Han gör det igen, kommer innanför mitt skinn. Igår var hans födelsedag, något jag inte kom på förrän mitt på dagen, när vi var på väg till Skansen. Jag berättade detta för barnen och sa att de skulle ringa och gratta honom på kvällen.
Väl hemma ville bara lilltjejen ringa. Blyg på rösten gratulerade hon sin pappa. Han lät överraskad, otrevlig när han svarade tills han hörde att det var hon. Han blev glad på rösten och sa att han längtade. Men hur realistiskt är det? Han som avböjde tingsrättens förslag om att ta henne till fotbollen en gång i veckan. Det vore ju för krångligt, för jobbigt...
Jag, fast som brukligt, i den snara som hängt med mig sedan barndomen. Kikar in på hans offentliga facebook-sida i tid och otid. Mycket riktigt. Han hade dagen efter basunerat ut att detta var den bästa födelsedagen på många år. Hur kunde det vara det? Utan sina barn? Utan små barnsröster som väcker honom på morgonen sjungades i falsk trio "Ja må du leva"? Det är sånt som läsarna av hans facebook sida inte väljer att ifrågasätta. Ingen, utom jag. För mitt hjärta blöder, inte för honom, där har den slutat slå vid hans första slag. Men för barnens skull. För någon gång kommer de att förstå, vem han är, vilka prioriteringar han gör, hur han fungerar. Men då kommer det att vara försent. Då är de redan märkta av hans beteende, hans personlighet, hans sadistiska och själviska jag.
Då är de redan i hans grepp, precis som jag var som barn, precis som jag blev som vuxen.
Då är det försent...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar