...hennes avskedsbrev sa allt. Hon kallade mig inte ens mamma utan vid namn...och jag vet. Det var mitt fel. Folk säger att jag inte ska bära den skulden, men visst ska jag det. Det var mitt fel, men även jag var ett offer. Jag var ett offer av min egen barndom och ett offer för honom. Precis som hon blev. Det känns som om hon offrade sig för att rädda syskonen. Hon lyckades, delvis. Eller kanske inte alls. Hon försökte genom åren via polisanmälningar, via socialen. Men vi vet alla hur det gick. Inte alls. Trots alla orosanmälningar, alla polisanmälningar, barnen togs aldrig ifrån mig, ifrån oss. Trots det kaos de levde i. Och fortfarande gör. När de är hos honom. Galet. Världen ÄR upp och ner...
Socialtjänstens utredning...inga insatser. Detta är en familjerättslig sak. Våld, kränkningar. Det är tillåtet. Barnaga, kränkningar. Av socialtjänst i alla fall. Galet.
Inte förrän hon dog, och lite till, då började jag fatta. Jag började fatta vad jag gjort. Vad jag utsatt mitt barn för. Och vad jag utsatte de andra för och hur utsatt jag själv var.
Han är ett monster.
Han är ett MONSTER.
Som kan tala för sig. Som kan kamouflera sig. Väl, alltför väl...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar