Okunskap!

Okunskapen gällande våld i nära relationer är STOR. Mycket större än vad vi vill tro. Barns eller ens vuxnas utsagor är inte trovärdiga när människor väljer att lita på mänskligheten. Mänskligheten som utför de mest bestialiska dåd blundar man för när det handlar om någon man känner. Det är ren psykologi. Hjärnan vill inte ta till sig det hemska. Det är "lättare" att tro på det som känns bäst. För vem vill tro att tre små barn far illa när de träffar sin pappa? Sin pappa som ju är SÅÅÅ trevlig, så talför, så förtroendeingivande och dessutom POLIS?

Det är förargligt att våld ska sopas under mattan, förminskas...mina känslor, barnens känslor. Men jag kan inte vända dessa människor ryggen som väljer sida mer än att förakta deras okunskap. Och fortsätta hoppas att de någon gång får upp ögonen. Många gör det inte. De kan förfasas över kvällstidningarnas rubriker men sitter sedan hemma i soffan på kvällen och ojjar sig över min oro över barnen. Visst överdriver jag, visst är jag lite labil...? Det har han ju sagt, tidigare, och han är ju så charmig. Det är så lätt att välja den lätta utvägen, den som både socialtjänst, familjerätt och resten av världen valt....och de som sitter med facit i hand, förutom jag, är barnen. Framtiden får utvisa hur de kommer att präglas av detta, av våld i vardagen och de ständiga förminskningarna och kränkningar. Inte bara av sin pappa men även av samhället, skolan och alla som har sin åsikt klar i detta fall. Att historien redan pekat på ett barns självmord, ett annat barns suicidtankar och ett barns våldsamma beteende mot allt och alla, det väljer man att blunda för...nu.

Men om ett par år, när problemen blir dem och även samhälllet oövervinnerliga, ska jag då bara säga "Vad var det jag sa?!" DÅ har  historien upprepat sig, liksom jag förespådde min äldsta dotters död för behandlingspersonalen som valde att lämna henne ensam från 21-9. DÅ....då visar sig det sociala arvet igen, och igen och igen gånger tre. För det är så många barn jag har kvar i livet...än....