ånger

Jag börjar ångra mig igen, att jag lämnade honom. Ångesten som tar mig i sin famn, gör ont. Det börjar om igen. Oron över att barnen ska råka illa ut. Oron att han ska tysta dem. Oron över deras hälsa. Nu finns jag inte där för att skydda, och detta faktum gjorde att jag stannade kvar alltför länge...

Att de har traumatiska symptom är uppenbart, symptom som de senaste veckorna lagt sig, klingat av. Uppehållet i umgänget gjorde oss alla gott, bara för att slå tillbaka nu med full kraft.
Barnen vägrar sova ensamma. Sjuåringen har sovit i sin säng, bara för att vakna varje natt och bli buren till min. Nioåringen har sovit i sitt rum två gånger sen vi flyttade hit. När kompisar sovit över. Aldrig annars. Lillkillen har ingen egen säng. Han har aldrig sovit i egen säng, inte hos mig i alla fall...
Jag har försökt, muta med pengar, hotat med att göra om rummen...ingenting hjälper. Och är det rätt? Jag störs inte ett dugg av deras närvaro och detta är den lilla trygghet jag kan erbjuda.
Retlighet - nioåringen har ett humör som en tonåring, redan! Brösten börjar synas och beteendet känner jag igen från storasyster, men då hon i sin tur var minst 12! Sjuåringen hakar på så gott hon kan. Ibland är det som att ha tre tonåringar i huset, trots att de bara är 2, 7 och 9.
Mörkrädda - har de visserligen varit länge nu. Men i nya boendet är det inte mörkt, någonstans. Och inte stort heller, inte tillräckligt för att någon genuin mörkrädsla ska göra sig påmind. Men den finns här och är STOR.
Skolvägran - Nioåringen har vid ett tillfälle stannat hemma. Jag fick henne inte till skolan. Flera ggr har jag fått kämpa mig till att få henne att gå, läraren är medveten. Hur pappan fick henne till skolan vill jag inte veta, men troligen med hot, våld eller bara det enkla faktum att hon där inte vågar säga annat.

Läs mer om PTSD här:
Posttraumatiskt-stressyndrom-PTSD-hos-barn-och-unga

Ovanstående var något storayster led av. Men hon fick ingen hjälp. Ovanstående är något jag lidit av, återkommande under hela mitt liv.
Det står att ju yngre man är vid tillfället, desto större skada gör det som vuxen. Jag vet vad det gjorde för mig. Jag vet vad det kommer ha för betydelse för mina barn. Jag försöker hjälpa dem så gott jag kan. Men hur gör man när samhället sviker???