...pratar illa om deras rum i mitt nya boende. Att deras rum hos mig skulle vara små. Att det är litet hos mig, trångt. Att det är mycket bättre hemma hos honom...
Jag försökte övertala dottern att han pratar strunt. Att det blir fint, bra, mysigt. Att vi kommer att trivas där. Jag fick då till svar att Visst skulle vi köpt en större lägenhet om Caroline levde? Uttalat av dottern som enligt honom inte minns sin storasyster...mitt svar var naturligtvis hade vi gjort det. Caroline hade behövt ett eget rum. GUD vad jag önskar att hon levde, att hon fick uppleva detta. Att hon kunde vara med och påverka nu. Och få vara den fina storasyster hon var länge, länge till. Vi hade behövt det. Allihop!
Men jag förstår henne. Jag förstår vad som fick henne att kliva upp på den där stolen. Döden med sitt fula ansikte. Döden som jag bokstavligen HATAR. Det var han som tog henne. Han tar dom finaste allra först. Alldeles för tidigt.
Tänk att det krävdes så mycket. Det värsta av det värsta. Innan jag vaknade upp. Till slut. Alldeles försent.
Mamma älskar dig för evigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar