Det går upp och ner. Jag vet inte längre vad som är ok att vara öppen med eller inte. På "hans" tid skulle locket på, till varje pris. Inte ens hans mamma eller syskon visste att han fått sparken från polisen. Allt ska se så bra ut som möjligt på ytan, men under, är det kaos. Så har det alltid varit.

Men nu har jag tagit bladet från munnen. Jag skyddar honom inte längre. Inte som då, när jag mörkade sanningen och höll honom om ryggen, mot mitt eget barn. Nu är jag inte där längre, jag står på andra sidan.

http://extra.expressen.se/pdf/091004-varta-poliser.pdf

Nr 6 från vänster är han. Jag tycker till och med att det fabricerade silutten är lik. Jag undrar hur många på denna lista som arbetar som poliser idag. I alla fall en för mycket...

Igår, ungefär samtidigt som jag lade upp länken ovan på min facebook-sida, fick jag ett mejl från honom. "Vaken?" Jag svarade naturligtvis inte. Förstod lite senare att han hade druckit för mycket vid tillfället. Började känna smicker, känna mig lite viktigt....och förstår att jag fortfarande kan låta mig övertalas. Det kommer nog alltid att vara så. Men jag behöver bara sända min avlidna flicka en tanke för att slå dessa dumma tankar ur huvudet...inte en chans, aldrig mer...