Om igen...

Nu börjar oron igen. Den oro som ständigt gnagde i min själ när Caroline inte var med mig. När jag inte visste var hon var, vad hon gjorde. Oron som försvann samma dag jag erhöll dödsbudet.

Nu kommer den igen. Jag försöker mota bort den. Den tillför ingenting. Den förgör mig. Den förlamar. Den gör att jag inte längre kan tänka klart. Oron hjälper inte. Den stjälper.

Oron över mina andra barn. När de är hos honom. När de är där borta. Ensamma med honom. När de får skäll. När han blir arg. När han tar hårt i dem. När han gör dem illa...
Eller när de sitter i bilen med honom. Han som kör som en biltjuv. Oavsett vem som sitter i bilen.

Flickorna kan prata. Om de vill. Om de orkar. Om de kan. Men lill-killen? Han kan inte prata. Han kan inte göra sig förstådd. Inte mer än han redan gör. Med våld. När han rivs, skriker, sparkar.

Hur ska jag kunna rädda mina andra barn???