Flytt

Nu närmar sig vår flytt med stormsteg. Jag vill ändå hoppas att jag gett lägenheten vi bott i en form av själ. Paret som bodde här innan var tydligen långt ifrån älskvärda och jag upplevde kvinnan i familjen som en mycket osympatisk människa, en psykopat utan den fingerfärdighet som krävs för att förbli dold, såsom min exman blivit.
Nu flyttar vi, tvärs över gården, mot vår vilja. Något som exmaken men även familjerätten hade sina synpunkter på, vårt boende. Nu flyttar vi till större. Nu borde de bli nöjda.
Men det handlar inte om det. Det handlar om makt. Om att få bestämma, regera. Det handlar om en kamp mot mig, lilla mig.
Han måste åt mig till varje pris. För att själv kunna överleva. Hur har det blivit så? Hur kan han inte redan vara nöjd? Efter år av misshandel av mig, min avlidna dotter och nu även sina egna barn, ska det aldrig ta slut? Hur länge ska dessa individer få härja? Varför säger inte samhället ifrån? Varför måste vi förgöras till varje pris? Hans hat mot mig speglar troligen hans hat mot alla, världen. Han ser svart eller vitt. Nu är jag svart. Jag är Hans uteblivna barndom. Jag är Hans uteblivna kärlek från sina föräldrar. Jag är Hans motståndare. Men blir han verkligen lyckligare sen?
Han har ju redan vunnit...han dödade mitt barn. Ett barn som avskydde honom som pesten. Efter allt han utsatt henne för. Nu är det min tur. Blir han aldrig nöjd?
Hans egna barn, går en mycket osäker framtid tillmötes. Fylld av utebliven självkänsla, kärlek, omtanke och med en massa kränkningar runt hörnet. De barnen är samhällets framtid. Om de kommer så långt. Det gjorde aldrig min dotter...