tungt

Livet är tungt att leva.
Det har nog alltid varit det för mig och har inte förrän nu förstått att jag tidvis varit djupt deprimerad, bla när min äldsta dotter var liten. Men nu, äntligen, börjar jag må lite bättre. Men börjar även förstå, hur svårt det är att gå vidare, att leva. Det är som att vada i knähög lera, eller snö om det är lättare att föreställa sig. Varje steg, varje kliv, varje andetag tar lite extra tid. Det är svår terräng att ta sig fram i. Bitvis mår jag som sagt bra, kan skratta och uppskatta livet, tills tankarna på det fruktansvärda kommer.
Tankarna på livet, hur det faktiskt är. När barnen berättar om våld, när minnena om våldet gör sig påmint.

Eller när minnen om den vackraste kommer, min förstfödda, min stora fina...minnena med henne...syskonens saknad och vetskapen om vad jag utsatte henne för...men än värre, vetskapen om vad han gjorde mot henne....bara för att några timmar senare behöva konfrontera honom vid överlämning av småsyskonen....och bara åsynen av honom får det att rysa i benmärgen på mig...DÅ är livet övermäktigt!

Överlevnaden...som ändå måste finnas där, för syskonens skull...den knackar på min axel...än så länge...

Varningsklockorna ringer inte längre...de blinkar i morsekod

Barnen berättar om hans nya tjej. Hon ska tydligen ha ett värre humör än pappa. Hur skulle det rimligtvis kunna gå till? Jag frågar lite sådär ointresserad (för att barnen inte ska dra öronen åt sig) om de bevittnat detta...ena säger ja. Flickvännen blir arg, fast på ett "snällare" sätt än pappa, men precis lika arg....andra barnet säger att pappas syster och systerson berättat om flickvännens humör.

Det bådar inte gott. Det bådar inte gott alls...

Hahaha...

...lite uppgivet...sonen gav en pojke en örfil på kinden direkt imorse när jag lämnade honom. Fröken sa att den andra pojken brukade göra likadant...jaha, en till pojke i "bekymmer" eller vad ska jag kalla det?
Pappa hämtade sonen en timme efter lämning, trots mitt sms om att han skulle hämtas på eftermiddagen, trots tingsrättens beslut om att eftermiddagstid gällde....
Han bryter regler som det passar honom, precis som hastighetsgränser och alla andra lagar som råder...han är polis, han är psykopat, hans regler gäller...no matter what!

Maskrosbarn - jag?

Har hört talas om dem tidigare, maskrosbarnen. De som haft det olidligt svårt men ändå överlevt. Känner en sådan. En kompis vars föräldrar var/är alkoholister. Hennes berättelser om hur hon  hittade sin mamma blödandes på köksgolvet, medvetslös. Mamman var full, hade skurit sig på något. Pappan idag, sittandes på parkbänken med en öl i handen...idag har hon ett bra jobb, barn.
Men...det är ju inte jag! Mina föräldrar var aldrig såna, eller...?
Min pappa med grava alkoholproblem som slog så fort han fick chansen, mamma rädd men diplomat.

Människor omkring mig säger att jag är så stark. De undrar hur jag klarar det, hur jag överlever? Menar de min barndom, mitt vuxenliv eller det faktum att mitt barn har dött?
Har man något val? Hur skulle jag annars göra? Förstår aldrig deras fråga, jag är jag, jag finns och lever, mår jag bra? Nej, långt ifrån, och har nu förstått att jag nog borde sålla mig till den skaran. Skaran av maskrosbarn. Men jag trodde maskrosbarn betydde att man, trots svårigheter i barndomen mår bra. Jag har nu förstått att det gör man inte. Ingen med en skadad barndom mår bra som vuxen. Man kan alltid lära sig att må bättre, men som alla andra som inte upplevt en barndom fylld med våld och missbruk, så blir vuxenlivet aldrig densamma. Det finns alltid en tomhet att fylla, en ångest att mota bort, en ensamhet som inte går att undkomma. Detsamma jag ser på mina barn idag. Dottern som vill fylla sin tomhet med shopping, den andra med att sjunka in i filmens värld och sonen, med våld och mera våld. Deras barndom med en pappa som inte kan tygla sitt humör, sina nävar, precis som deras morfar de aldrig hann träffa (gudskelov!). Och med en mamma som lever med ångesten att behöva träffa och till och med SAMARBETA med förövaren...sjukt...

Ordet maskrosbarn smakar illa i munnen, men måste nog förlika mig med tanken...trots att även mitt vuxna liv blev förstört pga barndomen så är jag idag en bit på väg...en bit på väg att få ett liv som alla andra...men helt blir mitt liv aldrig, aldrig, någonsin...

Kränkningarna

som aldrig tar slut. Vid hämtningen i måndags tittade han i min brevlåda, sådär helt utan vidare...som om han bodde här, som om det var hans rättighet. Det är så han fungerar...

Skräcken...

http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=4602598

Så värt att lyssna på! Känner igen skräcken, hatet, hos mig och hos dottern. Med en stor skillnad, jag tvingas träffa honom om och om igen...

Vad gör man....?

När sonen går fram till en främmande flicka och ger henne en örfil rakt över kinden? Flickans mamma blev förfärad, arg. Skällde ut sonen. När hon såg mig kom hon fram och berättade vad han gjort. Jag bad om ursäkt, pratade med sonen och åkte hem. En gång som så många förut...vad gör man??

....

...var på väg till kiosken ikväll, en snabbis för att köpa cigaretter då ångesten inte gick att sudda ut...hade inte rökt på över ett dygn men nu gick det inte längre. Tankarna om att barnen from imorgon ska dit på en vecka igen gjorde sig påtaglig.
Jag satte mig i bilen och åkte till närmaste ställe. Precis framför mig gled hans bil in, ställde sig bredvid Thai-kiosken. Jag körde vidare. Ville inte möta honom till något pris i världen...tankarna gick till att han har det bra förspänt. Underhållet till trots så tjänar han nästan dubbelt upp än mig. Hans tjej likaså. Åkte till nästa affär istället bara för att på vägen tillbaka möta honom i korsningen. Gömde ciggen, den glädjen ville jag inte ge honom att jag börjat igen..., han åkte mot flickvännens place. Tankarna snurrade länge och på högvarv efteråt. Varför ska det behöva vara såhär? Fast i ett ekorrhjul där han finns med, om än något mindre, vid varje snurrvarv.

besviken...

Barnen berättade nyss att när de var på landet sist så var de och fiskade. Äldsta dottern hade visst fått en en gädda på kroken som dessvärre slet sig. Först blev jag glad, vad kul för dom! Sen berättade de vidare att det inte var deras pappa som var och fiskade med dem, utan kompisens pappa. Äh, huvudsaken de hade det roligt tänkte jag. Två kompisar, mina flickor och en pappa. Jag frågade i förbigående om de haft flytväst på sig..näe- fick jag till svar. VA??? En vuxen i en liten båt med fyra barn och de hade inte flytväst på? Jo, kompisarna hade flytväst, inte mina barn bara.
Jaha...så var det med det...och barnens pappa är så mån om att vaccinera barnen mot TBE men struntar i flytväst på barnen när de är på sjön och struntar i att sätta lill-killen säkert i bilen...
Oron är där för att stanna, för gott!

Min oro ökar...

...efter händelser som denna
http://www.expressen.se/nyheter/eva-marrees-egna-ord-om-motet-med-sonen/

så är jag på min vakt. Han kanske bara dyker upp oväntat, bakom husknuten eller till och med i mitt hem. Nojjan slås på direkt, jag vet ju vad han är kapabel till.

Måtte jag bara kunna hålla ihop, på måndag ska barnen dit igen...

Sommarumgänge

Barnen kom imorse, flickorna efter en vecka hos honom, sonens sen i torsdags...
De var glada och jag fick några super-duper kramar som höll i sig, lääänge. Längst var 8-åringens kram...hon ville inte släppa, ändå är det hon som till synes verkar klara av sitt liv bäst. Men man vet ju aldrig förrän barnen är stora, då de själva kan uttrycka sina känslor och då folk lyssnar. För barn lyssnar ju ingen på...
Enligt Familjerättens råd får jag inte prata om våld med barnen, fråga ut dem när de kommer tillbaka. Något jag kände var dumheter...men för att inte "bryta" någon dum regel, så frågade jag istället om de haft det bra och om pappa blivit arg nån gång. Åttaåringen svarade direkt, JA. Han blev arg på oss i förrgår...när vi var på landet. Jag försökte tygla min oro i rösten och undrade hur då och vad som hände...
De skulle städa och diska, flickorna. Lillebror låg visst och sov. Flickorna vägrade, varpå han tog nacktag, drog dem i armarna, skrek och knuffade till åttaåringen så att hon ramlade och slog sig. Hon visade: "Titta mamma, hääär..." ett blåmärke på benet, litet och obetydligt. Obetydligt för alla utom henne. För naturligtvis var det en kränkning, naturligtvis gjorde det ont.
Skulle jag åka till sjukhuset och dokumentera detta? Igen? Allt kan ju användas emot mig. En hysterisk mamma som dokumenterar minsta lilla blåmärke på sina barn. Men det handlade inte om märket denna gång. Det handlade om hennes utsago. Att han var arg. Att han slog. Att han tyranniserade, igen och igen och igen. Två gånger hade det hänt på en vecka. Två gånger på landet. Båda gångerna då flickorna vägrat att städa.
Oron finns där, för att stanna. Vanmakten, likaså...