2012-04-15 Epilog

Först och främst ett stort tack till mina barn. Till min älskade dotter som inte längre finns i livet, men alltid kommer att finnas bland oss i alla de minnen hon efterlämnade.
Du har lärt mig otroligt mycket i livet, både bra och mindre bra saker. Du har gjort mig medveten om att vi alla inte är särskilt stora här i världen och att det finns en annan dimension därute någonstans. Jag hoppas du har hittat dit och att du äntligen funnit den frid i ditt sinne som du så väl förtjänar. Vi älskar dig innerligt och kommer aldrig att glömma dig, finaste Caroline!
Tack till mina andra barn som sett till att jag fortfarande lever, som hjälper mig att komma vidare i sorgen samt hjälper mig att bevara de ljusa minnena av deras storasyster.
Tack till alla de som läst min blogg, kommit med kommentarer och inlägg! De är ni som gjort att denna bok kunde bli verklighet.
Min förhoppning är att människor kan dra lärdom av min historia, så att den inte upprepar sig. Funktionsnedsatta personer är idag en väldigt utsatt grupp i samhället, trots att det finns människor som försöker kämpa för deras rättigheter. Hjälpen når ändå inte alltid fram. Kanske kan denna bok hjälpa den lite på traven?
Det som krävs av socialtjänspersonal om det handlar om ett barn som mått dåligt länge, som figurerat i deras register under år, är främst att sätta sig in i ärendet från BÖRJAN. Gruppchefen som valde att lyssna på min dotter, beviljade farmor som kontakt och vägrade att ge mig journalerna, har aldrig träffat min dotter. Hon har pratat med henne i telefon, det var allt. Det räcker inte. Man måste leka lite detektiv, ingenting märkligt, men ändå ta del av all fakta som finns, annars kan det få förödande konsekvenser som i detta fall. Det som är mest skrämmande är att dessa personer som styrt och ställt i min dotters liv, som haft mandat att ta beslut som innebär liv eller död för den enskilde, de tror alla att de har gjort rätt! Trots att det är precis motsatsen. Utan vetskapen att man agerat fel kan man aldrig förbättra sig och misstagen begås om och om igen. Människor idag är alldeles för lättmanipulerade.
En journalist som ringde upp dotterns pappa fick höra av honom att han inte har ett missbruk, han har aldrig haft en sjukdag de senaste åren och har genomgått 6 missbruksutredningar. Precis som om det skulle innebära att han inte missbrukar? Ingen ifrågasätter varför han genomgått så många missbruksutredningar. Vad föranledde dessa? Det finns dokumenterat att han haft DXM-tabletter och uppgifter från mig och andra att han har ett långt gånget alkoholmissbruk.
Men i dagens samhälle är det förbjudet att fråga, fult att ifrågasätta. Man sväljer allt någon säger med hull och hår, i synnerhet om det innebär den lätta vägen. Mig ville ingen lyssna på, för det skulle innebära kostnader, motstånd från både dottern och hennes pappa, mer obehag än att ha mig i hasorna. Men framför allt det förstnämnda. Ekonomin styr idag alldeles för mycket över människoliv. 2008 fick min dotter i alla fall hjälp en tid, då knorrades det mycket mindre än två år senare. Då släppte Socialtjänsten greppet om dottern helt, hänvisade till LSS och lät henne bero. Utan skolgång, utan sunda vuxna omkring sig, det var bara en tidsfråga. Och jag kunde inte göra mer än att se på. Jag önskar jag hade kämpat mer. Struntat i min man och hans behov. För det har jag inte mycket för idag. När han vill skiljas. Jag skulle ha jagat dottern med blåslampa redan då. Men jag var rädd. Rädd att hamna än mer utanför. Alla lyssnade ju på henne och pappan. Det jag hade att säga, spelade ingen roll. Idag är min fina dotter borta. Borta för alltid. Och kvar finns två föräldrar som älskat henne innerligt, en farmor och tre småsyskon. Är livet rättvist?
Några råd till dig om du befinner dig i en liknade situation. Lita inte på att myndigheter kan sina saker. Ofta kan de inte sina egna lagar och engagemanget är obefintligt. Ska du klaga på Socialtjänstens vård så är Socialstyrelsen det granskande organet. De kan inte göra mycket, men utreda, kritisera och se till att åtgärder finns så att felen inte upprepas.
Gör sig handläggare på Socialtjänsten sig skyldiga till rena lagbrott, vilket inte är ovanligt, så är det JO (Justitieombudsmannen) som ska utreda detta. Vid allvarigt brott kan tjänstemannen ställas inför rätta.
Gällande vården så är det SIS-institutioner som har det sista ordet, inte Socialtjänsten. När det gäller vården på behandlingshem, är det tvärtom. De enda som får låsa in intagna är SIS-institutioner. Någon uttalad vård finns inte heller på dessa institutioner, som ofta finns där för att kunna utreda och diagnostisera de intagna, vården får alltså vänta.
Förvägran att ta del av patientjournaler hos Socialtjänst, BUP och inom andra vårdinstanser överklagas till Kammarrätten.
Lita på din intuition som förälder, syskon, kompis eller professionell när det kommer till de svårigheter personen har, förringa aldrig problemen. När det gäller skadebeteende och missbruk så försöker ofta den utsatte att dölja detta, vilket ofta gör att problemen är långt större än vad som är synligt.
Ta alltid ett självskadebeteende, uttalad önskan om självmord och ett missbruk på största allvar. Lita inte på att personen är i stånd att själv fatta rätt beslut och söka hjälp.
När det värsta har hänt, då avråder jag från att kontakta FONUS och deras dotterbolag Familjens Jurist. De är ockrare och skojare, kan inte lagen och tar dessutom betalt för det. Juristen som skulle sköta min dotters bouppteckning kunde verkligen ingenting. Jag har fått reda på att idag kan vem som helst kalla sig jurist. Du behöver ingen relevant utbildning för detta. Att juristen sedan arbetar för ett stort företag är definitivt ingen garanti. Hon tog 300,- betalt av dödsboet för ett samtal jag gjort till henne. Detta utan att jag blivit informerad om att hon tog betalt för detta. Hutlöst! När jag sedan beklagade mig svarade kontorschefen att det var min skyldighet att ta reda på avgifter innan.