något som likt allt annat försvinner i den hysteri jag befinner mig i. Han var hemma hos mig. I min trygga vrå, som inte är trygg längre. Han passade på. När jag inte var hemma. Min bil stod inte på sin sedvanliga plats, men ljuset lös i fönstret, alltså någon hemma...
Barnet öppnade dörren, varför inte? De lever inte i skräck, inte ännu, inte lika påtagligt som jag.
- Mamma, jag såg inte vem det var...förlåt... när jag frågade varför. Barnen, de som blir lidande. Men det bryr sig ingen om, ingen utom jag. För det är mina barn. Mina barn som far illa när deras pappa återigen går över gränsen. Så beräknande, så kall.
- Jag skulle bara lämna över läxböcker som överenskommet. Skriver han i sitt sms. Precis som om han inte visste. Allt för att jag inte ska få rätt. Allt för att dölja det hot han utsatte mig för.
Socialtjänsten har rekommenderat oss att inte träffas. Överlämningar har skett NEDANFÖR min trappa. Han har klagat i utredningen på att han inte har tillträde till min bostad. Han har tidigare FÖRKLARAT varför han kikat i min brevlåda, men hur lyder denna förklaring? Att knappt två månader innan huvudförhandling låta sina barn släppa in honom hos mig?
Blir barnen drabbade? Ja. De får numera aldrig vara ensamma hemma. Stora flickan som så fint gått till och från skolan själv. Hon får inte längre. För att pappa var och hälsade på...kan låta som om det var mig det var fel på, om man inte visste bättre.
Dvs att han nästan slagit ihjäl mig, gång på gång, med barnen närvarande i vårt hem, under de senaste 10 åren. Men...det är ju bara ord mot ord, såsom familjerätten så fint beskriver det i sin utredning....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar