närmar sig som fri. Inte lika förvirrad, vilsen men fortfarande ensam...ensam i mitt vemod, min sorg, min kamp för vård till barnen, min kamp mot Ondskan. Kommer jag vara ensam för alltid? Jag måste vara ärlig mot mig själv och tro det. För ingen annan kan känna det jag känner, ingen annan kan sörja mitt barn såsom jag. Ingen annan kan känna den skulden jag känner. Ingen annan kan känna den vanmakt jag känner. Ingen annan är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar