Jag ska slå mina barn!

Jag ska börja slå mina barn. Det är tillåtet i dagens Sverige. Det till och med uppmuntras av dagens handläggare på familjerätten.
 Naturligtvis kallar dom inte våldet vid dess rätta namn. De kallar det för gränssättning. En gränssättning som ger barnen blåmärken, mardrömmar och som de själva berättar om gör ont. Det är helt ok, bättre än inga gränssättningar alls. Såsom de beskriver mig. En mamma med svårigheter för gränssättning. På vilket sätt då? För att jag låter barnen leka klart innan vi går från fritids om dagarna? Då är man en dålig förälder. Barn ska lyda, blint och på sekunden. Naturligtvis gör de så, om man tvingar dem med rädsla och våld.

Jag ska bli en bättre förälder, någon som kan gränssätta. Mina barn lägger sig i tid, borstar sina tänder och gör sina läxor (nästan alltid). De går till skolan och den äldsta går till och från skolan själv. Hon behöver aldrig hjälp med läxorna som hon troget lämnar in varje vecka. Men MIN gränssättning suger. Enligt myndigheterna, enligt dem som ska bestämma mina barns framtid. Sista samtalet med handläggaren på familjerätten var inte roligt. När jag beskrev för henne hur jag uppfattade våldet de själva beskrivit i sin utredning som misshandel, om än ”ringa”, så försvarade hon sig med att i rätten kommer det att finnas vittnen. - Vittnen? Vilka vittnen? frågade jag, det är inte många som vågar….då skruvade hon lite genant på sig och menade att i nästa vårdnadsutredning kommer det att komma fram mer uppgifter. Vadå nästa? Mitt ombud sa att det kan bli en nästa om en sådär 3-4 år…så länge ska de tvingas uppleva våldet i sin vardag, och nu än mer ofta än förut.

 Tack socialtjänsten, tack familjerätten för att ni skyddar dagens barn mot våld och kränkningar! Hoppas ni sover gott om natten, för dessa barn gör det definitivt inte! Pappan hade vid senaste umgänget sagt till barnen att snart, snart ska de få bo hos honom varannan vecka. Nu sover de alla i min säng igen, skrämda, upprivna, otrygga i väntan på deras framtid…