Samtal med förskolepersonal...

När jag berättade för förskolepersonal, en kvinna i 30-års åldern med utländsk påbrå, att jag är orolig för min son, att han är så utåtagerande, så lyssnade hon tålmodigt. Under det pågående samtalet övergick hennes intresse till förfäran och medhåll, visst var han besvärligt.

Under pågående samtal sprang sonen fram till en mindre flicka och rev henne blodig över kinden. Hon förstod. Hon förstod att det inte står rätt till. Med rösten full av omsorg och oro bedyrade hon att hon skulle gå vidare med detta. Pojken måste få hjälp. Hon hade redan i somras bevittnat hur han "levt rövare" på förskolan, hur andra föräldrar hade reagerat och att det inte var normalt. Jag försökte förklara att ledningen vill mörka hans beteende, säger att "de känner ABSOLUT ingen som helst oro för sonen...det är FULLKOMLIGT NORMALT beteende att barn slåss på förskolan, rentav en del av deras utveckling. Min som har slagit, rivit, knuffat, kastat saker på andra barn så gott som dagligen under flera års tid. Beteende tycks inte bli bättre, men mer "skillad" såsom hans far. Han väljer noggrant ut sina offer, de får inte vara för stora, starka eller kunna ge igen. Bebisar vill han gärna nypa. "Nypa bebis" är standarduttrycket när en bebis kommer i hans synfält. Och han gör det också om jag inte hindrar honom. Jag har under de senaste åren blivit utskälld, anklagad, ifrågasatt och även mordhotad utifrån sonens handlingar. Jag orkar inte mer. Det är inte ok. Det är inte ok för HONOM och inte för andra barn. Han skrämmer barn som är mer än dubbelt så gamla än honom. För att han kan.

Enligt BUP som frustration, för att få utlopp för sin ilska. En ilska som byggs upp av ständiga kränkningar/övergrepp. Dagen efter vårt samtal kände jag in vibbarna. Naturligtvis hade hon fått munkavle. Två dagar senare tog jag ett snack med henne. "Nej inte är JAG orolig, han LEEEEKER så bra med andra, det fungeeerar ju så bra". Oron var som bortblåst. När jag hänvisade till mötet hon hade sagt sig ta upp sonens problem på så nekade hon totalt. Mötet hade ju varit till för henne och sonen diskuterades inte alls. Jag skulle sluta oroa mig, absolut. Även under detta samtal så hann sonen slå en annan pojke över ansiktet som började gråta. Personalen skyllde på att det var ju när JAG kom som han blev så. Hon nämnde ordet gränssättning...kalla kårar for över min rygg.

När jag ifrågasatte detta då jag så gott som dagligen blir informerad av personalen om att sonen varit hårdhänt mot kompisar under dagen så tystnade hon. Jag försökte förklara att min åsikt var att hans beteende berodde på det våld han upplever av sin pappa, men NEJDÅ...vi är INTE oroliga...

Jag kunde bara högt konstatera att ledningen i och med detta satt munkavle på hela sin personal. För barnets bästa? Man kan ju börja undra...jävla galningar. Jag har inget annat att tillägga....