Pandoras ask

Nu är den öppen, Pandoras ask. Och locket är borta. Det finns ingen återvändo. Han krånglar. Luras. Ljuger. Allt går ut över barnen. Något han inte ser. Något han inte förstår. Något han inte bryr sig om. För det handlar uteslutande om honom. Han med stort H och hans vilja, med stort V. Jag sätter ner foten. Hans ego får sig en törn. Det är inte längre hans regler som gäller. Det är samhällets regler. Såsom det SKA vara. Men han kan inte ta detta. Ringer polis. Traumatiserar barnen. Förstår inte. Bryr sig inte.
Hur ska jag kunna leva under samma tak som denna man om så än i "bara" några veckor till...? Hur många gånger till ska polis komma hit under denna tid? Vad ska han hitta på härnäst? Jag är rädd. Jag är arg. Jag är förtvivlad.

Asken är öppen. För alltid. Den stängs när han dör. Men den turen har vi nog inte...

Min äldsta dotter är med mig. I bakgrunden. Inuti mig. Hennes själ vilar i maggropen. Den ligger där som en tyngd. En styrka. Hon är med mig på denna resa. Vi är två mot en. Vi ska vinna. Det bara måste gå. Det bara måste gå bra. Vi är de goda. Låt inte ondskan segra. Låt detta sluta som en amerikansk film. Med ett lyckligt slut. För det är vi värda. Efter allt vi gått igenom...