2012-09-11 Blind!

Postat: 2007-09-16 19:06:58    Rubrik:
Jag vet inte vad jag säga mer än försök och bit ihop. Jag själv har förlorat ett barn (känns det som) som flyttade hem till sin pappa. Jag träffar henne sällan och saknaden är enorm. Jag försöker att inte tänka så mycket på henne för det gör alldeles för ont annars. Samtidigt är jag glad att hon hade någonstans att "fly" när det blev för mycket och samtidigt vill jag att hon ska må bra och växa upp under bra förutsättningar. _________________ Älska mig för den jag är! Ovanstående hittade jag när googlade runt. Inför kommande rättegång. Om det blir någon. Mot min man. Han som jag älskat så.  Hur kan man vara så blind? Så länge? Och ändå inte? Hittar information i olika journaler, bloggar, mejl och forum på nätet där det faktiskt framgår. Hur manipulerad jag var. Lurad. Misshandlad. Kränkt. I stycket ovan framgår att jag nu trodde dottern var "räddad". Räddad undan den hemska verkligheten jag levt i de senaste 10 åren. För så har det varit. Ett helvete. Ett liv inte värt att leva. Som kostade. Mycket.  Den kostade min självkänsla. Mitt egenvärde. Men någon mycket mer dyrbart än så fick jag betala med. Nämligen mitt barn. Min älskade förstfödda. Den bästa av dem alla, om man nu kan rangordna barn alls. För hon hade i alla fall bra gener. De som är kvar är naturligtvis också ljuvliga. Men besudlade. Med hans gener. Hans uppfostran. Hans hårdhet. Kommer de att klara sig? Överleva? Det kan endast tiden utvisa. Jag hade inte gjort det. Ett halvår till och jag hade varit död. Självmord. Ihjälslagen. Vilket som. Fifty-fifty. Men jag valde livet. Jag är kvar. Än i alla fall. Tills han får reda på min anmälan. Då måste jag vara på min vakt. Då handlar det om liv eller död. Det har han gjort klart för mig förut. Med skrämmande övertygelse i rösten. I orden. Då gäller det. Att vara i säkerhet. Att inte lita på någon. Att vara försiktigt. Klarar jag det? Det får tiden utvisa. Denna tid som sniglar sig fram just nu. Den har en tendens att göra det när man inte mår så bra. Att leva med en förövare tar på krafterna. Mina krafter är slut. Men nu gäller det att ta i. Det sista jag har kvar. Att hålla ut några veckor till. Någon månad till. Snart är det över...för alltid?  Det vet man inte. Men jag ser ljuset i horisonten. Som solen som går upp på morgonen. Snart lyser den. För mig. För första gången på ett decennium. Min dotters minne väl bevarat i mitt inre, jag ska bli lycklig igen. Så lycklig det bara går. För mina barns skull. Men framför allt för MIN EGEN SKULL. Jag kanske är värd lite lycka. Trots allt...