...låg vi gråtandes tillsammans, min nioåring och jag...tillsammans i bäddsoffan....varför hon grät vet jag inte, kanske inte ens hon själv. Ville inte fråga...jag grät över vanmakten av att inte kunna ge mina barn den trygghet de förtjänar, och över sorgen av deras fina storasyster....
En graverande "liten" detalj i dagens konversation var när jag frågade sjuåringen om pappa...som sagt till henne att han skulle gå till majbrasan med henne...trots att det inte är hans umgängestid...han vill förvirra och sätta mig i dåligt dager när jag tvingades förklara för henne att det inte gick..men ändå frågade henne om ifall hon fick välja att gå med pappa eller X, vem skulle hon då vilja gå på majbrasan med...och svaret var inte till pappas fördel...
DET SÄGER ALLT! Jag tänker inte ha dåligt samvete för att de träffar honom mer sällan, det är inte rätt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar