Smärtan jag känner i kroppen kan ingen annan än den som mist sitt barn känna. Det gör fysiskt ont, SÅ ont. En fantomsmärta över något som borde finnas där, men som inte är kvar. Som när en människa känner smärta i benen som inte längre finns efter en amputation. Men jag har inte mist mina ben. Jag har mist mitt barn. En stor bit av min själ. En bit av mitt hjärta. Den största delen.
Så det gäller att tänka lite. En liten stund i taget. Lite grann. Så det inte blir för mycket på en gång och rinner över. Men ibland går det inte att stoppa. Jag översköljs av smärtan, saknaden....och det är något som kommer att hända under resten av mitt liv. Det är ingenting man kan lära sig leva med. Det bara är där och går inte att göra något åt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar