När Caroline dog åkte jag och han upp till behandlingshemmet för att hämta hennes saker. Men hennes dagbok hittades aldrig. Hon skrev den troligen på ett USB-minne eller i en dagbok hon fått av bästa vännen. Jag misstänkte länge att dessa saker tagits av verksamhetschefen och gömts eller slängts, för att förhindra att något dåligt om hemmet skulle komma fram där.
Idag vet jag bättre. Det måste varit han. Han var med. Rensade saker, packade, slängde. Jag var i tårar och tänkte inte klart. Han, lika iskall som vanligt. Jag försöker minnas den dagen. Jag minns besöket på bårhuset. Hur han efter säkert 30 minuter eller mer lyckades framtvinga en tår eller två. Trodde han var ledsen, eller hade dåligt samvete. Nu vet jag bättre. Han spelade. Han var så illa tvungen. Hur skulle han annars kunna fortsätta förleda mig? Utan tårar hade det varit konstigt. Men han spelar bra. Borde få en oscar-statyett. Som den bästa onda mannen på denna jord....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar