Heroes

Föga anade jag som tonåring, helt fascinerad av boken "Vi barn från Bahnhof Zoo" att min egen dotter skulle hamna där. Förutom boken och filmen så är låten fantastisk, texten likaså.

Idag, när jag åkte ut från området, kom han. Vi möttes på vägen, han var tvungen att stanna för mig pga väjningsplikten. Jag åkte sakta förbi, tittade rakt in i bilen, vill inte känna någon rädsla eller känna mig liten längre. Han stirrade tillbaka, med ett stort flin över hela ansiktet. Vad hade han där att göra?

Han tog det största man kan ta av någon, mitt barn. Utöver det min självkänsla, självaktning och de andra barnens uppväxt. Jag vet inte mer hur man kan beskriva det med ord, detta otänkbara, det man skriver skräckfilm om. Ibland tar fantasin överhanden och jag kan känna mig lycklig igen. Det hände...för ett par dagar sedan. Jag har levt på detta, flugit på små moln, förträngt verkligheten. Fallet är desto högre när man landar sen. Idag har tårarna inte kunnat sluta rinna...