Något annat kan man inte kalla honom. Är så arg att jag spricker...han gör reklam på sin facebook-sida om SPES, föreningen för anhöriga till dem som dött i suicid. Samtidigt berättar han att han levererat dödsbud till en familj vars dotter på 17 år hoppat framför t-banan. Men han nämner ingenting om hans egen styvdotter som hängde sig, i samma ålder. Tack vare honom, tack vare mig.
Skulle tro att det är ett försvar mot artikeln i Metro där jag medverkade. Kommentarerna han får är: Åh, så tufft för dig...
JÄVLA ARSLE!!!!!
Han har även motsatt sig äldsta dotters BUP-kontakt. Från en dag till en annan får hon inte gå kvar. Jag vet ju varför. De med. För där har hans våld mot barnen kommit fram. Domaren var tydlig med att kontakten med BUP skulle kvarstå. Något han struntar i. Omprövning av vårdnadsansvaret ska göras asap.
Jag repeterar JÄVLA ARSLE!!!!!!!!!!!
lördag 30 mars 2013
onsdag 27 mars 2013
aaaaaaaaaarrrrrrrrrrrrrggggggggggghhhhhhhhhh.....
Han har förbjudit dottern att gå till BUP. Den räddningen jag kände mig trygg i. Skulle hon fara illa kunde hon alltid tala om det där. Fick hon mörka tankar igen så skulle de hjälpa henne där. Men säg det samhälle som hjälper barn? Finns inte här, inte i detta land.
Han ringde, sa att hon inte få gå dit. Naturligtvis. De vet ju, vad han gör, vad han går för. BUP var en av dem som gjorde en orosanmälan till socialtjänsten. De är ju partiska. De står på barnen sida. Och det går inte för sig. För då går det emot honom....
Han ringde, sa att hon inte få gå dit. Naturligtvis. De vet ju, vad han gör, vad han går för. BUP var en av dem som gjorde en orosanmälan till socialtjänsten. De är ju partiska. De står på barnen sida. Och det går inte för sig. För då går det emot honom....
lördag 23 mars 2013
Så jävla arg!!!!!!!!!!
På människor som försvarar, som håller med...förövaren....som bara växer av detta, och tillåts fortsätta...
Mitt svar till någon på Facebook som tyckte mitt inlägg om Sveriges 33 värsta poliser var OSMAKLIGT...
Hej,
Jag förstår att det är svårt för någon som aldrig varit utsatt, att förstå. Jag vill inte skada mina barn utan gör allt jag kan för att de inte ska gå samma väg som deras storasyster. Hon tog sitt liv efter år av misshandel hon drabbades av i vårt förhållande. Ofta ligger mycket bakom som människor runt omkring inte förstår.
Det som är värt att belysa är att det inte finns någon rättvisa, att en man dömd för misshandel tillåts återgå till sitt arbete som polis och som år ut och in kan fortsätta misshandla människor i sin närhet.
Att tingsrätten först dömer ut ett umgängesförbud för att, med annan domare utdöma ett umgänge utan umgängesstöd. Jag förstår att barnens kompisars föräldrar kan läsa detta, och hoppas innerligt att de vet vad som är ok eller inte att berätta vidare till sina barn. Jag förstår också om de inte tillåter sina barn att leka med mina barn när de är hos sin pappa, det skulle inte jag heller göra.
Men hålla tyst kommer jag aldrig mer att göra, det vinner ingen på.
//xxx
Mitt svar till någon på Facebook som tyckte mitt inlägg om Sveriges 33 värsta poliser var OSMAKLIGT...
Hej,
Jag förstår att det är svårt för någon som aldrig varit utsatt, att förstå. Jag vill inte skada mina barn utan gör allt jag kan för att de inte ska gå samma väg som deras storasyster. Hon tog sitt liv efter år av misshandel hon drabbades av i vårt förhållande. Ofta ligger mycket bakom som människor runt omkring inte förstår.
Det som är värt att belysa är att det inte finns någon rättvisa, att en man dömd för misshandel tillåts återgå till sitt arbete som polis och som år ut och in kan fortsätta misshandla människor i sin närhet.
Att tingsrätten först dömer ut ett umgängesförbud för att, med annan domare utdöma ett umgänge utan umgängesstöd. Jag förstår att barnens kompisars föräldrar kan läsa detta, och hoppas innerligt att de vet vad som är ok eller inte att berätta vidare till sina barn. Jag förstår också om de inte tillåter sina barn att leka med mina barn när de är hos sin pappa, det skulle inte jag heller göra.
Men hålla tyst kommer jag aldrig mer att göra, det vinner ingen på.
//xxx
måndag 18 mars 2013
Det går upp och ner. Jag vet inte längre vad som är ok att vara öppen med eller inte. På "hans" tid skulle locket på, till varje pris. Inte ens hans mamma eller syskon visste att han fått sparken från polisen. Allt ska se så bra ut som möjligt på ytan, men under, är det kaos. Så har det alltid varit.
Men nu har jag tagit bladet från munnen. Jag skyddar honom inte längre. Inte som då, när jag mörkade sanningen och höll honom om ryggen, mot mitt eget barn. Nu är jag inte där längre, jag står på andra sidan.
http://extra.expressen.se/pdf/091004-varta-poliser.pdf
Nr 6 från vänster är han. Jag tycker till och med att det fabricerade silutten är lik. Jag undrar hur många på denna lista som arbetar som poliser idag. I alla fall en för mycket...
Igår, ungefär samtidigt som jag lade upp länken ovan på min facebook-sida, fick jag ett mejl från honom. "Vaken?" Jag svarade naturligtvis inte. Förstod lite senare att han hade druckit för mycket vid tillfället. Började känna smicker, känna mig lite viktigt....och förstår att jag fortfarande kan låta mig övertalas. Det kommer nog alltid att vara så. Men jag behöver bara sända min avlidna flicka en tanke för att slå dessa dumma tankar ur huvudet...inte en chans, aldrig mer...
Men nu har jag tagit bladet från munnen. Jag skyddar honom inte längre. Inte som då, när jag mörkade sanningen och höll honom om ryggen, mot mitt eget barn. Nu är jag inte där längre, jag står på andra sidan.
http://extra.expressen.se/pdf/091004-varta-poliser.pdf
Nr 6 från vänster är han. Jag tycker till och med att det fabricerade silutten är lik. Jag undrar hur många på denna lista som arbetar som poliser idag. I alla fall en för mycket...
Igår, ungefär samtidigt som jag lade upp länken ovan på min facebook-sida, fick jag ett mejl från honom. "Vaken?" Jag svarade naturligtvis inte. Förstod lite senare att han hade druckit för mycket vid tillfället. Började känna smicker, känna mig lite viktigt....och förstår att jag fortfarande kan låta mig övertalas. Det kommer nog alltid att vara så. Men jag behöver bara sända min avlidna flicka en tanke för att slå dessa dumma tankar ur huvudet...inte en chans, aldrig mer...
torsdag 14 mars 2013
ånger
Jag börjar ångra mig igen, att jag lämnade honom. Ångesten som tar mig i sin famn, gör ont. Det börjar om igen. Oron över att barnen ska råka illa ut. Oron att han ska tysta dem. Oron över deras hälsa. Nu finns jag inte där för att skydda, och detta faktum gjorde att jag stannade kvar alltför länge...
Att de har traumatiska symptom är uppenbart, symptom som de senaste veckorna lagt sig, klingat av. Uppehållet i umgänget gjorde oss alla gott, bara för att slå tillbaka nu med full kraft.
Barnen vägrar sova ensamma. Sjuåringen har sovit i sin säng, bara för att vakna varje natt och bli buren till min. Nioåringen har sovit i sitt rum två gånger sen vi flyttade hit. När kompisar sovit över. Aldrig annars. Lillkillen har ingen egen säng. Han har aldrig sovit i egen säng, inte hos mig i alla fall...
Jag har försökt, muta med pengar, hotat med att göra om rummen...ingenting hjälper. Och är det rätt? Jag störs inte ett dugg av deras närvaro och detta är den lilla trygghet jag kan erbjuda.
Retlighet - nioåringen har ett humör som en tonåring, redan! Brösten börjar synas och beteendet känner jag igen från storasyster, men då hon i sin tur var minst 12! Sjuåringen hakar på så gott hon kan. Ibland är det som att ha tre tonåringar i huset, trots att de bara är 2, 7 och 9.
Mörkrädda - har de visserligen varit länge nu. Men i nya boendet är det inte mörkt, någonstans. Och inte stort heller, inte tillräckligt för att någon genuin mörkrädsla ska göra sig påmind. Men den finns här och är STOR.
Skolvägran - Nioåringen har vid ett tillfälle stannat hemma. Jag fick henne inte till skolan. Flera ggr har jag fått kämpa mig till att få henne att gå, läraren är medveten. Hur pappan fick henne till skolan vill jag inte veta, men troligen med hot, våld eller bara det enkla faktum att hon där inte vågar säga annat.
Läs mer om PTSD här:
Posttraumatiskt-stressyndrom-PTSD-hos-barn-och-unga
Ovanstående var något storayster led av. Men hon fick ingen hjälp. Ovanstående är något jag lidit av, återkommande under hela mitt liv.
Det står att ju yngre man är vid tillfället, desto större skada gör det som vuxen. Jag vet vad det gjorde för mig. Jag vet vad det kommer ha för betydelse för mina barn. Jag försöker hjälpa dem så gott jag kan. Men hur gör man när samhället sviker???
Att de har traumatiska symptom är uppenbart, symptom som de senaste veckorna lagt sig, klingat av. Uppehållet i umgänget gjorde oss alla gott, bara för att slå tillbaka nu med full kraft.
Barnen vägrar sova ensamma. Sjuåringen har sovit i sin säng, bara för att vakna varje natt och bli buren till min. Nioåringen har sovit i sitt rum två gånger sen vi flyttade hit. När kompisar sovit över. Aldrig annars. Lillkillen har ingen egen säng. Han har aldrig sovit i egen säng, inte hos mig i alla fall...
Jag har försökt, muta med pengar, hotat med att göra om rummen...ingenting hjälper. Och är det rätt? Jag störs inte ett dugg av deras närvaro och detta är den lilla trygghet jag kan erbjuda.
Retlighet - nioåringen har ett humör som en tonåring, redan! Brösten börjar synas och beteendet känner jag igen från storasyster, men då hon i sin tur var minst 12! Sjuåringen hakar på så gott hon kan. Ibland är det som att ha tre tonåringar i huset, trots att de bara är 2, 7 och 9.
Mörkrädda - har de visserligen varit länge nu. Men i nya boendet är det inte mörkt, någonstans. Och inte stort heller, inte tillräckligt för att någon genuin mörkrädsla ska göra sig påmind. Men den finns här och är STOR.
Skolvägran - Nioåringen har vid ett tillfälle stannat hemma. Jag fick henne inte till skolan. Flera ggr har jag fått kämpa mig till att få henne att gå, läraren är medveten. Hur pappan fick henne till skolan vill jag inte veta, men troligen med hot, våld eller bara det enkla faktum att hon där inte vågar säga annat.
Läs mer om PTSD här:
Posttraumatiskt-stressyndrom-PTSD-hos-barn-och-unga
Ovanstående var något storayster led av. Men hon fick ingen hjälp. Ovanstående är något jag lidit av, återkommande under hela mitt liv.
Det står att ju yngre man är vid tillfället, desto större skada gör det som vuxen. Jag vet vad det gjorde för mig. Jag vet vad det kommer ha för betydelse för mina barn. Jag försöker hjälpa dem så gott jag kan. Men hur gör man när samhället sviker???
Lögner
Hans lögner haglade i rättssalen...han ljög om dotterns BUP kontakt. Han påstod att han inte visste att hon bearbetade våldet hon upplevt där. Hans ombud påstod att han aldrig blivit polisanmäld under åren som gått.
Och jag var tyst. Tyst som en mus. Jag borde ställt mig upp och bemött deras lögner. Första polisanmälan mot honom inkom 2006, 2 år efter första slaget. Andra anmälan 2008, från min äldsta dotter. Tredje anmälan var från förra sommaren, den fjärde några veckor senare då jag bestämde mig för att återuppta allt och stå för det han utsatt mig för. Den senaste anmälan är bara några veckor gammal. Från det senaste hotet han utsatte mig för, framför barnen.
Gällande BUP så har han varit där. Kuratorn visade honom den anmälan BUP skickat till socialtjänsten gällande hans våld. Han vet, men spelar bra. Ingen ifrågasätter en så vältalig och framåt person. Ingen ifrågasätter polisen. Så är det bara. Och jag satt tyst...visste inte vad som var kotymt att göra, säga, eller inte...Nästa gång ska jag ge blanka fan i det. Jag ska bemöta hans lögner, jag ska inte vara tyst längre. Men om det kommer att hjälpa kan bara framtiden utvisa...
Och jag var tyst. Tyst som en mus. Jag borde ställt mig upp och bemött deras lögner. Första polisanmälan mot honom inkom 2006, 2 år efter första slaget. Andra anmälan 2008, från min äldsta dotter. Tredje anmälan var från förra sommaren, den fjärde några veckor senare då jag bestämde mig för att återuppta allt och stå för det han utsatt mig för. Den senaste anmälan är bara några veckor gammal. Från det senaste hotet han utsatte mig för, framför barnen.
Gällande BUP så har han varit där. Kuratorn visade honom den anmälan BUP skickat till socialtjänsten gällande hans våld. Han vet, men spelar bra. Ingen ifrågasätter en så vältalig och framåt person. Ingen ifrågasätter polisen. Så är det bara. Och jag satt tyst...visste inte vad som var kotymt att göra, säga, eller inte...Nästa gång ska jag ge blanka fan i det. Jag ska bemöta hans lögner, jag ska inte vara tyst längre. Men om det kommer att hjälpa kan bara framtiden utvisa...
Jag går sönder...
...sakta, sakta, bit för bit...för det sociala arvet går inte att bryta. När samhället inte stöttar utan stjälper är det inte lätt. När samhället gång på gång sviker de utsatta, offrena, barnen. Hur ska det nu gå? Jag har försökt med allt. Jag är själv ett av alla offer för detta hemska arv, som nu har insett hur mycket ondska det sprider omkring sig. Hur mycket misär och olycka...
Vår tillfälliga tidsfrist har löpt ut. Vår återhämtning till det normala, till något som liknar trygghet, rivs upp igen.
Igår hölls det ytterligare en muntlig förberedelse, nummer två av fler kommande. Något gick fel, väldigt fel. Tingsrätten hade inte fått ta del av det material mitt ombud sammanställt. Miss från registratorn, miss från ombudet, vet inte mer än att det fick förödande konsekvenser, för barnen.
Jag hade begärt umgänge med umgängesstöd, dvs någon annan närvarande när han träffar barnen. Han gör dem nämligen inte illa när någon annan ser. Men domaren var tydlig med att umgängesstödets roll inte är att skydda barnen. Så det var uteslutet. Men ett umgänge var ett måste. Så nu ska barnen dit, varannan fredag till måndag. Domaren trodde att pappan skulle kunna behärska sig en helg i alla fall, utan vardagsstressen närvarande....om han bara visste. Om han bara visste att de veckor som barnen varit där och farit illa, så har han inte jobbat alls. Då har han varit helt ledig för att ta hand om barnen, och ändå inte kunnat behärska sig.
Föräldrabalken:
1 § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Lag (1983:47).
Men tingsrätten tar inte hänsyn till detta. Inte i nuläget i alla fall. Mitt ombud rapade orden om igen Barnen måste utsättas för att kunna få upprättelse.
Jag vet att jag högt önskade att han skulle bryta armen på någon av barnen. Den som hörde tyckte min önskan var hemskt. Men det är väl bättre att det händer något EN gång, ordentligt, och så är det klart. Att han inte är lämplig, att han gör illa barnen. För några små blåmärken räknas tydligen inte...
Barnen blev glada. De ska få komma hem till pappa igen! De längtar, de saknar. Något jag förstår. Även jag har som barn längtat efter min pappa. Han som slog, han som jagade, men som ibland var snäll. Man väljer inte sina föräldrar, och som barn älskar man dem förbehållslöst. Så är det bara. Mitt ombud berättade om barn som blivit sexuellt utnyttjade och nästintill ihjälslagna av sin förälder, men som ändå saknade, längtade. För det är så vi människor fungerar, som barn i alla fall.
Han är en underbar pappa, emellanåt. Det är den pappan som barnen längtar till. Den mannen jag en gång älskade. Men när han blir som förbytt, arg och elak och utan impulskontroll, då raseras allt det där. Och idag ser jag inte det goda längre. Det goda överväger inte längre det dåliga. Jag stod vid dödens rand pga hans misshandel, hans hårda ord och slag, min äldsta dotter gick över till andra sidan, hur ska det gå för mina andra barn? De som tvingas utsättas för hans galenskap, år ut och år in? Hur svårt kommer det inte bli för dem att ta sig ur? För mig tog det 10 år av mitt liv och min förstfödda dotters liv. Och det sociala arvet går vidare...rullar på...som om vi aldrig lärt oss av historien..
Vår tillfälliga tidsfrist har löpt ut. Vår återhämtning till det normala, till något som liknar trygghet, rivs upp igen.
Igår hölls det ytterligare en muntlig förberedelse, nummer två av fler kommande. Något gick fel, väldigt fel. Tingsrätten hade inte fått ta del av det material mitt ombud sammanställt. Miss från registratorn, miss från ombudet, vet inte mer än att det fick förödande konsekvenser, för barnen.
Jag hade begärt umgänge med umgängesstöd, dvs någon annan närvarande när han träffar barnen. Han gör dem nämligen inte illa när någon annan ser. Men domaren var tydlig med att umgängesstödets roll inte är att skydda barnen. Så det var uteslutet. Men ett umgänge var ett måste. Så nu ska barnen dit, varannan fredag till måndag. Domaren trodde att pappan skulle kunna behärska sig en helg i alla fall, utan vardagsstressen närvarande....om han bara visste. Om han bara visste att de veckor som barnen varit där och farit illa, så har han inte jobbat alls. Då har han varit helt ledig för att ta hand om barnen, och ändå inte kunnat behärska sig.
Föräldrabalken:
1 § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Lag (1983:47).
Men tingsrätten tar inte hänsyn till detta. Inte i nuläget i alla fall. Mitt ombud rapade orden om igen Barnen måste utsättas för att kunna få upprättelse.
Jag vet att jag högt önskade att han skulle bryta armen på någon av barnen. Den som hörde tyckte min önskan var hemskt. Men det är väl bättre att det händer något EN gång, ordentligt, och så är det klart. Att han inte är lämplig, att han gör illa barnen. För några små blåmärken räknas tydligen inte...
Barnen blev glada. De ska få komma hem till pappa igen! De längtar, de saknar. Något jag förstår. Även jag har som barn längtat efter min pappa. Han som slog, han som jagade, men som ibland var snäll. Man väljer inte sina föräldrar, och som barn älskar man dem förbehållslöst. Så är det bara. Mitt ombud berättade om barn som blivit sexuellt utnyttjade och nästintill ihjälslagna av sin förälder, men som ändå saknade, längtade. För det är så vi människor fungerar, som barn i alla fall.
Han är en underbar pappa, emellanåt. Det är den pappan som barnen längtar till. Den mannen jag en gång älskade. Men när han blir som förbytt, arg och elak och utan impulskontroll, då raseras allt det där. Och idag ser jag inte det goda längre. Det goda överväger inte längre det dåliga. Jag stod vid dödens rand pga hans misshandel, hans hårda ord och slag, min äldsta dotter gick över till andra sidan, hur ska det gå för mina andra barn? De som tvingas utsättas för hans galenskap, år ut och år in? Hur svårt kommer det inte bli för dem att ta sig ur? För mig tog det 10 år av mitt liv och min förstfödda dotters liv. Och det sociala arvet går vidare...rullar på...som om vi aldrig lärt oss av historien..
tisdag 5 mars 2013
hotad...
Varför känner jag mig så hotad när exet "gillat" sidan "Missing people" på Facebook? Nackhåren reser sig för jag vet att han inte brukar bry sig om medmänniskor överhuvudtaget...är det ett förtäckt hot? Är det så att han misstänker att jag läser av hans Facebook, ser detta och vill att jag ska känna så?
Det enda jag är säker på är att han med all säkerhet inte bryr sig om försvunna människor, inte idag, inte förr och inte i framtiden. Han bryr sig inte om någon annan än sig själv. Detta är en signal till mig. Är jag i fara? Eller vill han bara att jag ska känna så? Förhoppningsvis det sistnämnda, men jag kan aldrig vara säker...och det är precis det han vill att jag ska känna..
Hur ska jag kunna komma över detta? För detta påverkar i stor grad våra barn. Något han fullkomligt struntar i. Det vet jag, det vet alla som känner honom lika bra som jag. Men det, är väldigt få som faktiskt gör. Han ser till att aldrig komma någon alltför nära inpå livet. Jag vet varför...
Det enda jag är säker på är att han med all säkerhet inte bryr sig om försvunna människor, inte idag, inte förr och inte i framtiden. Han bryr sig inte om någon annan än sig själv. Detta är en signal till mig. Är jag i fara? Eller vill han bara att jag ska känna så? Förhoppningsvis det sistnämnda, men jag kan aldrig vara säker...och det är precis det han vill att jag ska känna..
Hur ska jag kunna komma över detta? För detta påverkar i stor grad våra barn. Något han fullkomligt struntar i. Det vet jag, det vet alla som känner honom lika bra som jag. Men det, är väldigt få som faktiskt gör. Han ser till att aldrig komma någon alltför nära inpå livet. Jag vet varför...