Jag bor i ett område där alla ser, allt. Balkongen är gjord som "rutor"...så man ser precis hur grannen har sina ben under sitt balkongbord, vad som serveras på bordet, ja, allt! Så är det även vid ytterdörren. Alla ser. När jag går ut och röker, när jag tar ett glas vin. Man känner sig iakttagen till max. Är det så vi vill ha det? Det verkar så. Samhället "Storebror ser dig" från George Orwells bok "1984" är verklighet nu. Så är det.
Men ser samhället verkligen allt? Ser de barn som far illa? Ser de kvinnomisshandel? Ser samhället bara det de vill se? Jag vet hur jag kämpade för min äldsta dotter, genom socialtjänsten. Som blundade, ignorerade, valde att inte agera. Nu upprepar det sig...med mina andra barn. Hur är det möjligt? Människan väljer att se det minst hemska, så är det bara. Det är lättare att ta till sig. Ändå skrivs det riktigt hemska böcker, vi ser på skräckfilmer med förtjusning, men när verkligheten visar sig vara detsamma, då väljer vi att blunda, att sätta armarna i kors, för det är det mest bekväma, den enkla lösningen. Och offrena, det är vi, barnen, vi misshandlade kvinnorna. De svaga, de som har svårt att göra sin röst hörd. De som är lättast att tysta. Men mig tystar ni inte. Jag kommer igen, jag skriver. Min bok kommer att publiceras. Och jag kommer att promota den tills jag dör. För det är mitt liv, min sorg, min smärta. Mina barns liv, öde. Det är vi, som är del av samhället, den del som ingen vill se, som ingen vill hjälpa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar