig självt.
En text jag skrev till en nära vän, det säger väl allt:

Mina barn hade gärna fått bo hos sin pappa varannan vecka, kanske till och med mer...jag ser bara fördelarna med detta. Jag hade fått egentid att förverkliga mig själv, träna, sörja min Caroline, göra karriär mm. Men när de själva vittnar om hans våld, jag har sett det på nära håll och upplevt det själv, och när jag inte ens velat lämna honom pga barnen utsatthet...då har man inga val.
Barnen själva är idag lyckligt ovetandes om hur det påverkar dem i framtiden. Anton är utåtagerande osv, i framtiden innebär det våldsam mot andra. Tjejerna likaså, konsekvenserna av vad de har utsatts för lämnar spår först långt senare i livet, och de är de själva som kommer att lida mest av det, om inte annat omgivningen...varför samhället inte fattat detta ännu är mig en gåta...

Jag måste stanna kvar...

...men något nöje är det sannerligen inte. Visst glädjer jag mig åt att umgås med mina barn, känna dem nära, glädjen när de tyr sig till mig.
Men lycka? Livet är långt ifrån det. Jag finns här för att jag måste. Punkt slut.
Med min bakgrund och med min förlust, jag kan inte annat än förakta det liv jag hittills fått. Det är värre än det värsta, värre kan det bli och värre blir det nog. Denna vårdnadstvist får mig att tvivla på om jag kommer att överleva. Något jag måste. För min äldsta fina fina och för hennes syskon. Men det är inte lätt. Och leva, jag undrar om jag någonsin gjort det?

Jag ser förövare....överallt!!

Min nioåriga dotter vill flytta till USA. Tja, varför inte? Sin pappa får hon träffa ändå, på loven och via Skype, bättre än så kan det ju inte bli. För henne. För oss alla.
Men hur tar man sig dit? Jag är inte högutbildad...satte in en annons på nätet för att hitta napp den vägen, hur illa det än smakar just nu.
På varenda matchande foto som dök upp såg jag en förövare, en "Scheike", en styvpappa till "Bobby", en  "Helge Fossmo", min exman. Överallt.
Hur går man vidare? Kommer jag någonsin kunna lita på någon? 020
0   

Är det så? Kan ni förstå?

Efter hennes död återupplever jag allt hon varit med om....

Men vem som helst kan väl förstå hur hemskt det måste vara...att se människan...som hotade mitt barn till livet...som gav mig alla dessa blåmärken...som gjorde allt han kunde för att jag skulle lida...och jag stannade, precis som om han var min egen pappa...för att han var som min pappa var....jag blev den där lilla flickan igen...

Mardrömmen...

...i mitt liv tycks aldrig ta slut. Den verkar närma sig kulmen, som ni förstår så tror jag inte det värsta har hänt ännu....
Tankarna snurrade nu under helgen...vad gör han med barnen? Han som kör som en galning, med lilla Anton felvänd i bilen, tänk om han krockar? Tänk om han åker till landet och eldar upp huset inklusive sig själv och barnen? Tokigare saker HAR hänt, och gränser, det har han inga.
Hur kommer det sig att det är jag som fått tabletter, terapi, klassats som psykfall av honom och hans släkt när det är honom det är fel på? Hur kommer det sig att jag var nära randen av att ta mitt liv när det är han som är galen? Tankarna snurrar och snurrar...hur felvänt allt är. Hur vi kvinnor blir avrådda från att gå ensamma om natten, inte männen från att överfalla kvinnor?
Var är männens ansvar av våldet de utövar? Har vi inte kommit längre i samhället? Att barn fortfarande är mindre värda, deras tankar och åsikter betyder ingenting. De har inget att säga till om. Föräldrars rätt till sina barn står över barnens rätt till en trygg barndom. Och så undrar man varför barns suicid ökar??? Är samhället blind?
Det enda jag har kvar är två gamla mobiler, lite kläder och några foton. Hon är borta för alltid, hon kommer aldrig tillbaka. Hur ska jag någonsin kunna få ett värdigt liv igen? Jag föddes in i en våldsam och brutal barndom som slutade i den mardröm jag befinner mig i idag. Hur ska det bli för mina barn? Hittills har de gått i samma fotspår som mig, fast dessutom förlorat en storasyster i unga år...det verkar bli värre för dem...

BUP

http://www.lakartidningen.se/store/articlepdf/1/13229/LKT0948s3242_3247.pdf

Varför inte ge barnen rätt stöd från början så slipper den psykiska ohälsa växa sig stor i samma takt som barnens kroppar??