Det MÅSTE finnas saker du kan göra för att skydda dina barn mot honom! Om han misshandlar dem, fysiskt eller psykiskt, så är det ju din plikt som mamma att skydda dem! Missförstå mig inte nu, jag menar bara att du inte får säga att det inte finns något du kan göra åt det, för det finns det! Har du polisanmält honom? Har du begärt vårdnaden? Har du pratat med soc?
Tro mig, jag förstår att du lever i ett helvete! Jag är som sagt ingen expert, men jag hade aldrig i livet gett mig, aldrig i livet lämnat mina barn till någon som jag vet misshandlar dem! Nu tycker du kanske att jag är orättvis, och kanske inte 100% insatt i vad du vidtagit för åtgärder och inte, men jag vill bara inte att du ska ge upp! Dina barn behöver dig, de behöver din hjälp och ditt beskydd!!!!


Hahaha...dina ord är de exakta ord socialtjänsten använde. Jag som vårdnadshavare måste skydda mina barn. Men hur ska jag kunna det? Han föregår mig och hämtar dem under skoltid. Vi möts vid skolan men jag har tre barn på tre olika ställen och skulle jag hävda min rätt skulle polis får komma till plats. Jag är helt enkelt varken fysisk eller psykisk förmögen att göra detta. Dessutom var mitt ombud mycket tydlig i denna fråga...OM jag tar mina barn, skaffar skyddat boende så han inte kan hitta mig och barnen, så kommer det onekligen att användas emot mig i tingsrätten. I värsta fall förlorar jag vårdnaden om dem helt. För ni ska inte tro att socialtjänsten DÅ står för sina ord, backar upp lilla mig??? Det är i sagornas värld detta sker, inte i verkligheten.
Jag väljer att lita på mitt ombud. Hon har stor erfarenhet av just dessa frågor. Jag hittade henne på kvinnojouren. Hon vet. Och hon säger att även fast jag nu begärt ensam vårdnad och umgängesstöd för    honom utifrån de nya uppgifterna, så är det absolut ingen som helst garanti för att domaren lyssnar på detta. I värsta fall, vilket inte är så långt borta, så blir det ingen ändring i barnens boende, alls. Och om jag då trotsar domstolen och skyddar mina barn mot honom, så begår jag ett brott. Jag kan få fängelse. Något han aldrig får, trots otaliga polisanmälningar från både min avlidna dotter och mig. Trots anklagelserna från hans egna barn. För förundersökningarna läggs ner, en efter en. Han är polis. Och jag strider för barnen. Då blir bevisläget rätt övermäktigt...

blåmärken

...nu börjar de komma...blåmärkena. Hämtade lill-killen idag och märkte efter maten, när jag torkat av hans ansikte, ett blåmärke på kinden. Systrarna har vittnat om hur pappa brukar klämma till på sonens kinder, nu har han ett blåmärke där.
Jag åkte direkt till sjukhuset för dokumentation. Astrid Lindgrens barnsjukhus skulle vara bäst på barnmisshandel. Men de hade visst ingen kamera tillgänglig?? Ska det vara så? I Sveriges huvudstad, på sjukhuset som är specialist på detta så kan man alltså inte dokumentera skador??? Kvinnan på sjukvårdsupplysningen gick i taket när hon hörde detta. -Anmäl till patientsäkerhetsnämnden! sa hon. Men jag vet inte om jag orkar...hur är vårt samhälle uppbyggt egentligen? Inte för att förebygga våld, det är en sak som är säker...

Ordspråk

Mod är förmågan att gå vidare trots förtvivlan - Rollo May

Men stämmer det verkligen? Vissa av oss har kanske inget annat val. Jag tänker mycket på att människor hör av sig till mig när de läser min blogg, vill stötta mig osv.
Men jag förstår inte att de inte ser, att det inte är jag som behöver hjälp. Det är barnen som far illa, inte jag.
Min förtvivlan är som störst när barnen är med mig. Inte när jag vet att de är där. Då inbillar jag mig att det kanske inte är så farligt i alla fall. För annars hade jag blivit tokig. Och jag försöker tänka på mig själv i dessa lägen, något annat kan jag inte göra.

Men när jag ser hur deras miljö speglat av sig i deras beteende, då blir oron som störst. Hur lillpojken nyper mig med sina små fingrar, hur han slår efter katten och sparkar på sina leksaker. När lillasyster får spel, skriker fula ord och kick-sparkar efter lillebror. När storasyster kallar mig fula ord, vägrar lyda allt jag säger och går sin egen väg. Eller när hon stänger in sig på rummet och gråter, utan att själv veta varför.
Det är DÅ jag mår som sämst, när jag ser hur allt har påverkat dem i helt fel riktning.
Och när jag ser att denna situation kommer att påverka dem för resten av deras liv, att jag inte får hjälp att hjälpa dem. Hur stora ärren blir och hur stor skada detta gör hos dem för resten av deras liv, vill jag inte spekulera i. Jag vet ju hur det gick för mig...

Mika....

... min älskade Carolines pappa...jag fick frågan om jag kunde få något stöd från honom....han som önskade mig att brinna i helvetet för alltid, något jag gör och för alltid kommer att göra...
Han med för den delen...vi har mist vårt barn, vi lever båda i skärselden, för evigt, eller i alla fall tills vi själva lämnar in.
Mika, pappan till mitt första barn, min första man, kanske inte min största kärlek men en utav dem. En man utan tillräckligt känsloliv för att passa mig men en man utan våld och kränkningar.
Jag borde varit tacksam, jag borde ha nöjt mig med honom...istället jagade jag det ouppnåeliga...och hittade det till slut...mannen med stort M. Jag föll som en fura. Det var kärlek vid första ögonkastet. VILKEN MAN! Han kunde minsann prata för sig, hade talets gåva. Jag sa flera ggr, du borde bli försäljare...jag skulle köpa allt du säljer...en man med övertygelse i rösten, en Man man tror på...någon man kan lita på, charmen med stort C...den mest manipulativa människa jag stött på i mitt liv...vilket blev till den värsta upplevelsen i mitt liv!!!

Spegeln...

Tittade mig i spegeln nyss...var det där verkligen jag??? Jag såg en gammal kvinna, med rynkor och ett ansiktsuttryck som visade en människa som varit med om så mycket att hon aldrig mer verkade kunna vara glad...sorgen och fårorna i rynkorna verkade djup etsade in i ansiktet. Något ingen ansiktslyftning i världen kan förändra. 

En gammal kvinna.

En kvinna som inte har någon framtid.

En döende människa...?

Vi får inte hoppas på det...för mina barns skull...

Jag vill bli gammal, trots att livet blivit en kamp. För jag vill se till att mina barn får ett drägligt liv. Inte lyckligt, det är överdrivet, ett drägligt liv får räcka. Mitt eget blev outhärdligt. Detta trots mina fina barn...

Jag vill finnas där, som stöd, som barnvakt, kanske till och med som en liten belastning...såsom hör livet till...

Men leva, och lycka...det är till för andra...inte mig...inte längre...

Det snurrar...

...tankarna...känslorna....
Är mina barn i fara? Är det inbillning? Kommer han att ta dem nästa vecka? Hindra vår planerade semester? Kommer hans mamma, som så ofta, lägga sig i? Söka upp mig, mina vänner? Prata lögner, manipulera, förstöra?
Och jag drömmer...mardrömmar...men jag drömde även en annan dröm om honom. En dröm där han gav mig njutning...en dröm som fick mig inse, att greppet inte är borta, inte helt. Utifrån det jag läst mig till, så kommer jag nog aldrig bli helt fri. Det som gör att greppet inte går att släppa helt är inte han. Det är jag. Min bakgrund, mina förutsättningar. Min barndom.
Jag måste alltid se mig om över axeln. Av rädsla för honom men även för mig själv. Att jag inte faller dit igen. För honom. Eller någon annan. Aldrig mer. Det kostade mig ett barn. Risken är stor att fler faller offer. Jag, eller mina andra barn.
Jag måste behärska mig. Stålsätta mig. Jag har redan börjat.
Idag fyllde jag på mitt vitaminförråd. B12, Omega 3, vitlökskapslar och multivitamin. Jag andas, jag tänker. Jag skriver, jag bloggar. Vill du hjälpa mig? Som bollplank, ett gott råd eller din åsikt? Skriv en kommentar, de publiceras inte utan moderering.

Tack på förhand från mig och mina barn!

Fler synpunkter...

I know but if it gets to much. I also feel frustration and powerless at the situation. I see it eating you up. I see three fine little ones getting screwed up. I know its dark... but i do not know how to change it.

Tips och råd från bollplank

Jag vet av egen erfarenhet att barn som tillåts prata m förövaren oftast drar tillbaka sina utsagor antingen av skrämsel eller av hot. Hoppas verkligen de du har bakom dig vet vad de gör 

Du får gärna citera mig. Vi från skolan får alltid höra den anledningen då vi anmält misshandel och barnet ska höras. Vi får inte prata m förövaren och berätta vad som komma skall. En annan anmälan får vi däremot berätta ex om det är missförhållanden i hemmet eller vanvård eller sådana lägen.

Vill inte måla fan på väggen men vill att du ska veta hur det kan bli. Tänker att han är en stark man och dessutom polis! Tyvärr håller de varandra om ryggen inom kollegiet och det är inte ovanligt att anmälan mot poliser liksom inte blir ngt 

Har ingen egen erfarenhet direkt i sådant fall, men visst snackas det 

Kram till er alla och om de har sagt att du ska skydda dem och du har ngn form av skriftligt på det eller vittnen, så borde du hämta dem tidigt. Fast se till att ha bevis på det!! Kram

Är folk helt jävla sjuka??

På nyheterna pratar de om sexuella trakasserier...en man sa nåt om en kvinna att hon var sexig...men HELVETE DÅ!!! En annan hade blivit smickrad...
Men när mina barn berättar att de mår dåligt, blir utsatta för våld, när jag blir jagad med kniv, hotad till livet....tja, då rycker samhället på axlarna. Det är väl inte rimligt? Hur är det möjligt?
Och monstret har rätt. Om jag inte är så börjar jag bli, psykisk sjuk. Om de är det man kallar det tillstånd jag hamnat i. Efter att min dotter tagit livet av sig, med hänvisning till det våld hon upplevt hos mig, av honom. Det tillstånd jag befinner mig i när människor insatta i min och mina barns situation, backar. Rädda om sitt egna skinn. Rädda för någon som är så feg att han inte kan titta sig själv i spegeln. Men han utstrålar visst nåt. Eller är det jag? Min rädsla för honom som speglar sig i andra? Konstigt med tanke på att ingen tar mina utsagor om hans våld på allvar. Så vad är folk så rädda för? Jag fattar det inte...jag fattar det inte...människor är rädda för något som inte finns...Nu förstår jag det samhället vi lever i...det är därför ingenting fungerar...

Att barnen är rädda för sin egen pappa, jag förstår..
Att jag är rädd för honom, självklart med tanke på vad han utsatt mig för...
Att andra är rädda för honom...oförståeligt, med tanke på att alla anmälningar är nerlagda...att han inte gjort någon annan illa...

VAD I HELVETE ÄR FOLK RÄDDA FÖR?????????????

Han har lyckats än en gång...helt otroligt!

Tur...

Det känns som om ondskan har tur. Är det givet? Verkar så.... Tärningen som kastas hamnar på siffran sex. Alltid. Alltid till Hans fördel...
Människor som fegar ut...och varför då? För att de anser sig vara förmer än mig, än mina barn. Det är den enda förklaringen jag kan ge.
Åklagare som lägger ner...för att de inte vill förlora ett "case".
Socialtjänst som inte vill ingripa...
Utifall de gör fel.

Jag hoppar...jag gör det...snart...jag orkar inte mer...jag kunde inte skydda mitt barn, jag kan inte skydda mina andra...människor runt omkring mig SKITER FULLSTÄNDIGT i vad jag säger, vad barnen säger...
Det finns en gräns, och den har jag passerat sedan länge. Jag lever på övertid...så är det bara...en efter en sviker...samhället, vänner...
Är det ingen som ser vad som händer??? Människor som mår dålig? Människor som tar sina liv? Är det ingen som förstår vad som pågår? Ingen som vill ingripa???

Jag ger fan upp på mänskligheten!!! Det här är fan tortyr!!!!!!!


Mika, du har så jävla rätt, jag brinner i helvetet!!!!

Någon annans problem....

 Igen och igen...grannen som såg honom slå mig...som inte ville vittna....dotterns kompis mamma...som inte ville polisanmäla...någon annans problem...MITT JÄVLA PROBLEM...MINA BARN SOM FAR ILLA...OCH FOLK SKITER I DET!!!!!!!!!!!!!! Hur kan man leva med sig själv? Man vet att barn far illa...men man vill inte lägga sig i...man tänker på sig själv....JÄVLA EGO! Hur stor är risken att själv råka illa ut? Typ NOLL!!! Hur stor är risken att missförhållandena fortsätter?? STOR!!! Kan du leva med dig själv? Det skulle inte jag kunna...

Vad hände med civilkuragen???


Ja visst, de va'n söndag morgon, jag låg i bingen och
drömde om nått, jag inte minns men
klockan var 11 helst ville jag bara sova
men vaknade av ett (tjut) från lägenheten ovan

En man skrek, jag hörde springande fotsteg
barnskrik, kallabalik e nog fel
känslan började sprida sig i min kropp
situationen lät vidrig, STOPP
som inte det va tydligt, NOCK
grannlåt av en livlig sort
jag hörde ett (klirr) och jag hörde en (smack+skrik)
om inte någon rycker in kommer han fan ta och mörda henne

Ska jag upp med telefonen och slå ett-ett-två
eller rent av gå upp och knacka på?
Men nä, jag tog bara på mig mina kläder
och drog hemifrån så fort fötterna bär mig

Refr:

Nån annans problem, det e nån annans problem
jag blandar inte i mig i nån annans problem
det e nån annans svett och tårar, annans blod och ben
jag blundar helt och hållet för nån annans problem

Finns GUD?

Oj, hör har det hänt saker 
Först din oro om att flickorna kommer backa i sina utsagor. Det kommer de med all säkerhet att göra. Därför borde soc gått in direkt. Det normala är att barnen tas om hand direkt och att den som anmäls inte tillåts prata m barnen alls innan barnet förhörts.

Tror att du börjar närma dig ett kaosartat slut i ditt helvete. Han har blivit inträngd i ett hörn och nu borde han kunna sättas dit.
Förstår verkligen din oro och kan bara hoppas att det finns en Gud så du får hjälp!!

Barnen måste få våga lita på de vuxna som finns omkring dem. Hoppas hoppas att ni får någon ordning på allt.

Barnen pratar...

och berättar, om våldet de sett, om våldet de blivit utsatta för. Bra. För det är ingenting att skämmas för. Inte för dem. Det måste bearbetas.
Han, försöker sätta munkavle på dem. Åkte till skolan och förbjöd dottern att prata. Det var det enda han sa. Läraren försvarade honom. Han måste få träffa sitt barn! Men han frågade henne ingenting. Sa ingenting mer. Bara hot. Ska det vara såhär? En lättköpt lärare...ett skrämt barn.
Dagens verklighet!

Tortyr...

Alla som känner med krigsdrabbade barn, vilket torde vara de flesta, måste jag upplysa om följande. Efter att ha tagit del av min äldsta dotters polisförhör, så har de barnen det förhållandevis lätt. Det min äldsta dotter fick uppleva, var värre än vad vem som helst kan föreställa sig. För min egen del var det tortyr att läsa.
Förhöret jag beställde ut av polisen var en gedigen bunt papper. Det tog mig flera timmar att läsa igenom. Det var hemskt. Nästan lika hemskt som att se hennes kropp ligga där på bårhuset. För detta var grunden till hennes död, dessa upplevelser, som JAG är skyldig till. Nu förstår jag hennes pappas och farmors anklagelser mot mig så väl. Jag är skyldig. Jag erkänner. Men vad hjälper det nu?

Likt Bobbys styvpappa som hotas till döds, borde även jag lynchas. Men det finns en stor skillnad. Bobbys styvpappa gjorde det för nöjes skull, jag gjorde det av oförstånd, manipulation. Jag var missledd, hjärntvättad, medlem i en sjuk och mörk sekt. Ledaren var monstret. Lik Bobbys styvpappa på flera sätt. Lika manipulativ, lika egenkär, lika mycket psykopat.

Att läsa det hon berättade för polisen var som att se en film rullas upp. Jag läste hennes ord och såg henne framför mig. Denna fina, lite vilsna 13-åring, sittandes i besöksrummet på Lövsta SIS institution. Då, fortfarande inte alltför ärrad av sitt självskadebeteende, men början till den destruktiva livsstil som blev hennes kännetecken. Jag önskar jag kunde få ut filmen och se henne. Men det fanns vissa uppgifter som var maskade, så den lär jag nog aldrig få.

Jag tyckte man kunde utläsa hennes intelligens. Hennes godhet och sårbarhet. Hon talade gång på gång om hennes oro och kärlek till sina systrar. Hon talade om en vardag kantad med kränkningar, hot och misshandel. En vardag fylld av rädsla, fylld av hat. En vardag ingen människa någonsin bör och ska få uppleva. En vardag som tyvärr är alltför vanlig idag.

För barn som lever i krig, är rädslan en annan. Där kommer rädslan av någonting UTIFRÅN, något det inte riktigt känner till. För barn som lever med våld i hemmet, kommer rädslan från det som ska vara deras trygghet. De blir med andra ord helt utelämnade. HELT! Och har man inte tryggheten hemma, så blir det svårt att hitta den någon annanstans. För hur kan man lita på samhället om inte grundkänslan finns där hemma eller inom sig själv? Det blir väldigt svårt, en ond spiral.

Min dotter var rädd. Hon var rädd att jag skulle bli dödad, att systrarna skulle bli skadade. Med all rätt. Till slut vaknade även jag upp. Men alldeles försent. Då var hon redan död. Men rädd är jag. Nu inte så mycket över mitt eget liv, nu lever vi inte längre ihop. Nu är jag rädd å barnens vägnar. Rädd att de ska fara illa (vilket de redan vittnar om), rädd att deras självkänsla tar sån stryk att det inte går att reparera. Människans psyke är sårbart. Det är inte alltid lätt att sudda ut det man varit med om, det är nog oftast rätt omöjligt.
Dottern berättar i förhöret om att hennes självskadebeteende beror på hennes oro för syskonen. Det säger allt. Det säger vilken fin människa hon var, som satte systrarna före sig själv. Någon egen självkänsla hade hon inte kvar efter det hon fick uppleva.
Jag förstår inte hur jag kunde utsätta mitt barn för detta. Jag var själv skyldig till mycket. Men monstret var värst. Förutom det han utsatte henne för i form av det våld mot mig hon tvingades bevittna, så gjorde han illa henne fysiskt. Det är ingen nyhet. Men hoten...han hotade att döda henne en gång. Jag var inte närvarande. Jag hörde det inte. Vilket jävla monster! Han lyckades till slut. Nu är hon död. Och han är nöjd.

Ska det aldrig bli bättre...???

Kaos, ett fullkomligt kaos. Annat än så går det inte att beskriva mitt liv, mina barns liv, just nu. Nioåringen vägrar gå till skolan. Hon inte bara inte vill...hon VÄGRAR! Jag fick med henne trots allt häromdagen, då vi hade ett möte, hon, jag och läraren. Det var visst något med kompisarna i skolan, men fröken lovade att ta tag i det på en gång. Det löste sig! Det gick bra att gå till skolan några dagar efter det...fram till idag.
Det blev STOPP, igen. Och det smittar. Nu plötsligt ville inte heller lillasyster gå till skolan. I bilen pratade vi om det. Hon sa att det var tråkigt. Jag försökte lirka lite till, nu var det visst nåt med matten hon inte förstod, sedan allt med matten hon inte fattade. Jag lovade att prata med fröken på en gång. Något jag gjorde. Men fröken tittade bara oförstående på mig. Matten? Som hon är så duktig på? Men hon skulle kolla upp.
Jag känner mig helt handfallen...kör mina barn över mig? Luras de? Eller är det så att de dom säger faktiskt stämmer? Eller mår de dåligt men vet inte varför? Sån var ju min egen uppväxt. Jag mådde dåligt, men visste aldrig varför. Var det för att mamma jämt var sjuk? Var det för att jag bevittnat våld? Var det för att jag själv blev kränkt? Jag vet bara att det har hållit i sig hela livet, och kommer att fortsätta. För även om jag idag kan sätta ord på mina känslor och mer förstår vad de bottnar i, så brottas jag med mina barns bekymmer.

Jag blir aldrig fri, men räknar inte heller med det. Jag vill bara att mina barn ska ha det så bra det bara är möjligt. Med deras dåliga förutsättningar så kämpar vi i motvind...

Medlarsamtal nr 2

Han var lugn när han kom. Log till och med. Idag kändes det bättre, sa han. Men det tog snabbt slut. Som en Ferrari från 0-100 gick hans humör. Under mötet som varade i ca 1,5 timme hann han anklaga mig för att ljuga ett tjugotal ggr. Jag vet att jag tänkte att man borde ha videofilmat detta möte. En psykolog hade gett honom en diagnos på studs. Vilken utelämnar jag åt expertis att avgöra, men hans beteende var långt ifrån normalt. Det var skrämmande att så tydligt kunna se och inse att denna man är sjuk. Mycket sjuk. Någon sjukdomsinsikt har han dock inte. Att han fungerar i samhället är mig en gåta. I alla fall nu när jag inte längre finns där och mörkar hans beteende.
Skrämmande!
Men ändå en lättnad. Att inse, att ingenting har varit mitt fel. Det är han som är sjuk. Det är han som bär skulden, inte jag.

MAMMA!

Inatt drömde jag om min mamma. Jag drömde att hon levde och att jag till slut vågade berätta för henne vad han gjort mot mig, vad han gör mot barnen. Hon blev ursinnig, men jag bad henne hålla låg profil, så länge han fanns kvar i det hus vi befann oss i. Drömmen kändes så verklig och det kändes så bra att få dela med mig av mina mörkaste hemligheter med den person som stått mig närmast under längst tid av mitt liv. Och att dessutom få medhåll. Hon var arg, ursinnig och förtvivlad. Samma känslor jag har idag.

Jag grät och anklagade delvis henne för den situation jag hamnat i. Berättade för min mamma att jag som barn såg pappa slå henne. Att jag inte fick möjlighet att prata ut om det jag sett. Att det var traumatiskt för mig som barn, men att jag inte förstått det förrän nu. För det var så det var. Verkligheten har kommit ikapp mig. Nu har jag äntligen hittat svaret på varför jag mått så dåligt under årens lopp. Som tonåring, som vuxen. Små händelser man som barn aldrig får bearbeta, de ligger där och gror och poppar upp i livet som ångest, depressioner eller som någon slags oro man inte kan sätta fingret på.

Men ovanstående var dessvärre bara en dröm. Mamma har varit borta i 21 år nu. Alldeles för länge...

Ovanstående video hade nioåringen publicerat på sin sida, med texten...lyssna på låten, den stämmer.

Jag lyssnar, om och om igen. Hade kunnat varit min äldsta som sjöng. Och som det är nu, när barnen mår dåligt, han utövar våld mot dem och de tvingas dit varannan vecka...jag börjar själv så smått sjunga med. Vad kan jag annars göra? Jag lyckades inte skydda min äldsta, nu inte heller mina andra barn. Jag är inte där ännu, men tankarna om hur jobbigt mitt liv är stannar kvar, ibland lite för länge.

Är det såhär det ska vara from nu? En vecka med barn som så jobbiga att jag inte orkar med...de är utåtagerande, slåss och lyssnar inte alls på mig. Nästa vecka, en ständig gnagande oro för hur de har det därborta...

Min exman hade så rätt. Jag fick brinna i det helvete han önskade mig. Det gör ont, jag skriker, men kan inte ta mig ur det...

Är det rimligt?

Har inte jag fått min beskärda del av olycka???
Hur kunde det gå så illa?
Ligger det i generna eller är det ren slump?
Bad karma?
Hur är det möjligt?
Eller beror det på hur man ser på det?

Ska förklara närmare...

• Jag växte upp med en pappa som var alkoholist. 
• Jag såg när han slog min mamma och hörde dem gräla ett tusentals gånger. 
• När de skilde sig tog jag på mig skulden. Jag fick aldrig något att säga till om. 
• Jag såg en polisbil med blåljusen blinkandes utanför vår radhusdörr en gång.
• Jag kände mig ofta ensam. Hade inga syskon och kände mig utanför.
• Min mamma var ofta sjuk. Inte influensan eller så utan hade en hjärntumör, cancer, hjärtinfarkt och sedan cancer igen, som tog hennes liv.
• Pappa var ofta sjuk. Åkte ut och in pga dålig syn och trasig bukspottskörtel pga alkoholmissbruket.
• Pappa blev ofta arg, jagade mig in på mitt rum och slog mig ibland med sitt skärp.
• Jag hittade en bok om barnmisshandel i bokhyllan.
• Jag hittade porrtidningar.
• Mamma berättade en gång att jag sagt "pappas snopp växte ända till kalkongen..."

Min barndom börjar komma ifatt mig nu, hundra år senare...i 40-års åldern....

Monstret var min hjälte. Jag föll som en fura. Efter några relativt "lugna" år hittade jag äntligen drömprinsen. Kärlek vid första ögonkastet. Var förtrollad! Kär &galen!!!

• Han påminde mig mycket om min pappa. Kändes tryggt. Hans humör växlade från 0 till 100 som en Ferrari. 
• Jag tänkte gå efter första slaget. Han riskerade vår dotter som jag satt och ammade vid tillfället, men efter en fång rosor uppfattade jag våldet som en kärleksförklaring.
• Det hände igen. Våldet, kränkningarna. 
• Jag lämnade honom i 3 dagar men gick tillbaka. Vi hade ju ett litet barn tillsammans.
• Mer våld. Ett barn till.
• Min äldsta sa ifrån. Han hotade att döda hennes husdjur, han slog henne. Men jag blundade. Det var ju HON som var besvärlig.
• Mitt älskade barn flyttade. 
• Mer våld. Men nu hade vi nytt hus. Då gick det ju inte att separera, då var vi ju tvungna att sälja huset och jag skulle förlora min älskade familj. Det enda jag strävat efter hela mitt liv, en  hel familj. Som uppvuxen med en ensamstående mamma var det enda jag önskade mig en komplett familj. Jag glömmer aldrig när jag kikade in i grannens fönster och såg där mamma, pappa och två barn. SÅDÄR VILL JAG OCKSÅ HA DET! TILL VARJE PRIS!!
• Efter så mycket våld som jag vill förtränga och efter att ha skjutit ifrån mig min äldsta enligt hans direktiv så tar hon sitt liv. Mitt älskade barn! Jag hade vant mig vid att leva utan henne, men inte utan henne här på jorden!!!
• Jag börjar inse vad som hänt, vem som styrt mitt liv de senaste 10 åren.
• Hittar barnporr i hans dator.
• Jag lämnar monstret, som fortsätter med sin tortyr av inte bara mig, utan även barnen.

Nu vill jag inte att historien upprepar sig. ALDRIG NÅGONSIN MER! Skona mina barn från det helvete jag upplevt och fortfarande lever i. Det sociala arvet! Jag ska göra allt i min makt för att undvika detta.
Hjälper du till? Nästa gång du hör en kvinna skrika, en vän som berättar om bråk med maken, när grannen låter lite för mycket, lägger du då näsan i blöt? Frågar du vad som hänt? Säger du att du stöttar? Eller ringer du polisen? Gör något för att minska människors lidande för de finns därute, inte långt ifrån dig. Vi är alltför många, barnen, fruarna, grannarna, vännerna, människorna....och vi måste hjälpa varandra, annars slutar det riktigt illa, så illa som det gjorde för min äldsta, mina barn....och för mig....

Värderingar

Han lägger sina egna värderingar hos andra, där de inte hör hemma. Berättade för medlaren att lillasyster inte kan sakna sin storasyster, det var griller JAG satt i huvudet på henne. Detta för att han själv inte VILL att det ska vara så, eller för att han själv är oförmögen att känna samma sak.
Detta fenomen händer gång på gång. Han lyckades till och med dupera psykologen!!! Som ringde mig och sa att jag kunde vara lugn, pappan var inte orolig. Nähä...vadå historien upprepar sig. Äldsta dotterns pappa var aldrig orolig...han började uttrycka lite oro så smått när hon testat heroin, men knappt då.
Omgivningen reagerar. Mina vänner som känner mina barn reagerar. Att en psykolog är så lätt att "få över på sin sida" ska inte vara möjligt! Objektivitet är väl ett måste?? Och ser man detta utifrån det, så är det illa. Ser man det utifrån verkligheten, så är det mer än illa. Ser man det från hans vinkel så är det bara jag, jag och återigen jag. För det är det enda han ser i sin kamp, mot mig. Det är jag som ska förgöras, det är jag som ska motarbetas. Det var hans exakta ord i höstas, hans hot. Att han kommer ALDRIG att samarbeta med mig, endast MOTARBETA. Kanske ska ta upp detta uttalande han gjorde inför medlingssamtalet på tisdag. Det finns inga vittnen till detta uttalande men ändock dagboksanteckningar. Har jag något att förlora...?

Förändring

Jag har märkt en förändring. Den har kommit relativt omgående. Nu när jag flyttat, fått mitt eget krypin, så har sorgen gjort sig påmind. Jag har fått tid att sörja. Och OM jag gör. Hela tiden känns det som. Och jag vet av erfarenhet att det är något som kommer att fortsätta, livet ut.

Det gör ont, men är nödvändigt. Innan, i huset, fick jag inte sörja. Då blev maken galen. Slog, hotade, kränkte. Jag var värdelös, ett psykfall, dum i huvudet. Stryptag, slag, knuffar, sparkar och bett. Fantasin för hans plågande hade inga gränser.

Min överlevnadsinstinkt, en vän på Facebook jag aldrig träffat, blev min räddning. Senare mina vänner och mina barn.

Förändringarnas vind blåser ännu, få se hur länge det stormar och när det börjar mojna...

Medlarsamtal - ska det vara såhär??

Sitta i tingsrätten, tillsammans med en kvinna och mittemot mannen som bara dagar innan hotade att köra på mig, med vår 7-åriga dotter i framsätet.
Han öppnade munnen och började spy galla...jag var ett psykfall, det här kommer aldrig att fungera blablabla...
Det vände sig i magen på mig, jag var på väg att gå ut och kräkas ett flertal ggr. Jag vill helst aldrig mer behöva träffa denna man, han som nästan dödat mig ett flertal ggr genom åren. Han som jagat mig med kniv framför barnen, han som tagit strypgrepp så pass hårt att det svartnat för mina ögon. Han som med knuten näven slagit mig i huvudet, och jag gång på gång tänkt att där hade jag tur som överlevde...
Han som jag stundtals skällt ut pga alla blåmärken jag tvingas gömma så att inte arbetskamraterna skulle undra. Han som surfar på barnporr. Han som gör illa våra barn. Han som slog min fina fina stora tjej. Han som hotade att döda hennes husdjur. Han, monstret.
Medlaren avbröt hans monolog efter ett tag. Men skadan var ju redan skedd. Han hade än en gång fått kalla mig för psykfall. Han anklagade mig för diverse saker...och senare, när vi kom in på vår äldsta dotters behov av psykiatrisk stöd, så blev han riktigt ful i mun.
Anklagade mig för min äldsta dotters död, det var mitt fel. Jag hade drivit henne till självmord. Nu var det mitt fel att vår äldsta skrev om att ta sitt liv. Vår 9-åriga dotter. Och medlaren lyssnade på detta. Avbröt inte en enda gång. Lyssnade till att alla gräl var pga mig. Det var mig det var fel på. Hon till och med föreslog ett nytt möte. Hemma hos mig. Vid mitt köksbord. Alla tre. Hur tänkte  hon? Skulle jag släppa in honom i mitt hem? Precis som om ingenting hade hänt? Var hon galen eller bara okunnig?
Vi bokade in ett nytt möte, nästa vecka. När hon senare ringde upp mig talade jag om att jag inte orkade. Inte orkade genomgå detta igen. Men hon sa att jag måste. MÅSTE? Så jag tvingas träffa honom igen och igen och igen. De senaste veckorna har jag träffat honom fler ggr än jag gjorde när vi levde ihop. Det är inte klokt. Det är ett helvete. Det är mitt helvete. Det är mitt liv.

Dröm

....drömde häromnatten om äldsta dottern...
Drömde att hon levde, att jag gick fram till henne, tog på henne, kramade henne. Skällde på henne, berättade att hon ju var död, att hon gick på tunga droger, att allt detta kunde ha hänt! Men nu var hon ju här, allt var som det skulle, det var bra.
Ni kan alla nog förstå hur det var att vakna efter den drömmen...