De senaste dagarna har varit kaotiska. Dotterns kompis valde att åka hem en dag i förväg eftersom sonen var överjävlig. Tänk, vi som måste leva med honom, stå ut varje dag! Hjälpen lyser med sin frånvaro, går inte att få under nuvarande omständigheterna, vårdnadstvist. Ber jag om hjälp är det jag som inte klarar av barnen och han hävdar naturligtvis att allt är lugnt hos honom Att barnen vittnar om motsatsen spelar ingen roll.
Hur länge ska man orka? Fick spel, frågade barnen rätt ut om mina funderingar. Kanske skulle jag plugga till jurist såsom mina drömmar säger? Låta dem bo hos pappa ändå? Eller ska jag stanna och ta hand om dem istället?
- Mamma jag tycker du ska ta hand om oss...svarar nioåringen. Saken är klar. Där sprack den drömmen, nu återstår det bara att få rätsida på tillvaron så att den inte förvandlas till den mardröm den håller på att bli...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar